Sjunga, dansa, drömma…

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.

---

 

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotobokssugen!

Ett fotografiskt inlägg.

---

 

Det var ett tag sen jag gjorde min senaste fotobok. I november 2012 blev Året på Ultuna färdig. Innan dess gjorde jag Älskade Byhåla (2010) och Solfjäderstad (2011). Tro nu inte att jag har slutat fota sen dess. Det är nog bara så att tiden eller pengarna inte har räckt till för en ny fotobok. För det är ganska pyssligt att sätta ihop en fotobok i text och bild. Och så kostar det en del om man göra en fin bok.

Mina tre fotoböcker.

Jag har hittills gjort böckerna hos Fuji. Det blir jättefina böcker. Jag har valt ett fyrkantigt format med hårda pärmar och tjockt papper i inlagan som gör bilderna rättvisa. Och då kostar det. Men det som också får mig att tveka är att det har varit ganska mickligt att göra böckerna. Man kan göra på två olika sätt – och båda sätten har sina för- och nackdelar. Jag har hittills endast gjort böckerna online, men det går också att ladda ner ett program. Genom att göra boken online kan jag välja olika teman, men jag kan inte redigera mina bilder (det går att beskära bilder i alla fall) eller spara en kopia på min dator. Ändå känns det bättre än att ladda ner en programvara. Och redigera mina bilder gör jag ju i Photoshop.

Mina två första böcker innehåller bilder från Metropolen Byhålan. Den tredje är bilder från Sveriges lantbruksuniversitet på Ultuna. Och nu är jag sugen på att göra en fjärde bok. Frågan är bara vilken typ av bok jag skulle göra. Jag älskar ju träd och blommor och har tagit en del bilder på sånt. Fast det känns lite tjatigt och inte så originellt (om jag nu har ett behov av att vara mer originell än jag redan är…). Naturen gillar jag ju, å andra sidan. Kanske himlar och moln, kan vara nåt..? Jag vet inte… En bok med roliga bilder..? Jag har tagit några såna bilder genom åren.

En riktig utmaning vore att göra en bok med porträtt. Och då menar jag inte selfies, även om det i sig också kunde vara en kul grej. Fast selfies drunknar man i på Instagram och det räcker. Många unga människor har Instagramkonton som enbart innehåller bilder på dem själva. Hur kul är det, liksom? Jag tycker att selfies kan vara roliga och fina – i lagom doser.

Nä, men porträtt, dårå… Jag är verkligen skitdålig på att ta bilder av människor. Kanske har det att göra med att jag ibland har lite svårt att närma mig människor. Det är lättare att närma sig träd. De står stilla. Så just därför vore det ett sätt för mig att träna på att fota människor och sen göra en fotobok med bra bilder. Eller i vart fall hyfsade bilder… I klass med Elisabeth Ohlson Wallin blir jag förstås aldrig… Nästan alla hennes porträtt är ju helt fantastiska.

Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige du sköna hade jag förmånen att få recensera för ett tag sen. Klicka på bilden så kommer du till den recensionen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Melodifestivalen 2015: Finalen

Ett musikaliskt inlägg.

---

 

Snart är det dags för finalen i Melodifestivalen 2015. Ifall du skulle ha råkat missa den information kan du läsa mer på SvT:s Melodifestivalwebb. Somliga är på plats, medan andra jobbar och vissa får glo på tävlingen från sitt vardagsrum. Nä, det var länge sen jag trodde att livet var rättvist. Men, men, vi missar möjligen början, då en viss korvdam ska dyka upp. Är det äkta vara blir jag putt, annars gör det mig inget. Förhoppningsvis hinner jag hämta hem Anna innan själva tävlingen börjar i alla fall.

Jag ska försöka liveblogga medan jag smaskar ost och kex och vin, men jag Det betyder att jag uppdaterar det här inlägget lite då och då under programmets gång. För att du ska se uppdateringarna rekommenderar jag dig att använda knappen F5 på din dator. Eller bara symbolen för uppdatering på din mobils webbläsare. Lämna gärna en kommentar – jag svarar på alla kommentarer jag publicerar!

Vad jag tror om kvällen och eventuell vinnare? Min favorit är Magnus Carlsson Möt mig i Gamla stan, men jag gillar också Måns Zelmerlöws låt – om han får till det med rösten. Med tanke på åldersgrupperna som röstar gissar jag att det blir Samir och Viktor, Dinah Nah eller Måns Zelmerlöw som vinner. Eller möjligen horsejazzfarfar själv, Hasse Andersson.

Så här ser kvällens startfält ut:

1. Samir och Viktor: Groupie
   Tyvärr (?) missade vi det första bidraget.
2. JTR: Building it up
   Luggar har de i alla fall. Ganska skrikig låt och en del falsksång. Nej det här var inget för mig!
3. Dinah Nah: Make Me (La La La)
   Detta tilltalar nog dem som är yngre än jag. Jag är inte imponerad.
4. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)
   Det är för mycket konstigheter på scenen. Jag tappar koncentrationen på låten. Artisten själv jojkar suveränt, men är lite för orölig. Och när han snurrade runt lite försvann han ur bild. Men hallå, SvT!
5. Jessica Andersson: Can’t Hurt Me Now
   Balladdags. Fin röst, men ärligt talat… Det känns lite… tråkigt… Artisten står väldigt stilla och här händer inget på scenen.
6. Måns Zelmerlöw: Heroes
   NU höll rösten ända från start. Men nu känner jag att det händer lite väl mycket på scenen. De där tecknade gubbarna – stjärngossar? – är ju riktigt roliga. Låten? Nja, jo, men inte bäst. Fast bäst hittills!
7. Linus Svenning: Forever Starts Today
   Eh… Har han lånat Måns scenklädsel? Nej det här är lite pampigt, men inget jag går igång på.
8. Isa: Don’t Stop
   Tyvärr, mitt hjärta är iskallt. En liten flicka i slätt hår som visar en platt mage och står och juckar på scenen… Stark röst, ska dock sägas.
9. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan
   Underbar röst. Glad kille. Och framför allt: skjortan är instoppad i byxorna. Vinn, Magnus, vinn!!!
10. Eric Saade: Sting
    Lite häftig scenshow, svartvit historia. Men låten har ju ingen vidare genomarbetad text, tycker jag. Dansa och sjunga kan han, lille pojken. Trots det vill jag nog se en vuxen man i Vin. Eh, jag menar Wien, förstås.
11. Mariette: Don’t Stop Believing
    Otroligt fin röst, men lite väl mycket rök och blåsande tygskynken på scenen. Man ser ju inte den lilla människan hela tiden. Jag undrade bara när låten skulle… komma igång. Lite segt i mina öron, med andra ord.
12. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
    Vad sjunger han på för språk? Äh, jag skojar bara, förlåt. Det svänger ju, men håll med om att detta vore lite pinsamt i valsernas Wien..?

Kvällens internationella jury: Mr Klitous Klitou rules. Och Måns, dårå. Magnus fick i alla fall poäng. Nä vänta! Conchita Wurst, förstås!

Kvällens – och flera andra kvällars miss:  Hjärtappen

Kvällens stad: Vin. Eller nej… Det stavas Wien, va..?

Kvällens skratt: Förvånande nog från mig när Filippa Bark erbjöd sig att sortera Mariettes hår.

Kvällens Bill och Bull: The Päivärintas!

Och så förstås… kvällens vinnare, den som åker till Österrike för att tävla som representant för Sverige: Måns Zelmerlöw. Inte mitt val, men lycka till!

Vi ses i Vin! Nej, jag menar Wien!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bredbandsstrul kompenserat med kyrkogårdsvandring och kanelbullar

Ett lördagsinlägg.

---

 

Idag har bredbandet krånglat hela jäkla dan. Den fasta linan, alltså. Först stod det på Bredbandsbolagets driftstörningssida att det skulle komma igång igen klockan tolv. Inte mitt. Sen sket jag i det och gjorde andra saker. Fram på kvällen kollade jag igen. Då står det att det är nåt vajsing just där jag bor och i några områden till och att det blir fixat – på måndag. Men som tur är har vi gjort andra saker idag. Och dessutom är jag ju van vid att ha både hängslen och livrem och kan därför köra trådlöst. Ja, det är skitdyrt att ha både och, men ett bredband som står stilla i två, tre dar är inte acceptabelt när man är jobbsökande. Nu hoppas jag på nån form av kompensation från Bredbandsbolaget, annars jä#¤@$!!!

Det var en perfekt dag för en kyrkogårdsvandring i alla fall. Klockan 14 samlades sju intresserade, inklusive Fästmön och jag, och guiden Lena Ahlström vid Gamla kapellet. Vi gick en lagom promenad runt delar av Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Just den här promenaden gick bland författare främst. Totalt har kyrkogården 14 000 gravar, så man kan ju faktiskt inte palla att se alla på en eftermiddag… Ursprungligen var detta en fattigkyrkogård. Jag lärde mig att nationsgravarna hyser studenter och andra som dött i stan och som de anhöriga inte haft råd att hämta hem. Och att det var Erik Gustaf Geijer, han som står staty nedanför universitetet, som införde ordet ”Hej!”.

Extra spännande var det att se Gustaf Frödings och hans två systrar Cecilias och Heddas gravar eftersom jag dels skrev min C-uppsats om honom, dels har pluggat ihop med hans släkting, författaren Anna Fröding, en gång i tiden. Och Dag Hammarskjölds ganska anspråkslösa gravsten i den stora, båtlika familjegraven! Dessutom blev jag väldigt glad när jag senare på eftermiddagen hittade Dag Hammarskjölds bok Vägmärken i en av boklådorna vid Fyrisån! Den och Bob Dylans memoarer del ett (jag har del två sen en bokrea en gång) fick följa med hem. Men innan vi for hem firade vi förstås Kanelbullens dag genom att inta sådana OCH var sin hallongrotta på Ofvandahls konditori. Sen gjorde vi lite annat också, men det tänker jag inte berätta om för nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig – med min gigantiska finne på näsan, helt i klass med Niclas Wahlgrens dito!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Övervinna hinder…

Ett inlägg om att det är lite tufft.

---

 

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

• aktivt söka jobb
• leta lediga jobb
• skriva skitbra ansökningar
• försöka kommunicera med a-kassan
• rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
• gå på intervjuer
• hantera nej på sökta jobb
• ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

Igår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En resa i verkligheten

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Just nu företar jag mig en lite omvärldsspanande resa, genom media. Jag vet att allt som står i tidningen inte är sant, men har vi nåt annat val när det gäller att få reda på vad som händer där ute? Du som vill är medbjuden på min lilla resa i verkligheten!

→ Stort slagsmål och grov misshandel. Det är med sorg i hjärtat, dock ingen förvåning, jag läser om vad som hände på orten där jag jobbade fram tills förra måndagen. Det är inget trevligt ställe. Det är en håla av format och människor har inget att göra. Då tar de unga till nävarna. Tyvärr.

→Företag som hyr ut personal märker ökad efterfrågan. Det är tyvärr brist på människor som vill och kan jobba i vården. Ett tungt vägande skäl är förstås de taskiga arbetsvillkoren – dålig lön, urusel arbetsmiljö. Eller? Sen finns det många bra saker med att jobba inom vården. Tänk att ha ett jobb där du faktiskt hjälper människor, får dem att må bättre… Allmänläkare är det senaste det råder brist på. På Skandinavisk hälsovård, ett av de företag som hyr ut personal och som bland annat hyr ut till organisationer som har ansvar för medborgarnas hälso- och sjukvård, märker man en ökad efterfrågan. Det handlar om så många som tio gånger fler läkare än vad företaget kan leverera. För övrigt arbetar de läkare som är inhyrda från bemanningsföretag mer än de vanliga anställda. De har högre produktivitet. Hur nu det kan komma sig…

→Valkompassen: Vilket parti ska du rösta på? Ett val klarade vi av i våras. I september kommer nästa. Men vet du vad du ska rösta på? Den som inte hänger i Almedalen eller bryr som om Twittrande och selfiestagande politiker märker knappt av nån valrörelse i år. Vad har hänt? Själv gjorde jag valkompassen och svarade på frågorna så att jag verkligen började undra över mitt politiska (o)förstånd när jag såg vilket parti som låg närmast mina åsikter. Fy! (Inte SD, var lugn!)

→Extrem fetma är farligare än rökning. Ja, fetma och rökning har väl varit som pest och kolera. Men nu menar forskare att fetman är farligare. skälen är att överviktiga oftare än andra drabbas av hjärtsjukdomar, cancer och diabetes. Fast fetma är farligare än rökning är väl att tolka resultatet av undersökningen lite godtyckligt. Det som emellertid kom fram var att den som har en BMI på 45 och över förkortar sitt liv lika mycket eller mer än en normalviktig rökare. Skillnaden är väl att rökare inte bara utsätter sig själva för sjukdom och förkortar sina egna liv utan också sin omgivning… DET nämns det inget om…

→Magnet – nytt sätt att stjäla. Med hjälp av en stark magnet har ett par lyckats stjäla kläder för en stor summa pengar. Magneten har använts för att öppna larmbrickorna på kläderna så mycket att man kan bända isär dem. Ja jisses…

→Brand stoppar tågtrafiken. Just nu står tågtrafiken i Jämtland stilla på grund av att det har brunnit. Hoppas det inte blir lika långvarigt stopp som här i juni…

→Åke Svensson skänker fotoskatt till Motala museum. Och det är en skatt som heter duga, det! Det handlar om 650 000 negativ, säkert en del bilder tagna på uppdrag av min pappa. Negativen ska scannas in i en bank. Det kan ge duktigt med arbetstillfällen. Bara det är ju inte fy skam… Jag hoppas Byhålemuseet förvaltar skatten väl!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Värme

Ett varmt inlägg.

---

 

Nej jag tänker inte klaga på värmen! Jag njuter – även om omständig-heterna tvingar till mest inne-sittande. Det blev en stunds sittning på ballen* igår kväll. Där var ganska tyst och stilla. En ballong svävade fram mellan husen.

Tack och lov grillade ingen! De flesta barn verkade också trötta och loja i värmen.

Men ett litet drama utspelade sig på tennisbanan:

Två små flickor, vi kan kalla dem Rosa och Grön, kom åkande med var sin kickbike in på tennisbanan. Nånting gick snett och Grön gjorde sig illa. Hon började förstås grina. Torr-grina, som vi brukar säga. Med det menas gråt som upphävs för att få uppmärksamhet, inte för att man är ledsen eller har ont. Rosa försökte trösta, men tappade snart intresset varpå Grön tystnade. Men så passerade några småpojkar utanför tennisbanan, varpå Grön gav hals igen. De söta småpojkarna (ja, de var verkligen söta!) gick då fram till den lilla Grön-flickan och tröstade henne samt hämtade kickbiken hon hade slängt ifrån sig. Friden sänkte sig åter över området och jag tänkte för mig själv:

Jaa, det finns fortfarande små gentlemen! Värme till dem!

Recension på gång!

Jag satt med blyertspenna och boken jag ska recensera. Fast jag ville ju helst sitta vid nya datorn… Det är bara att erkänna: jag är kär! Den är liten, behändig och snabb som tusan! Dessutom är den tyst. (Så tyst att jag hör för mycket av vad som pågår utanför mitt fönster…) Att jag har en snabb lina underlättar förstås, liksom det faktum att datorn är ganska tom än så länge. Men det är en sån fröjd att kunna skriva utan att datorn till exempel måste stanna upp och hämta andan, ungefär – nåt som medför att den liksom står stilla. På senare tid har Storebror** haft flera såna vaken-apnéer. Det har medfört att även jag har hållit andan: har den tappat det jag skrev eller finns det kvar???

Igår kväll bad jag om tips på bildbehandlingsprogram här på bloggen, men också via Twitter. På bloggen fick jag ingen respons (vilket var väntat eftersom den har en viss målgrupp), men på Twitter fick jag snabbt svar. Det blev ett och annat tips på gratisprogram att ladda ner från nätet. Samtidigt fick jag även en signal om att det finns ett Photoshop med licens tillgängligt tack vare min nästanbror. Jag ska ringa senare och kolla upp det, för hur det än är så är jag mest van vid Photoshop.

Så eventuellt blir det en tur ut i verkligheten idag igen. Det är nog dessa turer som gör mig tröttast och inte värmen. Samtidigt är jag ju glad att människor vill umgås med mig, bryr sig om mig och vill hjälpa mig. Felet ligger hos mig. Jag skäms och är rädd att jag ska tråka ut folk med det jag säger. Bland annat. Det tar kraft och energi att bara försöka vara. Just nu gör jag så gott jag kan.

Storebror får flytta ut i förrådet.

I övrigt ska jag släpa ut Storebror i förrådet, för se kasta honom kan jag inte! Inte än… Dessutom behöver jag ta ut moderkortet, eller vad det heter, så att jag inte lämnar ut saker jag inte vill ska lämnas ut – ifall nån nu skulle råka bli sugen på att kika närmare på datorn.

Vi har fått akut sjukdom i familjen och jag finns lite på stand by om det är nåt jag kan hjälpa till med. Fästmön sköter kontakterna i såna fall.

Annars är det läsning på ballen idag som gäller. Jag har sökt mina första jobb via nya datorn, men sätter mig säkert en stund senare igen och letar. Recensionen måste vara klar innan jag åker till mamma och dessutom vill jag läsa ut min bok på gång. Jag tycker att den lilla boken är tung att ta sig igenom och jag läser den inte med glädje eller fladdrande hjärta, snarare med tunginthet. Nej, den passar mig inte att läsa just nu, egentligen. Men självklart ger jag inte upp och tänker att lite av det tunga kanske beror på att det är så varmt..?

*ballen = balkongen
**Storebror = min gamla stordator

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Väder och vind – och uppe i det blå

Ett något förvånat inlägg.

---

 

Det har varit en mycket märklig dag på jobbet idag. Jag kan inte gå in på några detaljer, men plötsligt dök det upp en brunbränd blondin som folk började fjäska för. Det kallades till ett möte, det kallades till ytterligare ett. Jag blev anmodad att delta i det senare. Vi satt uppe i det blå. Och allting fick sin förklaring. Inte tycker jag att blondinen är värd att fjäskas för, men kanske kan h*n göra nytta och skillnad.

Uppe i det blå…

 
Tyvärr är det försent för att jag ska få nån glädje av det hela. Med tre arbetsveckor kvar gör jag inte mer än det mest nödvändiga. Därför har jag svårt att vara disciplinerad nog att förbereda ett anförande, i vilket jag ska lyfta fram fem huvudpunkter, till mötet efter lunch i morgon. Fast först ska jag ha ytterligare ett möte, men på förmiddagen. Hängeru me? Knappt så jag gör…

Det har varit snudd på olidligt hett idag. Solen har gassat genom våra arbetsrumsfönster, dessa små uslingar till rutor. Vi sitter på insidan, med fällda persienner, och försöker öppna så många som möjligt av de små ögonen ut mot verkligheten. Det har inte gjort nån större skillnad – luften cirkulerar inte.

Sol, skugga och golfbollar från himlen… De senare kunde jag emellertid inte fota eftersom jag körde bil.

På seneftermiddagen hördes plötsligt regn mot taket. Inte heller det gjorde nån större skillnad. Trodde jag skulle kvävas i bilen när jag skuttade in för att åka hem. Himlen mörknade och en knapp mil utanför orten där jag jobbar kom inte bara regn från ovan utan… golfbollar! Ja, det var alltså hagel, stora som golfbollar. Jag blev riktigt, riktigt rädd att de skulle krossa min vindruta. Det verkade som om alla andra ute på E4:an också blev rädda, för plötsligt stod trafiken nästan stilla. En del bilar satte på varningsblinkers. Så småningom upphörde först haglet, därefter regnet. Och när jag närmade mig Uppsala sken solen igen. Man kan verkligen säga att vädret var lika märkligt som den här arbetsdagen…

I kväll skulle jag ha städat mitt garage, men nån kvast har jag inte fått tag på till den lilla hög löv som jag kanske borde städa ur. Jag får väl ta en reprimand, då. Det är så många i den här bostadsrättsföreningen som inte följer viktigare regler än så. Därför tänker jag helt enkelt skita i löven – teoretiskt, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.

Det blev nog så att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.

Igår kväll när vi kom hem och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!

På Svartbäcksgatan träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

På Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.

Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor är alltid fina!

En och annan naken tjej fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården.

Och nu vet vi var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.

Vi såg till och med…. gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?

Vanliga, snigga orange pumpor fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.

Det var flera blommor som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

Tagetes.

En del buskar blommade också.

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.

En och annan grönsak såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka på gång!

Ja, det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!

Vi hade gärna velat besöka museet, men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås på en av stans broar.

På väg till maten såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladståndet erbjöd fin dessert.

Vi traskade mot Drottninggatan där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan vid orange pil.

Vi hade inte köpt nån dryck till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.

Efter ölen beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Dags att släcka och gå hem.

Vi var nog hemma till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!

Foten värkte och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!

*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb

Livet är kort.

Read Full Post »