Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘firade’

Ett inlägg om mod. Mest.


 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 AIKgänget

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 


Därför är det med sorg i hjärtat
jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 


 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Åttonde plats Bloggportalen mest besökt privata bloggar Ua 31 maj

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »