”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.