”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2015: Marika Lagercrantz dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Inte visste jag alls att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Leif GW Persson – min klassresa

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Gustavs grabb var på TV i kväll.

Tio minuter före start upptäckte jag att SvT1 skulle visa en intressant dokumentär, Leif GW Persson – min klassresa. Jag har varit lite sugen på att läsa Leffes bok Gustavs grabb, men ännu inte kommit till skott. Då passade den här dokumentären perfekt. Dess andra och avslutande del går på söndag. Mamma tittade också med ganska stort intresse.

Det är Jens Lind som promenerar med Leffe i den senares gamla kvarter. Där får vi tittare höra hur det var att växa upp som son till portvakten och en mamma som hade sjukdomar som vapen. Denna den första delen handlade om Leffes barndoms- och ungdomstid. Skolåren, där han var väldigt smart och fick höga betyg – utom i franska… Tittarna får möta Leffes gamla kompisar och hans syster. Jag hade inte ens nån aning om att det fanns en syster! Den andra delen handlar om universitetstiden och tiden som vuxen och som mediepersonlighet.

Jag tyckte att det var trevliga vandringar och pratstunder, även om allt Leffe inte berättade om sin uppväxt var så trevligt… Mycket kände jag igen från… nära håll. Men det var en trivsam Leffe som bjussade på sig själv. Jens Lind var också utmärkt som samtalspartner. Med sin ganska lågmälda profil gav han Leffe mest utrymme.

Toffelomdömet blir det högsta och del två ska jag självklart se på söndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Östergyllen: Steffos tolv skäl att älska det!

Ett kärleksfullt inlägg.

---

 

Född och delvis uppvuxen är jag i Östergötland. Under barndomen gjorde jag en avstickare till Småland. Enligt mamma var en del av tanterna – inte alla! – så snåla att de grinade när de sket. Fast det sa mamma aldrig. Hon antydde. För mormor var ju småländska, men allt annat än snål. Så vi återvände till Östergötland.  I tonåren och åren därefter hade jag lite problem med platsen, men nu på äldre dar, efter att ha bott 30+ år i Uppsala, har hembygden, barndomsland, ÖsterGYLLEN blivit mig så kärt.

Igår fastnade min blick på en krönika av Steffo The Man Törnquist. Han radade upp tolv skäl att älska Östergyllen. Och nu ska jag gå igenom dem skäl för skäl och tycka lite jag också:

1. Göta kanal och Kinda kanal
   Ja, di ä vackra, döh! Dä ä hälitt att fare nerför kanalen. Dä ä bara så.
2. Tage Danielsson
   Dä behövs ingen kommentar, döh. Du fattar säkert.
3. Prinsessan Estelle
   Ho ä ju hertiginna av Östergyllen. Fast di kunde ju ha döpt ‘na te Ulrika, dä kunde di ju ha gjort, döh.
4. Louise Hoffsten med familj
   Tummen upp, döh! Ho kan sjunge bloooos så hårena ställer schä wakt ut på armera, döh!
5. Östgötskan
   Äh… jaa, döh… Jag skulle nog ljuga öm jag sa att den ä vacker, döh. Men den ä… charmi. Det här att R uttalas som W, bara döh… Ah Gu’ så dant!
6. Folke Filbyter
   Meh… Nu ä dä liiite mycket Linköping, döh, men okejrå. Statyn av gubben är också en del av barndomen.
7. Cloetta
   JA! FEM:s farmor bodde i Ljungsbro där fabriken låg å när ho köm å hälsa på sitt barnbarn hade ho mä sä wett mycket gött, döh. Då fick även en annan smaka skumtomtar, Center, Mums-Mums å allt va dä va, döh.
8. Brasklappen
   Den härstammar från en öschöte, döh, nämligen bisköp Hans Brask
9. Första bankrånet
   Nisse Strid va Sveriges första bankrånare å han råna Öschöta Bank 1854, döh.
10. Slätbaken
    Amen här, döh, sulle en ju ha Varamon, för tjyvingen!
11. Östgöta sädes
    Självklar i snapsglasen såväl te jul söm te missömmar, döh!
12. Kindagurka
    Salt å goer passar den också te allt, även te snapsen öm en har svårt te svälja’n…

Östgötamjölk ä gött, dä döh! Men dä fanns inte på Steffos lista.

Och du som erfarenhet av Östergyllen… Vad tycker DU är bäst med stället, döh???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Feghet eller mod?

Ett inlägg om mod. Mest.

---

 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 

---

 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gult är… gott!

Ett gult inlägg.

---

 

Ripassovin med lott – fin födelsedagspresent från Annas snälla mamma.

Vi har ett internt skämt i familjen där vi med bestämdhet hävdar att

gult är fult!

Eller vi brukar uttala det

gurt ä furt!

på östgötska, lite sisådär. (Jorå, Fästmön försöker ibland, men hon behärskar inte språket riktigt.) Hur det interna skämtet uppstod ska jag inte gå in på här, även om jag kan avslöja att det har med barndom och blek hy att göra.

Just idag tycker jag emellertid att gult är allt annat än fult. På min födelsedag för ett tag sen fick jag en flaska fint vin av Annas snälla mamma och L. På flaskan satt en Trisslott. När det kändes lite trist och ledsamt härom kvällen skrapade jag lotten – och vann 2 x 30 kronor!

Så idag hasade jag över till Tokerian för att köpa lite bröd och pålägg och nåt gott till i morgon eftersom jag ju får en gäst då. Självklart passade jag också på att byta in min vinstlott mot två nya. De ligger nu till sig ett tag så att nästa vinst blir lite högre. Det gottiga till min gäst och mig bestod bland annat av en påse cheddarostbågar. Och jag hade sån tur att jag knep den allra sista i affären!

Gult!

Nä, idag är inte gult fult! (Bara lite…) Gult är gott!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mästerkockan i soppan eller Tofflan undrar: Ost OCH kaviar?

Varning! Ett matigt inlägg.

---

 

Det är jag som är friskast av oss sen ett par dar. Tyvärr. Det innebär automatiskt kökstjänst. Inte nog med att jag lagar mat, jag ska komma på vad som ska lagas – och det ska vara nåt som jag klarar av att laga. Dessutom diskar jag. Att diska är om möjligt ännu tråkigare än att laga mat.

Idag önskades det soppa till middag. Jag körde på ett säkert kort c/o min mamma från barndomen: tomat- och champinjonsoppa. Alltså inhandlades två burkar soppa – en tomatsoppa och en champinjonsoppa. Innehållet rördes ner i kastrull och två burkar vatten tillsattes. Det såg inte så väldigt gott ut. Det såg ut som… diskvatten – som nån hade hostat i…

Soppa på gång eller diskvatten som nån har hostat i?

Knepet är att vispa – vispa hela tiden. Då löser klimparna upp sig (champinjonsoppan är ju redd) och så småningom intar den en mera tomatröd färg med slät konsistens. Voilà, liksom:

Tomat- och champinjonsoppa med macka och mjölk serverades i afton.

Men jag håller med. Soppa är rätt tråkigt, så för att förgylla måltiden yppade jag mina idéer på konversationskort om snor. Det föll inte i god jord – och det var inte heller meningen. Jag gav igen därför att Vissa Andra har de senaste måltiderna talat om avföring respektive kräks. Vi hade också en sörpeltävling. Jag vann, för jag sörplade ljudligast.

Det var efter sörplingstävlingen som vi kom ihop oss. (Anna är lite dålig förlorare.) Vi diskuterade smörgåspålägg. Anna hävdade bestämt att ost och kaviar inte är gott på samma macka, jag hävdade motsatsen. Så nu behöver vi din hjälp att lösa tvisten!

Kolla in frågan här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Klicka i ditt svar och hjälp oss, snälla du!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Marcus

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.

Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)

Allt började nog när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.

Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.

Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:

Jag har inte mycket mer att önska av livet.

Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

FEM vann unikt loppisfynd!

Ett vinnande inlägg.

---

 

En vinnare är dragen! Ja det står FEM på lappen och jag var inte dragen när jag utförde dragningen – jag bara skriver väldigt fult. Dessutom är bilden oskarp.

Dragning har nu förrättats i utlottningen av det unika loppisfyndet! Och vi har en vinnare! Det var fem som deltog i utlottningen – och FEM som knep vinsten! Ja, alltså FEM är EN person. Dessutom en människa jag har känt i 45 år i höst, så det känns lite extra roligt att få lägga ett grönt paket i brevlådan under morgondagen (jag har ju din adress).

Nu var det inte så att FEM gynnades av vår vänskap eller att hon vann för att hon svarade först. Alla deltagares namn skrevs på lappar och las i en liten påse. Däruti stacks Toffelhanden som drog upp lappen här intill.

I det lilla gröna paketet du får, FEM, ligger en bok från vår barndom. Bokens karaktärer utgjorde familjen i julkalendern år 1969, samma år jag började skolan, men ett år innan du och jag lärde känna varandra. Den här boken berättar vad som hände i mellandagarna, det vill säga efter julkalendern och fram till nyåret 1969/1970. Enligt baksidestexten är den en rysare…

Och vem som skrev den här boken behöver jag nästan inte avslöja, för det visste alla som svarade: Tage Danielsson, en östgöte i förskingringen som gick bort alldeles för tidigt. Jag tror att han skulle han myst och skrattat gott om han fick veta att boken nu går från östgötes hand till östgötes, så att säga.

Herkules Jonssons storverk!

En riktigt god läsning önskar jag dig, FEM!

==> Du som fortfarande är tävlingssugen kan alltid tävla om armbandet. Jag vill ha några fler aspiranter på det innan jag förrättar dragning! Klicka här för att komma till den tävlingen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den motvilliga resenären

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hur praktiskt är det inte att läsa om andras resor när man inte får resa själv? Vännerna Kerstin och Malin tipsade mig båda från var sitt håll om att läsa Jenny Diskis böcker. När vännen I var här på besök nu i februari fyndade jag Den motvilliga resenären för 20 kronor på Röda rummet. På så vis har jag fått resa till Nya Zeeland, Somerset och Lappland.

Titeln på boken stämmer på pricken: författaren är en synnerligen motvillig resenär. Hon reser för att kunna skriva – ibland blir det till och med en reseskildring eller två. Nåt större nöje av sina resor tycks hon inte ha: under resan till Nya Zeeland blir hon magsjuk, i Somerset vill hon inte gå ut och i Lappland fryser hon. Med ett stort mått självinsikt och dito ironi berättar hon om sina vistelser och om det faktum att hon helst vill stanna inomhus och göra mest ingenting, möjligen läsa böcker och kanske skriva böcker också. I Somerset gör hon det så länge att Bonden blir orolig – de flesta gästerna reser nämligen dit för att få uppleva naturen.

En del dråpliga historier berättas i boken. Inte nog med att Jenny Diski inte gillar att promenera – hon gillar inte att vistas utomhus – men när hon gör det blir hennes texter om kontakterna med djur såsom får och renar till skrattorgier å min sida. Samtidigt har författaren ett djup och ett allvar, vilket jag i den här boken främst noterar när hon skriver om sin barndom och sin sjukdom.

Toffelomdömet blir högt. Det här är en väldigt annorlunda bok. Lite spretig, men jag gillar den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »