Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged acceptera, alkohol, Anja Kontor, anmäla sig själv, barn, bekännelse, chans, Daniel Mendoza, ett bättre liv, ett lyckligt liv, ett rikt liv, föräldrar, heltidsjobb, hopp, kniv, krokig, lång, möjlighet, misshandel, När livet vänder, När livet vänder: Daniel, onsdag, polis, psykisk sjukdom, samhällstjänst, självmord, straff, stryka en mening, svårast, Sveriges Television, väg, våld on 13 april 2016|
Ett inlägg om en TV-serie.
Onsdag… Då är det ingen tvekan om vad som gäller: När livet vänder. Jag får ut så mycket av den här TV-serien. Den ger mig hopp om att det finns möjligheter även för mig, samtidigt som den visar att jag långt ifrån har det svårast av alla. Jag kan bara hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra När livet vänder forever and ever!!!
Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men för den här säsongen återstår tyvärr inte så många möten… (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)
Daniels uppväxt präglades av våld. Han lovade sig själv ett bättre liv.
Daniel var i fokus i kvällens program. Och våld… våld, våld, våld. Som barn blev han misshandlad av båda föräldrarna. Alkohol är en lömsk och opålitlig vän och den var naturligtvis också inblandad. Psykisk sjukdom, självmord… Det är så mycket svårt som har funnits i Daniels tillvaro. Men det var detta som fick honom att lova sig själv redan som tolvåring att välja en annan väg: han skulle skapa sig ett annat liv, ett bättre.
Vägen till ett bättre liv blev lång och rätt krokig. Den slutade med att Daniel satte kniven i en person. Visserligen anmälde han sig själv, men polisen som han anmälde sig hos strök en mening i Daniels bekännelse. Därför blev straffet bara 200 timmars samhällstjänst. 200 timmar… Det är en månad och en vecka omräknat i heltidsjobb.
Jag kan aldrig acceptera våld. Det gör också att jag har svårt att förstå det som har med våld att göra. Daniel fick en ny chans. Tack och lov använde han den möjligheten och lever idag ett betydligt lyckligare och rikare liv än många av oss.
Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 13 maj 2016).
Läs mera om När livet vänder:
När livet vänder: Johann
När livet vänder: Sara
När livet vänder: Niklas
När livet vänder: Paulina
När livet vänder: Admir
Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.
Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged Ann Heberlein, annorlunda, ögon, bära, berätta, bevisa, bipolär sjukdom, bra idéer, brömsa, djup sorg, djupt deprimerad, dra med läkare, drama, ensam, föreläsning, förhållande, förstå, fyrkantig, galen, galna saker, gå åt skogen, givande, högsta, hemlig, hopp, jobbig, kan inte lita på sig själv, källare, kärlek, kärleksliv, kärleksrelationer, Kenya, klipp, konkret, krypa på, läkare, längtan efter kärlek, liv, manisk, mående, med bältet runt halsen, mer öppna, Mina två liv, närstående, omdöme, omgivning, paranoid, prata, psykisk sjukdom, raljera, rädd för mig själv, rädda livet, relation, roll, sjukdom, skaffa barn, skam, skuld, skydda, sova för lite, styrka, svartvit, Sveriges Television, SvT Play, symtom, tänka mycket fortare, tråkig, tungt, uppbrott, vetskap, vild framfart on 10 juni 2015|
Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.
Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.
Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.
När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.
Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:
Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.
Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.
Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.
Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.
Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.
Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.
Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.
Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.
Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Krämpor, Personligt, TV, tagged abort, amerikansk läkare, Ann Heberlein, apart, ångest, barn, Basta!, besviken, bevis, bipolaritet, bipolär sjukdom, ciceron, depression, diagnos, dilemma, dokumentärserie, drottning eller kung, egna erfarenheter, en rustning, faster, Fia Backlund, Filip Hammar, forskning, fungera, höra se, intervjuare, intressanta personer, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, journalist, känna mig kanon, komma minst nära, konstnär, kreativitet, Kristofer Andersson, läkemedel, litteratur, livet, manisk, må skitdåligt, möten, medicinera, Mina två liv, mode, modemagasin, normal, nya kunskaper, ord, person, programledare, psykiatriker, psykisk sjukdom, psykos, publikfriande, rädda liv, råtta, rostad macka, sann, Simon Kyaga, skam, släkt, sluta, sundare livsstil, Sveriges Television, teaterföreställning, tittare, tonår, transformera, trappa ner, träning, tvångssteriliserad, tyda på, utredd, välfungerande individer, vettig kost, webbplats, yta on 03 juni 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.
Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.
Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?
Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:
[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]
Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.
Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:
[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]
Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…
Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Trams, tagged affär, allt, arrogans, Återbruket, öppet, barn, betong, bil, bild, bipolaritet, bipolär sjukdom, blogg, blomvattning, boende, bostadsrättsförening, bra förhållande, bra nivå på blodsockret, bråk, bråka, brist på hänsyn, brus, det gjorde inte ont, dokumentär, dokumentärserie, DVD, el, entonigt surrande ljud, extraa sjåigt, följa med, förälder, försöka sova, försvinne, fester, fika, finna ro, flerfamiljshus, fortplanta sig, gamla lampor, gigantiska öron, grannar, Gränby centrum, grejor, ha tur, har roligare saker för sig, hattar, hälsa på varandra, hög musik, helg, hjälpa till, humor, information, ironisk kaffekopp, jobba över, kontakt, kristdemokrater, lampskärmar, läggdags, lämna, läsare, lördag, ljudrelaterade fenomen, loppis, loppisfynd, Lystra antik, matos, möblera om, medveten, Metro, middag i farten, mig, Mina två liv, morgon, mr Rage, mugg, muta, natt, när andan faller på, onsdag, pigg, premiäravsnitt, psykisk sjukdom, rökning, regel, rumpor, sakna, samverkan, sömn, second hand, sex, shopping, skoja, skrikiga ungar, skriva, slagsmål, slå ner rumorna, sluta, småprata, smått galen, sol i sinne, sol ute, soligt väder, sopor, sova, spola på toaletten, sprida ut, starta tvättmaskin, stå utanför, störa oss på, störd, störning, storhandla, svår skada, svenskar, Sveriges Television, ta slut, tåla vissa ljud, text, The Knockers, tidsinställa, till salu, tobaksrök, toleransnivå, trapphus, trappuppgång, trasig, trädgårdsredskap, tvätta, tvätta sig under armarna, tvättmaskin, tyst, umgås, undersökning, Uppsala, utbytt, utsövd, var inte svårt, varor, vidarerapportör, vrede, Yougov on 27 maj 2015|
Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.
Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.
Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.
Sol ute och sol i sinne må försvinne, men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.
I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.
Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!
Nya ”hattar” behövs!
Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor.
Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.
Igår läste jag om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)
Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)
Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.
Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…
Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.
En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged deckare, dotter, en väldigt duktig skribent, födelsedagspresent, författare, första anblicken, försvinna, förtjust, flykt, gemensam nämnare, gissa, Grejen med verb, Kouplans överlevnad, kund, lek med ord, leva som flykting, ligga till, litteratur, omdöme, pengar, privatdetektiv, psykisk sjukdom, Sanning med modifikation, Sara Lövestam, signerad, skummisar, spår, stoppa in lite för mycket, tack, thriller, uppdrag, utanförskap, välskriven on 19 maj 2015|
Ett inlägg om en bok.
Det börjar bli tradition detta att Fästmön ger mig Sara Lövestams nyaste bok i födelsedagspresent. Förra året fick jag Grejen med verb (signerad av författaren, dessutom!) och nu i år Sanning med modifikation, den första boken om Kouplans överlevnad. Tack, Anna, för boken!
Kouplan är på flykt från nånting. Men han behöver pengar och bestämmer sig för att bli privatdetektiv. Hans första kund blir Pernilla som ger honom i uppdrag att hitta sexåriga dottern Julia, som har försvunnit. Kouplan får upp ett spår och snart smyger han på några riktiga skummisar.
Vid första anblicken tror jag att jag håller en deckare/thriller i min hand. Men precis som Sara Lövestams fyra tidigare böcker ska man inte ta nåt för givet. Genrerna skiljer sig milsvitt åt, samtidigt som det finns gemensamma nämnare som utanförskap. I den här boken handlar det om allt från att leva som flykting till att leva med en psykisk sjukdom.
Den här gången tycker jag att Sara Lövestam har stoppat in lite för mycket på de cirka 250 sidorna. Dessutom gissar jag hur saker och ting ligger till redan tidigt. Det drar ner Toffelomdömet lite. Men samtidigt är boken välskriven, som vanligt och jag är mycket förtjust över författarens lek med ord. Så kan nämligen bara en väldigt duktig skribent leka.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged 90-åring, acceptera, amerikansk TV-serie, Anders de la Motte, andra världskriget, Anna Jansson, avsäga sig prinstiteln, Älvdalen, äktenskap, bakficka, Baltikum, barn, behändig, bilolycka, Blå koral, blivande hustru, bröllopsförberedelser, Carl Philip, död, Drottningen, dyslexi, Ett liv för lite, fångar, föds som kronprins, föräldrar, förälskelse, författare, förlora minnet, ficka, filmbolag, Folk av en främmande stam, gå under, gå vidare, gifta sig, gilla, Gotland, Högre än alla himlar, höstas, hot, informatörshanterare, Johan T Lindwall, juni, koncentrationsläger, konflikt, konsekvens, krigssjukhus, kriminell hierarki, Kristofer Ahlström, kungen, Kungliga slottet, lätt, litteratur, livet, Louise Boije af Gennäs, lovligt byte, lysande start, maj, manipulation, Månpocket, MemoRandum, mord, muta, nyfiken, pappa, parallella liv, patienter, pocketbok, polis, prins Carl Philip, psykisk sjukdom, rampljus, sammanförd, särskilt band, serie, singel, självförtroende, sköterskor, skjuten, skydda, Skymningens barfotabarn, Slottskyrkan, Sofia Hellqvist, sommarkollo, sorg, spökbrigad, Stockholm, Stockholmsanknytning, storasyster, stränga order, strid, svårigheter att få kompisar, Sverige, syskon, teatern, topphemlig, trilogi, Tsunami, tyska soldater, utreda, vantrivas, variation, vår, vuxenvärlden on 15 april 2015|
Ett litterärt inlägg i fickformat (pocket).
Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigt många böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):
Kristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen.
Så här skrev jag om boken i höstas!
Louise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en.
Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om…
Högre än alla himlar
Blå koral
Folk av en främmande stam
Anna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköterskorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo?
Så här skrev jag om boken förra våren!
Johan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat.
Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!
Anders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna.
Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged alkohol, Anja Kontor, Änglavakt, ångest, öar av lugn, önska, barn, barndom, blogg, döden, deprimerad, det sjuka, diagnos, ensam, flytta, frisk, hjälp, idyll, inte ovanlig, intervju, jagad, kärlek, kärna, lägga sig själv åt sidan, läsa, livet, medicin, missbruk, När livet vänder, prata, psyket, psykisk sjukdom, psykos, rädd, schizofreni, självmord, skrivas ut, stegen mot döden, Stockholm, svar, Sveriges Television, trygghet. droger, Uppsalanyheter, vanligaste orsaken till sjukskrivningar, webbplats on 08 april 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.
Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)
Allt började nog när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.
Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.
Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:
Jag har inte mycket mer att önska av livet.
Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!
Läs mera om När livet vänder:
När livet vänder: Viljar
När livet vänder: Marta
När livet vänder: Lennart
När livet vänder: Annelie
När livet vänder: Ann-Sofie
Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)
Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Film, Ironi, Krämpor, Personligt, TV, Vänner, tagged administration, ärlighet, äta, östgötsk mjölk, överleva, betala, blå, cineast, dricka, eftermiddag, en sida, enstaka TV-program, födelsedagspresent, fetaost, fin, frukost, gammal stol, gilla, Gränby centrum, gympadojor, hård, hårda nypor, hel, inställningar, kan ha, kök, klarhet, klädvårdsrulle, kräva, kväll, kyl, lära om, läsa, lojalitet, mamma, må illa, micra, missa, missuppfatta, När livet vänder, ny, ont, ont i huvudet, ont i magen, ont i nacken, ostpaj, paria, påsk, pengar, pina, placerad i hörnet, pläd, provsitta, psykisk sjukdom, rekord, säsongsavslutning, shopping, skadad, skit i kroppen, sko, skohorn, skrivbordsstol, slumra, småtomater, snabbdömande, socialt liv och leverne, soffa, stackars mig, sur, svart, svarta oliver, Sveriges Television, sviken, ta nya tag, trasig, tro, vardagsrum, vägra, Veckans brott, webbplats, Willys on 08 april 2015|
10 Comments »
Ett lite frustrerat inlägg i vilket Tofflan ändå utlovar att ta tag i saker och ting.
Min nya skrivbordsstol får stå i hörnet tills jag orkar ta nya tag med inställningarna senare idag.
Ja, jag fick ju en skrivbordsstol igår av vännerna A och J. Jag provsatt den på kvällen och en stund på morgonen idag, men jag får bara ont. Så nu sitter jag i min gamla trasiga, medan den ”nya” och fina och framför allt hela blåa stolen står i ett hörn i mitt arbetsrum. Men jag ska ta nya tag och försöka få till inställningarna, för jag vägrar att tro att min gamla stol är bättre än den blå. Så det, så. (Ja, jag är sur!)
Dessutom kanske det är så att jag har nåt skit i kroppen. När jag kom hem igår kväll fick jag först ont i magen, sen ont i huvudet också och slutligen ont i nacken – igen. Jag hade så ont att jag mådde illa. I ett ögonblick av klarhet insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sen frukosten, så jag pinade mig ut i köket. (Stackars mig, eller hur? <== ironi) Det blev en micrad liten ostpaj, inköpt på Tokerian för ett tag sen (två för 30 kronor), samt några bitar fetaost, tre småtomater och ett gäng svarta oliver. Osten och oliverna hittade jag i kylen och de hade överlevt påsken, tomaterna köpte jag igår.
Men det hjälpte inte att äta och dricka östgötsk mjölk. Jag la mig på soffan med en pläd och slumrade till i trekvart. Sen kändes det lite bättre och jag klarade av att se både säsongsavslutningen av Veckans brott och den där sena filmen på TV. Jag börjar visst bli en riktig cineast – fast från vardagsrummet, dårå. Hela två filmer såg jag igår och det är rekord. Jag brukar mest läsa om eftermiddagarna och kvällarna och se nåt enstaka TV-program. Som i kväll. Då ska jag naturligtvis se När livet vänder klockan 20 i SvT 2. Det är ett program jag försöker att aldrig missa. I kväll handlar det om psykisk sjukdom.
Fast först är det ju dag. Morgonen har jag som vanligt skött administration. Det var lite svårt att besöka vissa webbplatser, bara, och det är inte första gången. Suck! Dagens utflykt går till Stormarknaden där jag hoppas kunna hitta nya gympadojor som ska ersätta de trasiga jag nu går i. På sätt och vis blir det en födelsedagspresent från mamma, eftersom det är hennes pengar som betalar eventuella skor. Och när jag ändå är på Stormarknaden ska jag försöka inhandla en klädvårdsrulle och ett skohorn – mina gick ju sönder igår. Har jag för hårda nypor?
Mitt på dan ska jag träffa en vän och få höra en sida av en sak som jag kan ha missuppfattat. Kan ha, alltså. Det är viktigt att få klarhet i saker som handlar om människor man kallar sina vänner och som man gillar. När det gäller vänner har jag inte hårda nypor, men jag vet att jag kräver lojalitet och ärlighet. Skadad som jag är tycker jag att jag ofta blir sviken. Jag måste lära om och inte vara så hård och snabbdömande. Jag måste bli bättre på det sociala.
Vad händer hos DIG idag? Lär du om, är du placerad i hörnet och idkar du socialt umgänge? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, tagged akademiker, Anatomiska institutionen, Anna Lihammer, arkeolog, Årets debutpris 2014, död, debut, december, delikat, fakta, fiktiv berättelse, fruktansvärd människosyn, gift, Gustavianum, Historiska media, homosexualitet, huvud, inga höga tankar, källare, konstiga hål, kriminalroman, kropp, kuslig stämning, kvinnlig läkare, likkar, litteratur, manlig kollegor, mördad, mörk och skrämmande skildring, mörker, Medan mörkret faller, Mohammed Omar, nassar, nominerade, novell, obehagliga seriemord, påminna, pluspoäng, polis, polissyster, Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, prominent plats, psykisk sjukdom, radikal, rasbiologer, ruggig, ruskiga mord, samtid, skönlitteratur, steriliseringslag, Stockholm, Svenska Deckarakademin, Sverige, syn, ta makten, Tyskland, Tyskt rekviem, Uppsala, utredning, verkliga händelser on 06 december 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Medan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)
Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…
[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]
Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.
Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.
Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!
Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged annorlunda, ödelagda liv, balansera, Bara någon att straffa, barn, berättelse, besegra juli, Bonniers, buss, det fula, det normala, Det Svåra, elaka barn, envishet, Ett liv för lite, fantastiskt ordmåleri, föräldrar, försjunka in i, hemlöshet, Himlen, inlemma sig, komma ut, krater, Kristofer Ahlström, läcka, läsa, Leif GW Persson, likadana, litteratur, livet går överstyr, målas upp, mobbning, ord, poetiskt språk, prisbelönt författare, psykisk sjukdom, rädda andra människor, recensera, regn, roman, sammanförda, söder, sidor, sköna och vackra ord, skeenden, skola, slå upp boken, Stockholm, syskon, tajta, tvillingar, virvlande bilder on 17 september 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
För ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.
Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.
Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…
Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…
[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.
Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]
Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.
Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 