Gult är… gott!

Ett gult inlägg.

---

 

Ripassovin med lott – fin födelsedagspresent från Annas snälla mamma.

Vi har ett internt skämt i familjen där vi med bestämdhet hävdar att

gult är fult!

Eller vi brukar uttala det

gurt ä furt!

på östgötska, lite sisådär. (Jorå, Fästmön försöker ibland, men hon behärskar inte språket riktigt.) Hur det interna skämtet uppstod ska jag inte gå in på här, även om jag kan avslöja att det har med barndom och blek hy att göra.

Just idag tycker jag emellertid att gult är allt annat än fult. På min födelsedag för ett tag sen fick jag en flaska fint vin av Annas snälla mamma och L. På flaskan satt en Trisslott. När det kändes lite trist och ledsamt härom kvällen skrapade jag lotten – och vann 2 x 30 kronor!

Så idag hasade jag över till Tokerian för att köpa lite bröd och pålägg och nåt gott till i morgon eftersom jag ju får en gäst då. Självklart passade jag också på att byta in min vinstlott mot två nya. De ligger nu till sig ett tag så att nästa vinst blir lite högre. Det gottiga till min gäst och mig bestod bland annat av en påse cheddarostbågar. Och jag hade sån tur att jag knep den allra sista i affären!

Gult!

Nä, idag är inte gult fult! (Bara lite…) Gult är gott!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 16 september 2014

Ett citerande inlägg.

---

 

Afasin – eller afatin, som vi säger internt – breder ut sig. Vid frukostbordet undrar Fästmön:

Är det grönt med gottsaker?

Självklart är ju svaret ja på den frågan eftersom hon ställde den till Världens Största Gottegris (<== jag).

Men jag tror att hon undrade om det var gott med grönsaker på brunosten. Vi är lite färggranna här just nu, men vi äter också röda tomater. Kanske är det som menas med regnbågsfamilj..?

Vi trappar upp det färggranna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kritiker – tillgång i organisationen?

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.

Kritik som handlar om jobbet förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Yes, yes, yes och bara lite no

Ett inlägg om några bra saker, främst.

Lugn i stormen, jag yesar inte för nåt enormt. MEN… idag hittade UppsalaTidningen till min postbox i flerfamiljshuset (det som har stått här sen 1974)!! Det var fem veckor sen sist! Så jag är sååå glad! Därför blir det bara ett kort inlägg, för nu ska här strax läsas papperstidning.

Äntligen här! Efter fem veckor…

Det kom en annan tidning idag också, min fackliga tidning Dimsyn Vision. Den läste jag på två minuter. Fanns en intressant artikel om en kommunanställd i Uppsala som blivit utköpt. En förfärlig historia! Intressant att facket slår upp det så stort när det gäller kommunen, för när det gäller en annan verksamhet, i en annan organisation med ansvar för vård och omsorg om länsinvånarna, som också har anställda som tillhör detta fack, har man knappt höjt ett ögonbryn… Där är det många som densamma väg har vandrat, inte bara en person som också jobbat politiskt.

Lite no, alltså. Och ytterligare nåt för grannen som borrar så det låter som om jag sitter i tandläkarstolen. Går liksom inte att komma undan här hemma när nån i huset sätter igång.

Medan Fästmön var iväg och tränade på förmiddagen sökte jag ett par jobb. Inget nej har trillat in idag. I övrigt tror jag att jag har fått ett mejl där företaget/motsvarande har löst rekryteringen internt eller backat från rekryteringen samt lika många där man meddelar att rekryteringen tyvärr drar ut på tiden av olika skäl.

Jag har skjutsat Anna för att handla present. Själv orkar jag inte med folk idag. Har en envis huvudvärk som håller i sig efter förgiftningen från marknaden när det gick omkring/stod en massa puckon och rökte. Vilken tur att jag har en omtänksam fästmö som inhandlade fyra par marknadsstrumpor åt mig!

Fyra par marknadsstrumpor. Anna tycker att jag är en SÄNA. Själv är hon mitt JETA. (Internt skämt baserat på ett originaldokument från Annas barndom.)

När Anna är klar med shoppingen ska jag komma och hämta henne för vidare färd till nån lokal ICA-handlare. Filen och mjölken är slut och så behöver vi nån middagsmat till kvällen. Jag är lite sugen på laxpudding eller nån paj av nåt slag.

Det börjar närma sig helg. Tråkmånsan jobbar kväll i morgon samt 12 – 21 både lördag och söndag. Tror jag ska ägna mig åt att tvätta och städa då. Och kanske ta en långpromenad.

Har du några planer för helgen???

Livet är kort.

Read Full Post »

En fantastisk onsdag!

Ja, det är i alla fall vad jag tror! Dan började tyvärr lite stressigt, för jag var seg och sen. Fästmön började jobba klockan sju och jag slängde nog av henne i farten en minut i… Nej, i morgon får jag gå upp en kvart tidigare!

Den här bilden tog jag i juni 2010, men himlen är lika blå idag.

Det är fortfarande strålande sol och klarblå himmel så jag matchar himlen idag också med min likadanfärgade piké. Jag var på jobbet en kvart över sju. Här var tomt och ödsligt och jag fick knappa mig in med kod i såväl huset som hissen. Det var lite läskigt…

Jag har hunnit läsa alla jobbmejl som har trillat in under min ledighet – ja, för jag bestämde mig för att inte logga in och läsa jobbmejl när jag var ledig! Det är förvånansvärt hur mycket sånt det blir trots att jag inte har varit här mer än i tre månader. Vidare har jag bokat in ett par saker, skickat några saker vidare, lagt ut en nyhet internt och en externt (båda på båda språken förstås). Ja, dan har verkligen börjat i flygande fläng.

Det var så roligt, för jag hade bland annat fått ett mejl från en person som jag i ett mycket tidigt arbetsliv hade kontakt med. H*n hade läst min födelsedagsnotis och grattade mig! Jag blev så glad! Vidare har jag mejlat några fakultetskollegor och tackat för det fina vinet och presentkortet. Tänk att människor kan vara så snälla. Mot mig. Förtjänar jag detta? Ibland tycker jag det, men för det mesta tycker jag det inte. Och jag vet att det fortfarande finns människor som missunnar mig både snällhet och mitt arbete. Jag försöker att se förbi dem, fast det klart att det svider.

Men idag blir det åter en fantastisk dag, en onsdag! Jag ska delta i en workshop senare på förmiddagen, en workshop som jag själv har varit med och arrangerat. Vid 12.30-tiden fick jag veta att en huskör ska framträda och det vill jag ju inte missa. Och klockan 14.30 är det spikning av en licentiatavhandling här på institutionen. En fantastisk onsdag väntar, alltså! Jag möter den med ödmjukhet eftersom jag vet att allt kan vara en dröm och allt kan ryckas bort från mig när jag minst anar det. För livet är inte rättvist. Men just idag, i den här stunden, är livet fantastiskt. TACK!

Read Full Post »

AHA! Det var konsult man skulle ha blivit…

Läser på Svenska Dagbladets hemsida att riksbankens chef Stefan Ingves får träning i kommunikation av en konsult. Inget konstigt i det, egentligen. Ändå kan jag inte låta bli att reagera när konsulten, en före detta medarbetare vid Ekoredationen, får 140 000 kronor i arvode. Av artikeln framgår att det handlar om att riksbankschefen och hans chefskollegor har fått träning vid nio 

[…] tillfällen […]

och att tre gånger återstår. Tja, det verkar inte precis vara nåt låglönearbete, detta att vara konsult, även om det inte framgår några tidsangivelser per tillfälle inklusive förarbete.

[…] Riksbankens kommunikation har fått kritik flera gånger under de senaste åren. […]

står det i artikeln. Och då tycker jag att det är helt rätt att låta nån som kan kommunikation lära Riksbankens chefer att kommunicera. Men man tar sig lite lätt för sin panna när man läser vidare i artikeln att Riksbanken minsann har en informationsavdelning – med både informationschef och presschef. Dessutom, som grädde på moset, två pressekreterare. Man tycker att kommunikationsträningen borde kunna ske internt…

Men det finns mycket att fundera över. Och som en av dem som kommenterade artikeln antyder kan det vara så att vi har en finsk chef för Sveriges riksbank. Kan det verkligen vara så?

För övrigt kommer detta konsultande mig att osökt tänka på en viss annan så kallad kommunikationskonsult som sedan en tid tillbaka varit återanställd av ett företag h*n en gång lämnade för att kränka medarbetare i ett annat företag. Igen.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga. Det är som ett elakt virus alt. en antibiotikaresistent bakterie som går runt inom familjen.

Read Full Post »

Tofflans Kulturnatt i Uppsala 2011: Från Kitty till… Kitty

Plötsligt fann vi oss… barnfria! Och Fästmön ledig från jobbet! Det stämde inte, men både Elias och Frida skulle träffa kompisar och sova över! (Storasyskonen är ju myndiga, så de räknas inte som barn längre.) Vi åkte och lämnade Elias hos kompisen, mellanlandade på ICA Solen för att handla åt Slaktar-Pojken, svårt sjuk i förkylning, samt Linn, som skulle få hem en middagsgäst, och packade ryggsäck med brillor, tröjor och blodsockerapparat. Och så marscherade vi mot busshållplatsen för att ta bussen in till Kulturnatten i Uppsala 2011. Vi var visst inte de enda som studerade tidtabellen…

När går bussen???

                                                                                                                                                            Vårt första mål var att gå till Akademihotellet, gamla UBBO, för att kolla in Kitty Lindstens underbara tavlor. Först fick vi en promenad som bara bar uppför och uppför. För att stanna och få flämta lite fotade jag denna sten utanför Gustavianum, eller vid universitetsparken.

En runsten i universitetsparken.

                                                                                                                                                             Nästa stopp blev vid ett läckert staket som jag nog inte skulle våga klättra över i rädsla för att få ett spjut på… fel ställe…

Ett sånt här spjut vill jag inte riskera att få på fel ställe…

                                                                                                                                                             Man brukar säga:

Sådan herre, sådan hund.

Om Kitty och hennes tavlor säger man:

Sådan Kitty, sådan konst.

Kittys tavlor är verkligen lika färgsprakande som konstnären själv!

Kitty vid en av sina favorittavlor, den med katterna, förstås.

                                                                                                                                                         Kitty målar inte bara på duk utan på till exempel träbitar och tegelpannor. Men det konstverk som blev Annas och min gemensamma favorit var denna tavla:

Vår favorittavla!

                                                                                                                                                               Vi tittade runt lite och satt ner och pratade en stund med Kitty och Monica den Halta som tagit sig dit per limousine taxi. Ett mysigt par som verkligen kompletterar varandra!

Nästa anhalt blev Uppsala slott dit vi inte flåsade uppför backen för att se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Heteronorm och etnonorm. På väg uppför slottsbacken blev det förstås ytterligare stopp för fotografering.

Silhuetten av Domkyrkan.

                                                                                                                                                       Slottet är läckert rosa till färgen och fasaden renoverades för några år sen.

Norra tornet är ännu vackrare inuti med bland annat urhäftiga takmålningar. I mitt förra liv var jag ofta där på 1980- och 1990-talen som tjänsteman vid fullmäktigesammanträden.

                                                                                                                                                        Elisabeth Ohlson Wallins utställning bestod av tio jättefoton som både var chockerande och tänkvärda – som hennes bilder allt som oftast är. Anna, däremot, blev nog mest chockad över att ha blivit erbjuden såväl kondomer som glidmedel av några ungdomar utanför utställningslokalen.

Tror de att jag är torr, eller?

Ehum… Vi inhandlade var sin affisch à tio kronor och jag tror att båda affischerna överlevde Kulturnatten utan att klämmas i min ryggsäck!

På slottsgården var ljuset enormt vackert och det blev mer fotografering.

En häftig fontän.

                                                                                                                                                              En annorlunda kontrast bildade den här palmen och Gunillaklockan i bakgrunden:

Kontraster.

                                                                                                                                                              Så blev det dagsför Kickorna att få i sig lite mat och dryck för att orka med mer kultur. Vi hoppade in på Thai village i Forumgallerian efter att vi växlat några ord med Annas gamla kompis, som vi höll på att bara springa förbi. Det var ganska fullt inne på restaurangen, men vi fick ett bord för två – intill Annas före detta grannar… Liten värld! Trevliga var de, i alla fall och det blev lagom med prat till maten.

Grön curry på tigerräkor. Lite hett och gott!

                                                                                                                                                                 Efter god mat och var sin öl stegade vi tillbaka upp på gågatan och forcerade folkmassorna. Jag tycker folkmassor är jobbiga, så det var bra träning. Vi sökte oss upp mot Stadsbiblioteket där det fanns flera intressanta bokbord. Tyvärr började det mörkna och man såg väldigt dåligt vilka titlar som bjöds ut. Anna köpte en fin och intressant fotobok, jag fastnade för denna, men köpte den inte:

Kickan skulle ha varit boken för oss, eftersom vårt interna samlingsnamn är Kickorna.

                                                                                                                                                         Anna hittade en bok om stjärtar som hon tänkte köpa åt mig, men hon gjorde det inte.

Vi flanerade över ån och betraktade de vackra färgerna och speglingarna av kulörta lampor från en av restaurangarna vid åkanten. Så halkade vi in i bland stånd och en utställning med indiska influenser. Utställningen begrep vi inte så mycket av, tyvärr.

I ett hus intill, däremot, visade George Lulich underbara bilder från Uppsala. Lägg namnet på minnet, för bilderna var verkligen fina!

Nästa stopp blev Upplandsmuseet där vi hade hoppats få stråla samman med sysslingen. Men klockan hade sprungit på och han hade lämnat etablissemanget. Utställningen (O)mänskligt var emellertid kvar och den tittade vi på förstås. Det var ingen utställning man gick oberörd ifrån…

De vita böckerna hjälpte till att illustrera vad som hänt genom tiderna…

                                                                                                                                                        Slutligen passerade vi några godisstånd på väg till bussen ut till Förorten. Jag köpte en kaka hasselnötsbräck i vit choklad och har faktiskt inte provsmakat den än. Men som du ser på bilden var det omöjligt att passera utan att handla nåt…

Omöjligt att passera!

                                                                                                                                                                Sista anhalten innan bussen blev ett stånd där man sålde remmar med syntetisk smak. Men i alla fall. Jag kan inte låta bli. Det blev kola, salt lakrits, melon och coca cola.

Och slutligen hittade jag den här lilla Hello Kitty-kameran som får avsluta detta inlägg. Jag behöver ju ersätta min tejpade mobilkamera och kanske kan denna godiskamera vara nåt…

Kan denna ersätta min tejpade mobilkamera?

                                                                                                                                                            Tack för att du följde med mig på Kulturnatten via bloggen. Och du som var i Uppsala, var du nere på stan och tittade på nåt???

Read Full Post »

Tofflans TV-films-tabbar. Del 1: Thriller var snuskkomedi

Varning för snusk!

Internt är Tofflan känd för sin… ehum… märkliga smak vad gäller filmer inspelade från TV:n till DVD-hårddisken. Ofta, ofta har Tofflan lurat Fästmön och sagt:

Jamen det här ska vara en skiiitbra film, alltså!

Och sen har det varit allt ifrån trams till rena skiten, för att prata klarspråk.

Men i kväll blev Tofflans TV-films-tabbe total! Vi hade bänkat oss med var sitt glas rött och en gigantisk skål chilibågar. Anna i soffan, jag i fåtöljen. Vi skulle se en thriller som hette Blindness.

Så startar jag filmen. På TV:n ser vi en tonårskille i enbart kalsonger sätta på en p-rulle efter att han sett sina föräldrar åka iväg. Killen tittar på filmen och… ehum… rör… entusiastiskt vid sina privata kroppsdelar. För att inte grannarna ska kunna höra nåt har han hörlurar på sig och agerar den manliga parten i filmen. Han hör alltså inte hur föräldrarna OCH hans mormor kommer, låser upp dörren och kliver – samtidigt som han också… kommer…

Då stängde vi av. Detta var definitivt inte en thriller utan så kallad amerikansk collegekomedi med snusk. Och en rejäl Tofflan-tabbe… Jag är  så glad att jag inte skulle se Blindness med mamma… 😳

Sen såg vi Max Manus och det var en verkligt seriös film!

Read Full Post »

Kritisk röst på Fejan blev hemskickad från jobbet

Får man skriva vad som helst om sitt jobb på Facebook? Eller snarare: får man likna sitt jobb vid ett dårhus? Nja, inte om man jobbar på Volvo i Skövde. Då blir man nämligen av med jobbet. Eller man blir hemskickad, i alla fall. Nu har fallet blivit en fråga för facket.

Är det illojalt att kalla sitt jobb för dårhus? Kanske om man i samma veva talar om exakt var man jobbar. Men samtidigt, får man inte ha dåliga dagar alls på sitt jobb? Är det fullkomligt omöjligt att nån gång få känna att jobbet är just ett dårhus?

Att likna jobbet vid ett dårhus var vad en person gjorde. Två andra hade skrivit andra inlägg om Volvo, oklart om vad, men negativa. De blev av med jobben.

Har arbetsgivaren rätt att bestämma över dina åsikter?

                                                                                                                                                       Jag kan tycka att man kanske inte ska jobba på ett ställe som man liknar vid ett dårhus. MEN… ALLA jobb kan vara dårhus vissa dar. Däremot bör man naturligtvis inte skriva om företagshemligheter eller sekretessbelagda saker. Jag tycker det är värre när man ägnar sig åt privata affärer och mystiska kurser på arbetstid i stället för sitt jobb. DÅ är man VERKLIGEN ute och cyklar. På arbetstid, som sagt.

Och så kan man ju fråga sig om den som upptäckte inläggen på Facebook var nån som gjorde det på arbetstid och som arbetsgivarrepresentant. Det har ju blivit tämligen oklara roller på Fejan numera, eftersom såväl företag som privatpersoner kan ha konton där.

Hoppas nu att facket inte viker sig för arbetsgivaren. Detta handlar om yttrandefrihet – om det enda misstaget var att jobbet liknats vid dårhus och man inte yppat några hemligheter om jobbet som sådant. Jag tycker INTE det föreligger skäl till att ge skribenten sparken. Jag tror att Volvo i Skövde har bitit sig i svansen och visat att man är en arbetsgivare som inte har särskilt högt i tak. För hade man haft högt i tak så hade man som arbetsgivare uppmuntrat till diskussion, till och med internt.

Vad tycker du? Ska man få skriva vad/hur man vill om sitt jobb på Fejan och i bloggar???

PS Twitter har nobbat ett bud från Fejan och tackat nej till 500 miljoner. Dollar. I aktier. Twitter vill utveckla affärsverksamheten på egen hand och Fejan hade inget intressant att bidra med. Så kan det gå.

Read Full Post »

Lördagslekar

Idag har jag bestämt mig för att vara snäll. Jag ska vara snäll hela dan och hela kvällen och natten också.

Vaknade strax efter åtta och yrslade upp och tog medicin. Tänkte somna om, men se det gick ju inte… Det är kallt om morgnarna nu. Jag fryser om min nästipp. Men sen tittar solen fram – och det måste ju bara smitta av sig på mitt humör.

Pratade med älsklingen nyss i telefonen. Störde mitt i den framdukade lördagsfrukosten. Själv har jag inte kommit så långt än. Vill inte börja må illa. Än.

Solbrillor på idag!?

                                                                                                                                                           Jag tänkte göra ett förtydligande: Det är lovvärt när man kämpar för de svaga. Bara de svaga då inte uppfattar det som att nån klappar dem på huvudet, kallar dem lilla vän och mindre vetande. Personligen har jag känt mig rätt utpekad och dum – och klappad på huvudet i stället för att ha blivit tilltalad. Ja, jag känner mig förbisedd ibland. Vidare anser jag att vissa krig kanske man bäst utkämpar internt, medan andra kanske behöver extern inblandning. Eller ett samarbete över gränserna kanske hade fått bäst resultat? Fenomenet som utpekas är inte okänt, det har förekommit länge. Att man inte stått upp och sagt sin mening kan ha flera orsaker. Rädsla, inte feghet, kan vara en. Genom att samlas många till ett möte skulle jag kunna tänka mig att man kanske vågar. Och genom samarbete med internerna kunde man få fram mer information. Bara det…

Nu ska jag försöka sparka igång min lördag utan att trilla omkull idag. Det gör rätt ont i benen…

Read Full Post »