Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dragen’

Ett vinnande inlägg.


 

Lapp med FEM

En vinnare är dragen! Ja det står FEM på lappen och jag var inte dragen när jag utförde dragningen – jag bara skriver väldigt fult. Dessutom är bilden oskarp.

Dragning har nu förrättats i utlottningen av det unika loppisfyndet! Och vi har en vinnare! Det var fem som deltog i utlottningen – och FEM som knep vinsten! Ja, alltså FEM är EN person. Dessutom en människa jag har känt i 45 år i höst, så det känns lite extra roligt att få lägga ett grönt paket i brevlådan under morgondagen (jag har ju din adress).

Nu var det inte så att FEM gynnades av vår vänskap eller att hon vann för att hon svarade först. Alla deltagares namn skrevs på lappar och las i en liten påse. Däruti stacks Toffelhanden som drog upp lappen här intill.

I det lilla gröna paketet du får, FEM, ligger en bok från vår barndom. Bokens karaktärer utgjorde familjen i julkalendern år 1969, samma år jag började skolan, men ett år innan du och jag lärde känna varandra. Den här boken berättar vad som hände i mellandagarna, det vill säga efter julkalendern och fram till nyåret 1969/1970. Enligt baksidestexten är den en rysare…

Och vem som skrev den här boken behöver jag nästan inte avslöja, för det visste alla som svarade: Tage Danielsson, en östgöte i förskingringen som gick bort alldeles för tidigt. Jag tror att han skulle han myst och skrattat gott om han fick veta att boken nu går från östgötes hand till östgötes, så att säga.

Herkules Jonssons storverk!

Herkules Jonssons storverk!


En riktigt god läsning önskar jag dig, FEM!


==> Du som fortfarande är tävlingssugen
kan alltid tävla om armbandet. Jag vill ha några fler aspiranter på det innan jag förrättar dragning! Klicka här för att komma till den tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg igen.


 

Mirakelmöte

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

blanketter

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

  1. gråta över en kvinna
  2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »