Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘motvillig’

Ett inlägg om en bok.


 

Den motvilliga resenärenHur praktiskt är det inte att läsa om andras resor när man inte får resa själv? Vännerna Kerstin och Malin tipsade mig båda från var sitt håll om att läsa Jenny Diskis böcker. När vännen I var här på besök nu i februari fyndade jag Den motvilliga resenären för 20 kronor på Röda rummet. På så vis har jag fått resa till Nya Zeeland, Somerset och Lappland.

Titeln på boken stämmer på pricken: författaren är en synnerligen motvillig resenär. Hon reser för att kunna skriva – ibland blir det till och med en reseskildring eller två. Nåt större nöje av sina resor tycks hon inte ha: under resan till Nya Zeeland blir hon magsjuk, i Somerset vill hon inte gå ut och i Lappland fryser hon. Med ett stort mått självinsikt och dito ironi berättar hon om sina vistelser och om det faktum att hon helst vill stanna inomhus och göra mest ingenting, möjligen läsa böcker och kanske skriva böcker också. I Somerset gör hon det så länge att Bonden blir orolig – de flesta gästerna reser nämligen dit för att få uppleva naturen.

En del dråpliga historier berättas i boken. Inte nog med att Jenny Diski inte gillar att promenera – hon gillar inte att vistas utomhus – men när hon gör det blir hennes texter om kontakterna med djur såsom får och renar till skrattorgier å min sida. Samtidigt har författaren ett djup och ett allvar, vilket jag i den här boken främst noterar när hon skriver om sin barndom och sin sjukdom.

Toffelomdömet blir högt. Det här är en väldigt annorlunda bok. Lite spretig, men jag gillar den!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om en produkt hon har testat.


Häromdan kom ju ett spännande paket från Apoteket Hjärtat och Charlotte
. Nu har jag testat den andra av fotvårdsprodukterna i Hjärtats Apolosophyserie, fotcreme.

Apolosophy fotxcreme
Fotcreme från Apoteket Hjärtats Apolosophyserie.


Jag har använt CCS fotcreme
i hundra år och är därför synnerligen motvillig till att testa nån annan creme – jag är helt enkelt nöjd med den jag brukar använda. Men naturligtvis ger jag Apolosophys fotcreme en chans.

Tyvärr blir jag irriterad redan när jag börjar att smörja. Jag har inte särskilt spruckna och torra fötter, vilket är skälet till att jag väljer creme i stället för salva, som är fetare och därmed fastare. Apolosphys fotcreme är inte bara tunnare, den är alldeles för rinnig! Eftersom jag smörjer mig i sängen vill jag inte att det ska droppa fotcreme på underlakanet hur som helst. Vidare är jag inte heller särskilt förtjust i doften. Fotcremen är parfyrmerad, står det. Jag kan emellertid inte definiera doften. Den är nån sorts blandning av fräsch citron och… plast.

Själva cremen i sig får godkänt. Den funkar bra på fötter som bara behöver smörjas lite (jag smörjer varje kväll). Förpackningen är OK och även om innehållsförteckningen är i mikrostil går det att läsa den, till skillnad från texten på fotsprayen.

När det gäller förpackning och utseende är det en annan grej jag hakar upp mig på. Jag förstår inte riktigt varför man har valt att kalla produkterna

fot/spray

och

fot/creme

Tecknet / för mig står för ordet

eller

och det är väl för 17 inte

fot eller spray 

och

fot eller creme?

Nja, den här produkten får medelbetyg. Själva cremen får godkänt, men konsistens och doft får inte riktigt godkänt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om mina tidigare tester av Apolosophys fotprodukter:

Fotspray


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Idag på förmiddagen var det en synnerligen motvillig Fästmö på besök här. Hon ville inte kliva ur sängen och hon ville inte åka och jobba.

Offerkoftan åkte på direkt. Jag hade dukat fram rostbröd, men frågade ändå om hon ville ha grovt bröd.

Nehej du! Du har ju bara dukat fram vitt bröd, så.

Jag spillde yoghurt på hennes bordstablett. Hon vek upp kanten.

Varför viker du upp kanten?

undrade jag.

Jamen du säger ju att det här bordet inte tål blöta fläckar och jag vill inte få skulden för att det blir en fläck här nu.

Till frukosten skulle vi läsa lokalblaskan. Jag frågade vilken del Anna ville ha, om hon ville ha första delen idag eftersom hon började med del två igår.

Ja ge mig nån del bara. Jag tar det lilla jag får… Tänk inte på mig!..

Och så där höll vi på i ett par timmar – OCH SKOJADE!!! Tonen kan vara ganska rå oss emellan, nämligen. Jag tycker för övrigt att hon är så söt i sina stödstrumpor, en riktig liten pudding!

Snigga spiror, va? (Anna godkände att jag tog bilden och jag tror att hon förutsatte att den skulle hamna på en blogg nära dig.)


Är det nån
som kan få mig att skratta när livet känns som mörkast så är det Anna! Det finns tillfällen när jag har skrattat åt hennes galenskaper att jag har varit tvungen att köra in på en parkering och stanna bilen!

Nånting som jag bara har hintat om här är det galleri av alter egon vi båda har. Fryntlige Herrn fick du ju se på bild igår. Men för dig som missade detta kommer här en favorit i repris:

Fryntlige Herrn.


Några av Annas
andra alter egon är Spanaren och Strykaren. Och så har vi ju Sören Snigg… Spanaren dyker ofta upp oanmäld, vanligen när vi är ute bland folk. En gång tittade han fram när vi var på Jysk och handlade.

Spanaren gnider Buddhas mage.


Strykaren brukar titta fram
när vi går på utställningar. Då stryyyker han väl valda kroppsdelar mot Petite Moi…

Sören Snigg har jag inte riktigt grepp om, men han är kompis med Kreeester, det vill säga ett av mina alter egon. Kreeester pratar långsamt, med utdragna vokaler och flåsig röst som om han… ja, du fattar. Och nån gång kommer en presentation av dessa två, jag lovar.

Den här dagen har varit mörk och regnig från det vi klev upp. Jag gissar att folk är iväg och firar sina fäder idag.  Även min pappa hade förresten alter egon. Vaglice var ett av dem…

Vaglice och Dälly, det vill säga pappa och vår hund Nellie. 


Jag tror att pappa skrattar
uppe från sin himmel när han ser den här bilden! Namnet Vaglice (uttalas: Vaglis) fick han av mig och FEM för att han så ofta hade vaglar i ögonen. När han var Vaglice var han iklädd den stora, bruna pälsen, gärna ryssmössan till och på nederdelen, ett par åtsmitande tränkabrallor på sina smala ben. En riktigt tjusig karl, med andra ord.

Det var svårt att få pappa att se seriös ut på bild, men här är en fin bild på honom, tycker jag.

Pappa från 1947, 20 år gammal. Rejält avmagrad efter kriget.


Nu ska jag tända ett ljus
vid en av bilderna av min pappa. Och det blir ingen av de två ovanstående utan bilden av honom som jag minns att han såg ut den sista gången vi sågs.

Pappa fotad av Henrik Gedda nån gång på 2000-talets början.


Livet är kort.

Read Full Post »