Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ton’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Stjärnorna på Slottet 2015

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Inte visste jag alls 
att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkospännetJag betar av Agatha Christie så gott det går nu i sommar. I eftermiddag läste jag ut Skospännet, en av de många böcker jag har fått av vännen Agneta. Tack!

Äntligen är Hercule Poirot med i handlingen! Att det är krig 1940, det år boken gavs ut, är synnerligen tydligt i handlingen. Denna gång råkar Hercule Poirot gå till tandläkaren. Strax därpå är tandläkaren död, till synes självmord. Snart uppdagas det emellertid att mr Morely, tandläkaren, är mördad. Hercule Poirot nystar och nystar, bland suspekta unga män, kvinnor med tvivelaktig identitet och tänkbara spioner.

I denna bok är såväl ton som handling ovanligt politiska. Detta är föga förvånande eftersom den kom ut i början av andra världskriget. Tyvärr överskuggar denna krigsstämning en hel del av deckarspänningen och boken blir aldrig riktigt ruskig på det där klassiska Agatha Christie-sättet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Nej jag vill inte gå med i en bokcirkelOrden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.

Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.

Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tonen i en kvällspromenad.


För en gångs skull
promenerade vi tillsammans, Fästmön och jag. Ungefär 3,5 kilometer. Märkligt att gå på kvällen, med min älskade som sällskap.

Gatlykta och höstträd

Vi gick vid lyktan.


Jag fick en ton,
en melodi, en text. Mindes en film jag sett för mycket länge sen. Och den… märkliga sången…

[…] wer wird bei der Lanterne stehen

mit dir Lili Marlene


Livet är kort. Let it shine.

Read Full Post »

Ett fräckt inlägg, helt enkelt.


Äh, jag är så jäkla trött på
att flyga ut i sajberspäjs och leta underliga/intressanta/ovanliga/viktiga-men-små nyheter. Därför kör jag en riktig fredagsfräckis och levererar för första gången…

Mina egna nyheter

Jajamens, bara att ta handen ur brallan, putsa brillan och LÄÄÄÄÄÄÄS! Vassego!

byxor

Tappat pass egentligen en tappad bralla?

Hellre tappat än förlorat? Det har börjat dyka upp annonser om tappade pass igen. Denna typ av annons var väldigt vanlig för några år sen. Jag funderar på hur lätt eller svårt det är att tappa sitt pass. Om jag hade ett skulle jag vara ganska rädd om det. Dessa funderingar har lett till att jag funderar på om det är en kod för nånting annat. Tappad bralla, kanske..?


Lotteri kräver umgänge.
Du som har läst min blogg länge vet att det finns ett visst lotteri som jag inte gillar. Min antipati handlar om att personer i ledande ställning tofflar skor sig på människor som tror att deras lottpengar går till välgörenhet – förutom till en och annan vinst för vissa som deltar. Nu har jag hittat ett skäl till: man ska spela ihop med sina grannar. Jag vill inte göra nåt överhuvudtaget med mina grannar. Bränd Toffla stinker, liksom.

 

Tofflan Stekmössa

Besatt eller tillsatt?

Besatta och tillsatta bloggare. Igår kväll kunde konstateras att Arga Klaras blogg är besatt. Den tar hundra år på sig att processa kommentarer. Ibland syns den inte, för att i nästa stund plötsligt poppa upp. Tror bestämt att det krävs en exorcism och tänkte ringa till han… vad heter han nu… Karl-Oskar… Som tack för mina insatser tillsatte Klara mig som propagandaminister! Inte illa pinkat av en gammal Toffla… Fast för att vara RIKTIGT inne krävs ju en amerikansk titel som är lång och obegriplig. Vi får helt enkelt klura vidare på detta! Eller vad sägs om Executive Promotion Slipper of the Tongue in Marketing and advanced Headset Jibberish? Typ…


Oomkullrunkelig.
Äntligen. ÄNTLIGEN! Igår fick jag skriva Ordet i Ordjakten!! Märkligt nog vann jag inte matchen. Hmpfff…


Trinda män i randigt.
Nu har jag kommit på det! Ja, inte vad den trinda gubben i TV-reklamen som pratar så lustigt och som ser på TV hela tiden gör reklam för – utan varifrån han har lånat sin byxa! Titta får du se! På bilden nedan har dock den TV-tittande mannen tillfälligt bytt ut sin sedvanliga huvudbonad mot en hockeyhjälm.

bob_hockeyObelix
TV-tittande mannen har lånat byxan av Obelix!


Text och ton går inte ihop.
Det är inte många av dagens artister som kan sjunga. Tänk efter… Nä just det. För 51 år sen sjöng emellertid Jim Reeves väldigt vackert en låt som heter I’m gonna change everything. Skönsång, verkligen, liksom melodin. Men texten… Alltså den frustration och den ilska som finns i texten!! Maj gadd!!!  Egentligen borde inte Jim Reeves ha framfört låten utan Sex Pistols. Ungefär. Karl’n i texten har blivit lämnad och han river ner och kastar saker i deras före detta gemensamma hem. Till och med tapeterna… Och mattorna ska brännas… Lyssna bara…


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj. Det blev nog lite för mycket av det goda igår. Jag har fortfarande ont i magen. Inte så där magsjukeont utan ont för att det känns som om magen är full. Men det, kära läsare, kan jag informera dig om att den inte är, vid det här laget.

Idag är det fredag, om nu nån har missat det. Som vanligt en grå och fuktig start på dan. Vägarna är smutsiga, bilarna likaså. Efter helgen ska kvicksilvret krypa neråt igen och det ska komma mer snö. Nej, februari är ingen rolig månad alls.

Igår lämnade jag förslag på utseende och innehåll på Husets intranätsidor. Men så fick jag veta av Johan att mottagaren gick på ledighet igår. Skoleleverna ju sportlov – eller vad det heter nu för tiden – nästa vecka och då måste tydligen en del vuxna vara lediga också. Dumt att jag inte visste detta, då hade jag kunnat tänka lite till. Sidan är inte riktigt klar att börja jobba med, där saknas ett kalendarium. Annars kan jag nog börja lite smått.

MVMhuset

Huset från sidan.


Om du missade det,
så blev mitt Twitterkonto kapat igår. Fan, så folk håller på, vad är det för roligt med att förstöra för andra? Vad jag förstår var det rätt oskyldiga tweets ändå som skickades ut. Det sades att jag önskade att mina Twitterbekantingar skulle banta… Och det kan ju stämma för en del, men jag skulle aldrig skicka ut sånt skit! I retur blev jag själv överhopad av tweets, sms och mejl om att detta. Det tog lite tid att besvara alla. För det måste man ju göra, det hör till vanlig hyfs. Min ton var nog inte så hyfsad igår, emellertid, ber om ursäkt för det. Jag kom hem sent efter att ha varit i Himlen och jag var jättetrött och hade ont i magen.  Men jag blev ännu  lite tröttare, för en del tycks tro att jag sitter vid datorn 24-7 och det gör jag inte. Jag deltar i livet också. Nu har jag bytt lösenord några gånger och det är ett under om jag själv kan logga in på mitt eget konto. Vi får se, vi får se. Jag lyckades nyss, i alla fall. Nu gäller det att komma ihåg rätt tecken nästa gång…

Lunchen idag ska intas på Gallan tillsammans med en före detta kollega från avdelningen. Det blir skönt att få en liten promenad. Jag försöker testa hur mycket hälen pallar. Inte alltför långa promenader går bra, men jag får ont om jag står mycket. Och ibland även när jag sitter! Att köra bil långa sträckor får jag vänta med ett tag till. Nu har jag inga planer på nån långresa, men… Fästmön och jag skulle vilja ta en tripp till Stockholm nån lördag när vi är lediga. Eftersom tågen inte går som de ska – det är ju vinter… – har vi bestämt att vänta till längre fram i vår. Fast då åker vi som sagt tåg, inte bil.

Tågmålning på toa

Vi tar tåget till Stockholm senare i vår.


I kväll blir jag hemma.
Jag ska glo på Antikrundan från igår och sen blir det mest vila. Lördagsförmiddagen tänker jag börja städa – vet inte hur mycket jag orkar eller har lust till – innan jag åker och hämtar Anna från jobbet. Hon jobbar korta dagar både lördag och söndag, så jag tänkte hämta henne i morgon och följa med ut till Himlen. Sen stannar jag till söndag morgon då jag skjutsar henne till jobbet innan jag åker hem och fortsätter städa, eller vad jag nu gör. Vill ju inte hålla på med städning nästa helg när vi har månadens lediga helg tillsammans! Vi har inga särskilda planer då, kanske blir det en middag ute nån av dagarna för att fira Alla Hjärtans Dag i efterhand. Annars tyckte jag att vi firade rätt bra igår. Så bra att jag, som sagt, fortfarande har ont i magen…

Vad händer hos dig i helgen???


Livet är kort.

Read Full Post »

I dagens lokalblaska läste jag om det numera ökända Läkemedelsverket här i Uppsala, tidigare del av Socialstyrelsen (i alla fall på stenåldern, när jag först kom ut i arbetslivet) som tar extern hjälp för att lösa sin förtroendekris.

Läkemedelsverket har länge dragits med svåra problem inom företaget. Bland annat har missnöjet med ledningen varit stort. Inte ens hälften av de anställda har förtroende för ledningen, enligt en tidigare artikel i UNT. Många chefer och anställda har valt att lämna Läkemedelsverket.

Och nu har verket alltså vänt sig utåt för att få hjälp. Bland annat har verket tecknat avtal med tre PR- och kommunikationsbyråer: K-street (där bland andra Staffan ”PK-lotteriet” Dopping jobbar, vilket ju i och för sig känns mindre seriöst, ärligt talat…), Gullers och Granath EuroRSCG.

Jag tycker att tonen i den här UNT-artikeln är lite raljerande och hånfull. Man lyfter fram två fallbeskrivningar som K-street har på sin hemsida. Inget ljug i sig, men varför inte fokusera på att verket nu faktiskt tar hjälp utifrån med den interna kommunikationen. Det kan ju rimligtvis inte bli mycket sämre, i alla fall.

megafon

Kommunikation är alltid viktigt, men kanske ännu viktigare i kris.


Som kommunikatör tycker jag
förstås att kommunikation alltid är viktigt. Om den interna kommunikationen inom ett företag eller en organisation inte fungerar, kan man ge sig den på att den externa inte heller är särskilt bra. Så varför inte se på Läkemedelsverkets försök med lite positivare ögon? Kommunikation är som sagt alltid ”bra”, tycker jag, men i kris är kommunikation nånting väsentligt.

Sen kan jag väl fundera över om de tre byråerna, valda för att jobba med strategisk kommunikation, leverantör av kommunikationstjänster respektive reklam och digitala tjänster är så väldigt välkända. Den enda jag kände till av dem är Gullers. Riktigt seriöst känns det kanske inte heller när Staffan Dopping gör reklam för PK-lotteriet, som jag inte har mycket till övers för.

Men jag tycker nog att vi ska ha lite öppna sinnen och se vad den här trion kan göra för Läkemedelsverket. Det kan ju, som sagt, inte bli mycket sämre. Bara bättre. Eller???


Livet är kort.

Read Full Post »

Tycker du att rubriken är obegriplig? Ja, jag kan förklara att den inrymmer alla möjliga fula ord jag kan och vet! Jag har nämligen fått brev från a-kassan, ett brev som jag, tämligen normalbegåvad, inte begriper. A-kassan i mitt fall är SKTF:s a-kassa. Uppenbarligen har man inte hängt med på namnbytet till Dimsyn Vision… jo, på webben har man det! Alltså är man för lat för att tillverka ett nytt brevpapper och framför allt, skriva begriplig svenska.

För hur vore det om SKTSF:s a-kassa faktiskt lärde sig skriva begriplig svenska? Jag och många andra skulle tycka att det vore jättebra, tror jag, för då skulle vi kanske förstå vad SKTF:s a-kassa är ute efter. Nu fattar jag att man är ute efter att sätta dit mig som fifflare, vilket jag å det bestämdaste hävdar att jag inte är. Men med den ton SKTF:s a-kassa använder i sitt brev till mig, känner jag mig trots det skyldig. Så lite fattar jag. Men jag fattar inte varför jag ska sättas dit när jag har varit ärlig.

Det är inte roligt att få såna här brev en fredagskväll. Jag kunde inte ens ringa och försöka få tag i nån som kunde svara på de frågetecken brevet skapade, eftersom det var efter SKTF:s a-kassas stängningstid. Och mejla dem vågar jag inte, jag blev ju så tillrättavisad i höstas när jag gjorde det. Gissningsvis njuter SKTF:s a-kassa av att få visa sin makt mot oss medlemmar. Jag förbannar mig själv för att jag plikttroget har betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan sen 1986. Vilken hjälp fick jag av facket då, för snart tre år sen när min arbetsgivare kränkte mig??? En mycket trött hjälp av ett mycket trött ombud som strax skulle gå i pension.


Njuter a-kassan av att visa sin makt och förstöra helgen för mig?

                                                                                                                                                                 I brevet anmodas jag att sända in arbetsgivarintyg för tiden efter den 31 maj i år – för mitt deltidsarbete. Eh??? Jag jobbar inte deltid och jag har inte uppburit a-kassa sen i augusti. Jag har haft praktisk kompetensutveckling på två månaders heltid där försäkringskassan har betalat ut aktivitetsstöd. Efter det har jag haft/har jag ett vikariat på tre månader, på heltid. Vad menas??? Är det mina blogginlägg som jag skriver för Blogvertiser som räknas som deltidsarbete – plötsligt??? Det gjorde de ju inte för ett år sen – den enda gången min handläggare på a-kassan ringde mig och vi redde ut saken per mobil. Det handlar om åtta timmars arbete från juni i år fram till nu. Är det deltidsarbete det? Ungefär en timma per månad. Under all tid jag har fått a-kassa från SKTF och fyllt i a-kassekortet har jag ärligt uppgett på kortet om jag ägnat en timma åt att skriva ett blogginlägg mot betalning. Jag har inte undanhållit dessa timmar för SKTF:s a-kassa – förrän från och med september eftersom jag då slutade få a-kasse-ersättning och därmed inte heller behövde fylla i a-kassekort längre.


Ja, jag är arg. Och förtvivlad.

                                                                                                                                                            Antagligen blir jag nu återbetalningsskyldig till SKTF:s a-kassa, för om man anses jobba deltid får man bara ersättning för 75 dagar. Jag har ju levt på a-kassa hela våren och sommaren. Var ska jag ta dessa pengar ifrån?

Nej, jag kan väl säga som så att i mitt tack&adjö-brev ska jag namnge de fyra personer/institutioner som har slagit in spikarna i min kista:

  1. DLF*
  2. SKTF
  3. ett X som är ökänd som Uppsalas största skvallerkärring och förtalerska (och nej, det är inte Chucky)
  4. webbtrollet som plågar mig sen snart två år tillbaka.

Ni har alla slagit mig till marken och ni njuter uppenbarligen av att sparka på en som redan ligger. Men räkna med att jag sparkar tillbaka – inne ifrån kistan! Jag ska spöka för er så länge ni lever. Buuuuuuuuuu!

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »

Ilsken som ett bi sitter jag vid jobbdatorn. Den gör åtminstone det den ska – fungerar. Jag skjutsade Fästmön tidigt som attan till jobbet i morse eftersom hon började klockan sju. Samma tid skulle jag lämna Clark Kent* hos Bil 3:an, Toyota för service. Jag var där fem i sju, inte ensam.

När det blev min tur tog han fram servicepappret och läste upp vad jag hade beställt – stor service, byte till vinterdäck, kontroll av bromsar som låter illa och byte av gummit på vindrutetorkarna. Jag signerade. Sen var det bara det att nån lånebil inte var bokad, detta trots att lånebil är det första jag alltid kollar efter! Skälet till att jag bokar lånebil är att Toyota har flyttat nästan från city utanför stan, nära nya E4:an mot Stockholm. Det de kunde erbjuda var en buss in till stan, men dit ska ju inte jag och jobba, jag ska ju åt andra hållet. Nu är det andra gången Bil 3:an missar att jag bokat lånebil. Första gången lyckades de lösa det ändå, men idag fanns ingen ledig bil och man kan ju inte trolla med knäna. Du kan nog bara föreställa dig hur arg jag var. Det fanns inget annat att göra än att boka om tiden. Så nu får jag åka omkring med vinterdäcken inne i bilen tills på fredag morgon. Skitkul, eftersom detta kräver fällt baksäte. Det är en evig tur att vi inte har barnen den här veckan. Hade jag haft råd skulle jag ha tagit taxi, men eftersom jag ska göra en stor service och lite mer samt misstänker att det är nåt fel på bromsarna, gissar jag att jag måste vända på varenda krona.


Rätt ilsken idag.

                                                                                                                                                                Det enda som var bra med den starten på den här dan var att jag kom till jobbet tidigt. Men då hade jag fått ett otrevligt mejl med en snorkig ton som gränsar till von oben. Jag har utfört uppdraget, men frågan är om jag ska tala om för vederbörande att jag inte gillar tonen. Eller också får jag svälja och låta det rinna av mig. Jag är ju bara vikarie… Dessvärre är detta inte första gången jag får höra denna ton och jag trodde att jag hade gjort personen uppmärksam på att tonen inte var hövlig. Men det gick visst in genom ena örat och ut genom det andra. Därför misstänker jag att jag inte har nåt för att jag påpekar det igen. Frågan är hur mycket jag ska svälja…

Och ja, jag är nog extra nervös den här veckan eftersom jag har blivit lovad ett besked angående onsdagens intervju…

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min gnisslige lille bilman

                      

Read Full Post »

Older Posts »