Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ton’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Stjärnorna på Slottet 2015

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Inte visste jag alls 
att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkospännetJag betar av Agatha Christie så gott det går nu i sommar. I eftermiddag läste jag ut Skospännet, en av de många böcker jag har fått av vännen Agneta. Tack!

Äntligen är Hercule Poirot med i handlingen! Att det är krig 1940, det år boken gavs ut, är synnerligen tydligt i handlingen. Denna gång råkar Hercule Poirot gå till tandläkaren. Strax därpå är tandläkaren död, till synes självmord. Snart uppdagas det emellertid att mr Morely, tandläkaren, är mördad. Hercule Poirot nystar och nystar, bland suspekta unga män, kvinnor med tvivelaktig identitet och tänkbara spioner.

I denna bok är såväl ton som handling ovanligt politiska. Detta är föga förvånande eftersom den kom ut i början av andra världskriget. Tyvärr överskuggar denna krigsstämning en hel del av deckarspänningen och boken blir aldrig riktigt ruskig på det där klassiska Agatha Christie-sättet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Nej jag vill inte gå med i en bokcirkelOrden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.

Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.

Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tonen i en kvällspromenad.


För en gångs skull
promenerade vi tillsammans, Fästmön och jag. Ungefär 3,5 kilometer. Märkligt att gå på kvällen, med min älskade som sällskap.

Gatlykta och höstträd

Vi gick vid lyktan.


Jag fick en ton,
en melodi, en text. Mindes en film jag sett för mycket länge sen. Och den… märkliga sången…

[…] wer wird bei der Lanterne stehen

mit dir Lili Marlene


Livet är kort. Let it shine.

Read Full Post »

Ett fräckt inlägg, helt enkelt.


Äh, jag är så jäkla trött på
att flyga ut i sajberspäjs och leta underliga/intressanta/ovanliga/viktiga-men-små nyheter. Därför kör jag en riktig fredagsfräckis och levererar för första gången…

Mina egna nyheter

Jajamens, bara att ta handen ur brallan, putsa brillan och LÄÄÄÄÄÄÄS! Vassego!

byxor

Tappat pass egentligen en tappad bralla?

Hellre tappat än förlorat? Det har börjat dyka upp annonser om tappade pass igen. Denna typ av annons var väldigt vanlig för några år sen. Jag funderar på hur lätt eller svårt det är att tappa sitt pass. Om jag hade ett skulle jag vara ganska rädd om det. Dessa funderingar har lett till att jag funderar på om det är en kod för nånting annat. Tappad bralla, kanske..?


Lotteri kräver umgänge.
Du som har läst min blogg länge vet att det finns ett visst lotteri som jag inte gillar. Min antipati handlar om att personer i ledande ställning tofflar skor sig på människor som tror att deras lottpengar går till välgörenhet – förutom till en och annan vinst för vissa som deltar. Nu har jag hittat ett skäl till: man ska spela ihop med sina grannar. Jag vill inte göra nåt överhuvudtaget med mina grannar. Bränd Toffla stinker, liksom.

 

Tofflan Stekmössa

Besatt eller tillsatt?

Besatta och tillsatta bloggare. Igår kväll kunde konstateras att Arga Klaras blogg är besatt. Den tar hundra år på sig att processa kommentarer. Ibland syns den inte, för att i nästa stund plötsligt poppa upp. Tror bestämt att det krävs en exorcism och tänkte ringa till han… vad heter han nu… Karl-Oskar… Som tack för mina insatser tillsatte Klara mig som propagandaminister! Inte illa pinkat av en gammal Toffla… Fast för att vara RIKTIGT inne krävs ju en amerikansk titel som är lång och obegriplig. Vi får helt enkelt klura vidare på detta! Eller vad sägs om Executive Promotion Slipper of the Tongue in Marketing and advanced Headset Jibberish? Typ…


Oomkullrunkelig.
Äntligen. ÄNTLIGEN! Igår fick jag skriva Ordet i Ordjakten!! Märkligt nog vann jag inte matchen. Hmpfff…


Trinda män i randigt.
Nu har jag kommit på det! Ja, inte vad den trinda gubben i TV-reklamen som pratar så lustigt och som ser på TV hela tiden gör reklam för – utan varifrån han har lånat sin byxa! Titta får du se! På bilden nedan har dock den TV-tittande mannen tillfälligt bytt ut sin sedvanliga huvudbonad mot en hockeyhjälm.

bob_hockeyObelix
TV-tittande mannen har lånat byxan av Obelix!


Text och ton går inte ihop.
Det är inte många av dagens artister som kan sjunga. Tänk efter… Nä just det. För 51 år sen sjöng emellertid Jim Reeves väldigt vackert en låt som heter I’m gonna change everything. Skönsång, verkligen, liksom melodin. Men texten… Alltså den frustration och den ilska som finns i texten!! Maj gadd!!!  Egentligen borde inte Jim Reeves ha framfört låten utan Sex Pistols. Ungefär. Karl’n i texten har blivit lämnad och han river ner och kastar saker i deras före detta gemensamma hem. Till och med tapeterna… Och mattorna ska brännas… Lyssna bara…


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj. Det blev nog lite för mycket av det goda igår. Jag har fortfarande ont i magen. Inte så där magsjukeont utan ont för att det känns som om magen är full. Men det, kära läsare, kan jag informera dig om att den inte är, vid det här laget.

Idag är det fredag, om nu nån har missat det. Som vanligt en grå och fuktig start på dan. Vägarna är smutsiga, bilarna likaså. Efter helgen ska kvicksilvret krypa neråt igen och det ska komma mer snö. Nej, februari är ingen rolig månad alls.

Igår lämnade jag förslag på utseende och innehåll på Husets intranätsidor. Men så fick jag veta av Johan att mottagaren gick på ledighet igår. Skoleleverna ju sportlov – eller vad det heter nu för tiden – nästa vecka och då måste tydligen en del vuxna vara lediga också. Dumt att jag inte visste detta, då hade jag kunnat tänka lite till. Sidan är inte riktigt klar att börja jobba med, där saknas ett kalendarium. Annars kan jag nog börja lite smått.

MVMhuset

Huset från sidan.


Om du missade det,
så blev mitt Twitterkonto kapat igår. Fan, så folk håller på, vad är det för roligt med att förstöra för andra? Vad jag förstår var det rätt oskyldiga tweets ändå som skickades ut. Det sades att jag önskade att mina Twitterbekantingar skulle banta… Och det kan ju stämma för en del, men jag skulle aldrig skicka ut sånt skit! I retur blev jag själv överhopad av tweets, sms och mejl om att detta. Det tog lite tid att besvara alla. För det måste man ju göra, det hör till vanlig hyfs. Min ton var nog inte så hyfsad igår, emellertid, ber om ursäkt för det. Jag kom hem sent efter att ha varit i Himlen och jag var jättetrött och hade ont i magen.  Men jag blev ännu  lite tröttare, för en del tycks tro att jag sitter vid datorn 24-7 och det gör jag inte. Jag deltar i livet också. Nu har jag bytt lösenord några gånger och det är ett under om jag själv kan logga in på mitt eget konto. Vi får se, vi får se. Jag lyckades nyss, i alla fall. Nu gäller det att komma ihåg rätt tecken nästa gång…

Lunchen idag ska intas på Gallan tillsammans med en före detta kollega från avdelningen. Det blir skönt att få en liten promenad. Jag försöker testa hur mycket hälen pallar. Inte alltför långa promenader går bra, men jag får ont om jag står mycket. Och ibland även när jag sitter! Att köra bil långa sträckor får jag vänta med ett tag till. Nu har jag inga planer på nån långresa, men… Fästmön och jag skulle vilja ta en tripp till Stockholm nån lördag när vi är lediga. Eftersom tågen inte går som de ska – det är ju vinter… – har vi bestämt att vänta till längre fram i vår. Fast då åker vi som sagt tåg, inte bil.

Tågmålning på toa

Vi tar tåget till Stockholm senare i vår.


I kväll blir jag hemma.
Jag ska glo på Antikrundan från igår och sen blir det mest vila. Lördagsförmiddagen tänker jag börja städa – vet inte hur mycket jag orkar eller har lust till – innan jag åker och hämtar Anna från jobbet. Hon jobbar korta dagar både lördag och söndag, så jag tänkte hämta henne i morgon och följa med ut till Himlen. Sen stannar jag till söndag morgon då jag skjutsar henne till jobbet innan jag åker hem och fortsätter städa, eller vad jag nu gör. Vill ju inte hålla på med städning nästa helg när vi har månadens lediga helg tillsammans! Vi har inga särskilda planer då, kanske blir det en middag ute nån av dagarna för att fira Alla Hjärtans Dag i efterhand. Annars tyckte jag att vi firade rätt bra igår. Så bra att jag, som sagt, fortfarande har ont i magen…

Vad händer hos dig i helgen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »