Posted in Böcker, Film, HBTQ, Personligt, Vänner, tagged allvar, berättare, död, deckare, En yxa i nacken, författare, fritidshus, ha sex med, Hans Alfredson, Hasse Alfredson, humoristiska saker, klurigt, komiker, litteratur, make, mördare, medel, misslyckande, misstanke, mord, Nobelprisklass, omdöme, pengar, pensionerad, pjäs, pojkvän, polis, rik, rolig, rullstolsburen, rymling, sanningen, Säter, show, skjutas, slut, son, spår, tack, Tage Danielsson, totalomdöme, under världen, virrvarr, yxmördad on 25 oktober 2015|
Ett inlägg om en bok.
Hasse Alfredson ser väl många som en komiker, en rolig man som gjorde humoristiska saker (filmer, pjäser, shower etc) – om än med en del allvar i det hela – tillsammans med Tage Danielsson. Men han är också författare, bland annat till ett antal deckare. Nu har jag läst en av dem, En yxa i nacken. Tack vännen Agneta, som skänkte boken till mig i stället för att ge den till nån annan!
Berättare i boken är författaren själv, men huvudperson är den pensionerade polisen Albin Winkelryd. Albin blir inblandad i ett mord på en en kvinna. Hon hittas i sitt ensligt belägna fritidshus där hon har blivit yxmördad. Eftersom hon var väldigt rik utgår alla från att det handlar om pengar. Men spåren efter mördaren leder åt olika håll – undre världen, en rymling från Säter, den rullstolsburne pojkvännen, en kvinna den döda haft sex med (ja, ett litet HBTQ-tema, alltså!), den döde makens son… Kort sagt är det ett virrvarr av trådar att dra i. Till sist inser Albin sanningen – och då skjuts han av mördaren.
Nä, nån bok i Nobelprisklass är väl inte detta. Bitvis tycker jag inte den håller så särskilt hög klass alls. Men se slutet gör att totalomdömet höjs något. Mina misstankar stämmer visserligen och det brukar jag se som ett litet misslyckande av författaren. Här blir det emellertid tvärtom, för det blir riktigt klurigt.
Toffelomdömet hamnar emellertid inte högre än på medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vänner, tagged allvar, balkongdörr, besök, chans, daghundvårdare, eftermiddag, en lättsmält deckare, ensam, erbjuda, färg, förkläde, förmiddag, frisk luft, fyra fösnter, glas, godkänna, grilla, grilla röka, hänga med, hålla en tumme, höst, hjälpa, hundar, HURRA, ICA Supermarket Solen, instängd, jobba, känna mig behövd, klarspråk, kvav, lägenhet, lördagsgodis, mamma, manlig vän, människor, minnas, mjölk, morfar, morgondagens prövningar, mormor, nöjd, nytt jobb, påhälsning, påpälsad, perfekt avslutning, prövningar, promenad, pulvermos, räkna rätt, räksallad, röka, restaurang Kreta, sällskap, söndagsmiddag, söndagssamtal, skriva, smörgåsgurka, snabb, stekt kycklingkorv, studera, supersoft söndag, telefoni, That's for me to know and for you to find out!, utomlands, vår on 19 juli 2015|
4 Comments »
Ett påhälsat inlägg.
Det blev en supersoft söndag idag. Kanske det jag behöver för att klara av morgondagens prövningar. Fästmön och jag tog en tur till ICA Solen innan jag… åkte till min nya, manliga vän och hälsade på! Jepp, jag fick ju en sån vän i våras och nu kan jag tala om att det börjar bli allvar oss emellan. Vi hade emellertid ett ”förkläde” i form av hans mormor. Om nån vecka eller så ska både mormor och mamma komma hem till mig för att inspektera på besök. För faktum är att Elliot och jag kanske ska börja träffas tre dar i veckan här hemma hos mig i New Village. Elliots mamma studerar utomlands och Elliots mormor fick alldeles nyligen nytt jobb. Elliot och jag, vi jobbar inte just nu, men Elliot kan inte vara ensam en hel dag medan mormor och morfar jobbar. Därför har jag erbjudit mig att hänga med honom. Elliot är visserligen 42 människoår, men bara sex hundår, ska jag kanske tillägga. (Om jag nu minns och räknar rätt..?)
Så här nöjd såg Elliot ut när han var hos mig sist.
För mig skulle detta vara en utomordentlig chans att känna mig behövd och att tvingas ut på promenader varje dag. Dessutom skulle jag få sällskap medan jag sitter och skriver. Så håll nu en tumme för att Elliots mamma godkänner mig som daghundvårdare ett tag i höst! (Det handlar om att hjälpa en vän, för att tala klarspråk.)
Söndagsmiddag.
Det har blivit kväll och det har varit en kvav dag. Lägenheten kändes alldeles instängd när jag kom hem, så jag har öppnat balledörren* och fyra fönster för att få in frisk luft. (Ingen grillar eller röker just nu, HURRA!) Jag har också ätit söndagsmiddag, snabbast tänkbara tillagning – stekt kycklingkorv och pulvermos. Till det serverade jag smörgåsgurka och räksallad, i glaset mjölk. Eftersom jag åt så mycket annat gott på Kreta igår har jag mitt lördagsgodis kvar. Det tänkte jag inta i kväll samtidigt som jag läser en lättsmält deckare. En perfekt avslutning på veckan. Men först ska lilla mamma få ett söndagssamtal.
I morgon tar jag nya tag på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag och Anna åka och köpa färg. Till vad? That’s for me to know and for you to find out!
Ha en fin söndagskväll!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged allvar, andra världskriget, Anne Franks dagbok, annorlunda, ansvarig, augusti, Älvsjö, översexuell, bensinmätare, besatt, bil, blodförlust, blodig sten, bondgård, cykelväg, Döden tänkte jag mig så, deckare, dysfunktionell klass, egendomlig stämning, falla, Född fenomenal, fel, flykt, fransk landsväg, franska landsvägen, gamla sår, Gården, Högdalen, hybris, hypokondriker, inkorg, isolerad från omvärlden, jeans, Johanna Mo, Josephine Bornebusch, klarsynt, knuffa, lajvare, läsa, låtsasgangster, lista, litteratur, månadsbrev, Månpocket, mördad, medvetslös, mord, motarbeta, mytoman, nörd, nyheter, obehagliga hemligheter, omkomma, perrong, pocketbok, polis, populär, rött, relationer, roligheter, ruskig, samband, Simon Beckett, självsäker, skog, skolresa, skräck, smartare än alla andra, smärta, sportfåne, statistik, störig, Stockholm, stränga regler, taggtråd, till fots, tiopoängare, tonåring, tunnelbana, ungdomsbok, utan spärrar, utredning, Vänd om och var stilla, viktigare saker, ytlig on 15 juli 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om kommande pocketar.
Idag hittade Månpockets månadsbrev ner i min inkorg. Jag kollade igenom listan av augustis pocketnyheter och fastnade lite för dessa, av olika skäl:
Vänd om och var stilla samt Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo
Ha! Här blir det två deckare i en bok! Suveränt! Boken innehåller Johanna Mos två första romaner om kriminalkommissarie Helena Mobacke, vars bekantskap jag ännu inte gjort.
I Döden tänkte jag mig så kastas Helena Mobacke in i en utredning där en tonårspojke knuffas framför ett tunnelbanetåg och dör. Någon dag senare blir en kvinna nerknuffad på ett annat tunnelbanespår. Skräcken sprider sig i Stockholm och perrongerna står tomma. Samtidigt som Helena leder den svåra utredningen känner hon hur de gamla såren är på väg att rivas upp – till slut tvivlar både hennes omgivning och hon själv på att hon faktiskt ska orka.
Vänd om och var stilla inleds med att en ung kvinna hittas död vid en cykelväg i Högdalen. En bit därifrån finner polisen en blodig sten. Helena Mobacke blir ansvarig för utredningen. Dagen därpå hittas ytterligare en ung kvinna mördad i ett industriområde i Älvsjö. Det finns inget som tyder på att offren skulle ha dödats av samma person. Till en början behandlas därför morden som två olika fall. Efterhand börjar emellertid ett samband mellan kvinnorna komma i dagen. Helena inser att de måste arbeta snabbt om inte fler ska drabbas.
Gården av Simon Beckett
Simon Beckett har jag inte heller läst nånting av, men denna blev jag nyfiken på eftersom den verkar vara ruskig och bra.
Det är kväljande varmt på den franska landsvägen när Sean kliver ur bilen. Bensinmätaren visar på rött. Det finns bara en sak att göra. Hastigt undanröjer han alla spår och fortsätter sin flykt till fots. Han tar sig över ett taggtrådsstängsel och in i skogen — men kommer inte långt. Fällan slår igen runt foten och järntänderna tränger igenom kängans läder.
Nästan medvetslös av smärta och blodförlust befrias han av två systrar från en bondgård i närheten. Den nedslitna gården drivs av flickornas far som gör allt för att hålla sig isolerad från omvärlden. Det är en perfekt chans för Sean att hålla sig undan ett tag. Men snart visar sig gården vara ett ställe med stränga regler, svårtolkade relationer och en egendomlig stämning. Gradvis förstår Sean att gården döljer fler obehagliga hemligheter än dem han själv bär på — och att han måste ta sig därifrån.
Född fenomenal av Josephine Bornebusch
Det här är en ungdomsbok. Skälet till att jag valde att presentera den här är att den verkar innehålla en annorlunda blandning av allvar och roligheter.
Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok.
Ruts eget liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel. Rut blir ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Ironi, Krämpor, Personligt, Vänner, tagged allvar, annorlunda, antikvariat, barndom, Bonden, Den motvilliga resenären, djup, dråpliga historier, får, februari, frysa, gilla, ingenting, Jenny Diski, kontakter med djur, Lappland, läsa, litteratur, magsjuk, motvillig, nöje, Nya Zeeland, omdöme, orolig, promenera, Röda rummet, renar, resa, reseskildring, självinsikt, sjukdom, skrattorgier, skriva, Somerset, spretig, stanna inomhus, texter, tipsa, titel, uppleva naturen on 23 februari 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Hur praktiskt är det inte att läsa om andras resor när man inte får resa själv? Vännerna Kerstin och Malin tipsade mig båda från var sitt håll om att läsa Jenny Diskis böcker. När vännen I var här på besök nu i februari fyndade jag Den motvilliga resenären för 20 kronor på Röda rummet. På så vis har jag fått resa till Nya Zeeland, Somerset och Lappland.
Titeln på boken stämmer på pricken: författaren är en synnerligen motvillig resenär. Hon reser för att kunna skriva – ibland blir det till och med en reseskildring eller två. Nåt större nöje av sina resor tycks hon inte ha: under resan till Nya Zeeland blir hon magsjuk, i Somerset vill hon inte gå ut och i Lappland fryser hon. Med ett stort mått självinsikt och dito ironi berättar hon om sina vistelser och om det faktum att hon helst vill stanna inomhus och göra mest ingenting, möjligen läsa böcker och kanske skriva böcker också. I Somerset gör hon det så länge att Bonden blir orolig – de flesta gästerna reser nämligen dit för att få uppleva naturen.
En del dråpliga historier berättas i boken. Inte nog med att Jenny Diski inte gillar att promenera – hon gillar inte att vistas utomhus – men när hon gör det blir hennes texter om kontakterna med djur såsom får och renar till skrattorgier å min sida. Samtidigt har författaren ett djup och ett allvar, vilket jag i den här boken främst noterar när hon skriver om sin barndom och sin sjukdom.
Toffelomdömet blir högt. Det här är en väldigt annorlunda bok. Lite spretig, men jag gillar den!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, HBTQ, Personligt, TV, tagged 1953, allvar, älskarinna, begravning, blanda ihop, brittisk kriminalserie, byxor uppdragna i armhålorna, Cambridge, fastställa identitet, förväntansfull, googla, Grantchester, gullig, härkomst, humor, inte skratta, kommissarie, L-Word, låna, lösa gåtan, lekande scen, luska, Mary Crawly, mord, otäck deckare, polis, prälle, präst, premiär, privatliv, professionalism, rolig, samarbete, självmördare, skådespelerskor, somna, Sveriges Television, tippa över, trivsam, tveksam, typiskt, webbplats on 31 januari 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.
Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Efter att avsnittet inletts med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.
Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).
Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, TV, tagged allvar, avsluta, Örjan Ramberg, Özz Nûjen, övning, bästefåtölj, bedrövad, citat, droger, förmiddag, fruktansvärd ensamhet, glo, gråta, Harriet Andersson, Helena Bergström, läsa, lördag, leva, lycklig, mamma, offentligt, omdöme, ord, pipsvängen, plats för skratt, Rikard Wolff, rolig, självklar, slut, sova, stjärna, Stjärnorna på Slottet, Stjärnorna på Slottet: Örjan Rambergs dag, Sveriges Television, SvT Play, veta, webb, webbplats on 17 januari 2015|
6 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Lördagskväll och jag kämpar för att hålla mig uppe. Men är det Stjärnorna på Slottet så kan man ju inte sova! I kväll glodde jag på Örjan Ramberg, en person som jag inte visste så mycket om före programmet. Och frågan är om jag vet mera efteråt…
Örjan Ramberg hade sin dag som stjärna på slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Redan innan jag hade läst på webben gissade jag att det skulle gråtas. Det gråts alltid i Stjärnorna på Slottet. (Tur att jag inte är nån stjärna, för se gråta offentligt vill jag inte.) Men nånstans kände jag mig bedrövad när jag lyssnade på Örjan Ramberg och hans fruktansvärda ensamhet. Att höra honom prata om drogerna berörde mig också, för det kunde ha gått helt åt pipsvängen.
Plats för skratt fanns emellertid också. Jag tyckte att förmiddagens övning, som jag inte vill berätta för mycket om utan låta den som vill uppleva den på SvT Play, var rolig samtidigt som den hade ett allvar i sig. För mamma är alltid mamma.
Ett citat antecknade jag, för att behålla. Örjan Ramberg sa följande, ganska självklara ord, men ändå:
Om du inte är lycklig mens du lever, när ska du då vara lycklig?
Toffelomdömet blir högt. Det var en givande dag att uppleva, även från bästefåtöljen.
Nästa lördag avslutas den här säsongen av programmet med Harriet Anderssons dag.
Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:
Özz Nûjen
Helena Bergström
Rikard Wolff
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged allvar, avskuren tunga, avslöja, badkar, berättelser, Carin Gerhardsen, död, deckare, dränkt, före detta fru, Hammarbyserien, händelse, inblandad, julklapp, katt, köpa, krystat, kunniga redaktörer, läsa, läskig, litteratur, mamma, mördare, medel, misstänkt, Norstedts, omdöme, pågå samtidigt, Pepparkakshuset, person, psykolog, rörigt, spännande, stavfel, ställ, svart, Tjockare än vatten, utdraget slut on 08 januari 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Carin Gerhardsens
böcker i Hammarbyserien har jag alltid gillat sen den gången jag köpte och läste första delen av en ren händelse, Pepparkakshuset. Nu har jag just läst ut den sjunde delen, Tjockare än vatten, en julklapp till mig från mamma.
Den här gången handlar det om nån som tycks gilla att dränka katter. Men när en psykolog hittas dränkt i sitt badkar och dessutom har tungan avskuren blir allvaret än större. En misstänkt man hittas död och spåren pekar bakåt i tiden – trots att polisen Hamads före detta fru Lina är inblandad. Vem som är mördaren uppdagas förstås inte förrän i slutet, inte ens av mig.
Hum nja… Det här är lite för rörigt för mig. Det är alltför många berättelser som pågår samtidigt och det blir svårt att hålla reda på såväl händelser som personer. Det utdragna slutet av avslöjandet av mördaren känns dessutom något krystat. Visst är boken spännande och läskig, men… Stavfelet på sidan 266 irriterar mig också. Jag trodde att Norstedts hade kunniga redaktörer i sitt stall.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, tagged adhd, agera, allvar, ansvariga politiker, Arbetsförmedlingens hus, arbetslös, artikel, ångest, ögonöppnare, barn- och ungdomspsykiatri, be om hjälp, behandling, bekantskapskrets, bra jobb, BUP, citerad, dödlig, deprimerad, diagnos, ensam, gemensamt, glas, glasbyggnad, gråta, hög byggnad, ingen hjälp, jättesjuk, jobba, journalistik, läkare, liten människa, mamma, Martina Lindvall, må dåligt, media, mindre värd, patient, personporträtt, prioriterad, psykdoktor, Psykiatrins hus, psykisk ohälsa, psykiskt frisk, psykvård, reportage, reporter, söka hjälp, semester, självmord, sommar, specialistsjuksköterska, stark medicin, studera, ta livet av sig, ta till sig, tack, Uppsala, Upsala Nya Tidning, vilsen on 12 november 2014|
Ett diskutabelt inlägg.
Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.
För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…
Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).
Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.
Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig.
Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!
Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, Puckon, Vänner, tagged allvar, arbetsplats, avmätt vinkning, äldre, älska, åsikt, bestämma, blogginlägg, campus, Chicago, dela åsikter, detalj, dröja månader, erfarenhet, exteriör, faster, före detta kollega, flams, galen humor, handske, harva på, hälsa, inte känna sig på topp, isolera mig, kära återseenden, kram, kuf, läsare, Logen, lunch, må gott, må sämre, mobiltelefoni, muntra gökar, nästan lika gamla, nicka, prata, prata allvar, problem, restaurang, sakna, ses eller hörs, skönt, skriva, SLU, stanna oss emellan, ta upp tråden, tanke, träff, upplivad, vänner för olika ändamål och saker, värld, vecka, verkligheten, vimla, vinkning on 17 oktober 2014|
2 Comments »
Ett lunchinlägg.
Detalj från Logens exteriör.
Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.
Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.
Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.
Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.
Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.
Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged allvar, början, Björn Hellberg, bygga upp, deckare, flickmord, Funny Fanny, huvudstory, läskig, litteratur, mördare, mord, nutid, obehaglig stämning, otäcka spänningsromaner, programledare, ruggig, show, slut, studio, trivsam, underhållning on 29 april 2014|
Ett inlägg om en bok.
För tolv år sen gav Björn Hellberg ut Sten Wall-deckaren Funny Fanny. Redan då hade han skrivit böcker i minst 20 år. Han skriver än idag. De senaste deckarna är dock lite mer av det trivsamma slaget än otäcka spänningsromaner. Funny Fanny, som ligger nånstans i mitten av allt han skrivit, tillhör emellertid den kategorin. Boken är riktigt ruggig bitvis. Den ingick för övrigt i den stora hög jag lånade av Fästmön.
Det ruggiga börjar redan i inledningen med ett flickmord. Därefter går några år och så handlar huvudstoryn mest om Fanny, en poppis programledare i TV. Hon leder en show där både underhållning och allvar blandas. Bland det sista hon gör är att hon tar emot en mördare i studion…
Det jag gillar med den här boken är att den är läskig från början till slutet – och även där emellan. Björn Hellberg lyckas bygga upp en mycket obehaglig stämning. Det gör inget att det tar lång tid innan det första mordet i nutid sker. Som läsare inser man bara att det kommer att ske.
Toffelomdömet blir det högsta den här gången.
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
