Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barndom’

Ett vinnande inlägg.


 

Lapp med FEM

En vinnare är dragen! Ja det står FEM på lappen och jag var inte dragen när jag utförde dragningen – jag bara skriver väldigt fult. Dessutom är bilden oskarp.

Dragning har nu förrättats i utlottningen av det unika loppisfyndet! Och vi har en vinnare! Det var fem som deltog i utlottningen – och FEM som knep vinsten! Ja, alltså FEM är EN person. Dessutom en människa jag har känt i 45 år i höst, så det känns lite extra roligt att få lägga ett grönt paket i brevlådan under morgondagen (jag har ju din adress).

Nu var det inte så att FEM gynnades av vår vänskap eller att hon vann för att hon svarade först. Alla deltagares namn skrevs på lappar och las i en liten påse. Däruti stacks Toffelhanden som drog upp lappen här intill.

I det lilla gröna paketet du får, FEM, ligger en bok från vår barndom. Bokens karaktärer utgjorde familjen i julkalendern år 1969, samma år jag började skolan, men ett år innan du och jag lärde känna varandra. Den här boken berättar vad som hände i mellandagarna, det vill säga efter julkalendern och fram till nyåret 1969/1970. Enligt baksidestexten är den en rysare…

Och vem som skrev den här boken behöver jag nästan inte avslöja, för det visste alla som svarade: Tage Danielsson, en östgöte i förskingringen som gick bort alldeles för tidigt. Jag tror att han skulle han myst och skrattat gott om han fick veta att boken nu går från östgötes hand till östgötes, så att säga.

Herkules Jonssons storverk!

Herkules Jonssons storverk!


En riktigt god läsning önskar jag dig, FEM!


==> Du som fortfarande är tävlingssugen
kan alltid tävla om armbandet. Jag vill ha några fler aspiranter på det innan jag förrättar dragning! Klicka här för att komma till den tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den motvilliga resenärenHur praktiskt är det inte att läsa om andras resor när man inte får resa själv? Vännerna Kerstin och Malin tipsade mig båda från var sitt håll om att läsa Jenny Diskis böcker. När vännen I var här på besök nu i februari fyndade jag Den motvilliga resenären för 20 kronor på Röda rummet. På så vis har jag fått resa till Nya Zeeland, Somerset och Lappland.

Titeln på boken stämmer på pricken: författaren är en synnerligen motvillig resenär. Hon reser för att kunna skriva – ibland blir det till och med en reseskildring eller två. Nåt större nöje av sina resor tycks hon inte ha: under resan till Nya Zeeland blir hon magsjuk, i Somerset vill hon inte gå ut och i Lappland fryser hon. Med ett stort mått självinsikt och dito ironi berättar hon om sina vistelser och om det faktum att hon helst vill stanna inomhus och göra mest ingenting, möjligen läsa böcker och kanske skriva böcker också. I Somerset gör hon det så länge att Bonden blir orolig – de flesta gästerna reser nämligen dit för att få uppleva naturen.

En del dråpliga historier berättas i boken. Inte nog med att Jenny Diski inte gillar att promenera – hon gillar inte att vistas utomhus – men när hon gör det blir hennes texter om kontakterna med djur såsom får och renar till skrattorgier å min sida. Samtidigt har författaren ett djup och ett allvar, vilket jag i den här boken främst noterar när hon skriver om sin barndom och sin sjukdom.

Toffelomdömet blir högt. Det här är en väldigt annorlunda bok. Lite spretig, men jag gillar den!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andra delen av en TV-serie som jag tittade på tillsammans med min mamma.


 

Säsong nio av Stjärnorna på Slottet inleddes förra lördagen. I kväll var det Rikard Wolffs tur att inneha rollen som huvudperson och ta över stafettpinnen efter Helena Bergström. Helena Bergström tycktes ha både pratat och gråtit färdigt på sin egen dag, men kompisen Rikard Wolff visade sig inte heller vara dålig på att gråta.

Rikard Wolff

Rikard Wolff tårögd stjärna redan vid frukosten på Slottet.


Det var rörande 
att höra om Rikard Wolffs stora trauma i barndomen/ungdomsåren: skräcken och tron att han hade en könssjukdom. Naturligtvis visar det sig att den elvaårige pojken inte har nån sån åkomma. Men skräcken kommer igen under 1980-talet med aids. Rikard Wolff berättar om ett fruktansvärt läkarbesök där läkaren inte vågade ta i honom och skickade hem honom med två sobril i tron att han var aidssjuk. Rikard Wolff hade influensa.

Ett i mitt tycke lite väl galet upptåg, med en tusenhövdad publik, satte en del press på deltagarna. Det var tur att de inte var som Rikard Wolffs alter ego. Jag TROR att han kallade sig själv Ville Våffla, men det kunde lika gärna ha varit Vilda Tofflan… (Nåja, allt här i världen cirkulerar självklart inte runt mig, så det var säkert Ville Våffla.) Det var hur som helst modigt av Rikard Wolff att berätta om den här svarta sidan, en sida som vid ett tillfälle misshandlar en pojkvän.

Kvällens Stjärnorna på Slottet kändes mer… actionfyllt. Men det är ändå lite för få frågor från de andra stjärnorna till den som har dagen. Rikard Wolffs dag får snäppet högre Toffelomdöme än Helena Bergströms dag!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en annandag.


 

Plan på nedgång under juldagen

En vacker vinterdag var det igår på juldagen.

Idag är det en annan dag än igår. Det är en annandag också. Jag skrattade lite i mungipan när jag nyss läste att UppsalaNyheters reporter tycks ha varit ute på vift bland orden och redan haft annandagens kväll. Men h*n måste ha menat en annan dag, juldagen. Det var inte kul att läsa att det var många som igår på juldagen omhändertogs för fylleri. Jag förstår inte att det kan vara roligt att bli så full att man inte kan klara sig själv utan måste tas om hand av polisen.

Kanske är det kylan som får människor att ta till alkohol? Temperaturen sjönk ner mot 15 grader igår kväll. Det var en fin dag igår, men mamma och jag gick inte ut. Här var inte plogat och då kan det vara svårt att rolla fram som mamma gör. Och för egen del tänkte jag på mina dumma luftrör som fortfarande inte är OK. Kyla är allt annat än bra för dem, för det sätter igång hostan. Infektionen finns fortfarande kvar, hostan likaså. Rösten är något bättre – om jag försöker spara på den. Men igår ville jag ju telefonera en stund med min kära och då bar den hela vägen.

Bokuppslag

Vi läste.

Lägenheten är fortfarande ganska kall, så när det blir vardag måste jag nog ringa vice ordföranden igen. Det är visst bara elementen åt baksidan som fungerar, medan det stora elementet i köket nästan är iskallt och sovrumselementet likaså. Det är nog inte så bra för min hosta att sova i alltför kallt rum. Men jag minns hur det var när jag bodde i England – där var det så kallt i sovrummet att det kom rök ur munnen på kvällen när jag låg under täcket. Sen hade jag kronisk luftrörskatarr när jag var där också… Annars gillar jag att ha det svalt i sovrummet. Och fryser jag om fötterna fick jag ju så fina tossor i julklapp att jag kan hålla fossingarna varma.

Det var en oerhört slapp dag i det här hemmet igår och en lika slapp lär det bli idag. Jag var inte ens ute med soporna, de står kvar i hallen innanför ytterdörren. Mamma sov länge och jag roade mig med datorn och bok i sängen – jag klagar inte! På eftermiddagen satt vi och läste och jag fick äntligen byta bok till en som mamma har läst och hade med sig, Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk (svårt att stava till det efternamnet!). Sen kollade vi på första delen om Astrid, för dels var ju hon min barndoms favoritförfattare, dels bodde hon granne med min mormor – de var visst skolkamrater också.

Idag gör vi tabberas på julmaten. Min mage och den kommer inte riktigt överens, men jag har faktiskt både ätit och druckit måttligt.

Men vad händer i DIN vrå av världen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)


Astrid Lindgren växte upp
i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

ÅterresaÅtertåg till barndomen gör vi kanske var och en lite då och då. Jag gjorde det senast i morse. Eva Lejonsommar gjorde det 2002 i sin bok Återresa, en liten bok jag köpte på Alfa Antikvariat i november för 90 spänn.

Lena, som tidigare hette Charlene och kallades Charlie, återvänder till ett av sina barndomshem. Hon hyr huset där hon och familjen, med fadern predikanten som flockens ledare, bodde under sju år. Syftet är att få klarhet i vad som egentligen hände. Blev hon utsatt för incest? Hon tar via e-post kontakt med sin gamla bästis, men de får svårt att mötas i verkliga livet. I stället blir Lena vän med bästisens tioårige son Tom.

Det här är en märklig historia i en ganska tunn bok – den är inte ens på 200 sidor. Vid flera tillfällen ryser jag av obehag och undrar vart det ska bära hän. Det bär inte riktigt hän som jag tror, för detta är ingen deckare. Icke desto mindre är det en otäck berättelse. Och en berättelse om sanningen.

Jag tycker tyvärr att boken känns lite för osammanhängande för att omdömet ska bli mer än medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mamma mormor och jagBiografier har jag blivit allt mer intresserad av. Därför ryckte jag åt mig Kim Kärnfalks dito Mamma, mormor och jag när Fästmön hade läst ut den.

Den här boken gavs ut 2008 på numera insomnade Normal förlag. Då var Kim Kärnfalk gift och kär, nu har jag just googlat fram att hon är skild sen ungefär ett år tillbaka. Så de senaste åren finns liksom inte med i den här biografin. Däremot berättar Kim Kärnfalk här om sin uppväxt och tiden i Friends. Men mest handlar det om mormor. Mormor, som var Kim Kärnfalks trygghet under barndomen.

Nä, nån lätt uppväxt har hon inte haft. Däremot har hon en historia att berätta. Precis som de flesta av oss. Och första meningen i hennes efterord lyder:

Alla människor har en berättelse.

Det är så sant. Tyvärr är det tråkigt att den här boken är så fruktansvärt dåligt korrekturläst. Jag hänger upp mig på sånt, det förstör min läsupplevelse. Och Annas, för hon klagade högt under sin läsning. Det är verkligen synd, för annars är det ju en intressant historia om en tuff uppväxt och ett kort och hårt liv som ung artist. Men liksom… vad är en fammelmorfar, till exempel..?

Fammelmorfar

Fammelmorfar – vad är det?

 

Det totala Toffelomdömet blir medel – korrekturfelen drar ner omdömet rejält.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 374 andra följare