Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dokumentär’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.


 

Ett glas champagne

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Sur snögubbe

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 


Temperaturen har legat runt nollan
eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

LPskivan Ted

Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.

I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.

I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.

Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste var hur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.

Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.

Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer (sändnings)tid och framför allt rätt sändningstid.

Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som delvis går ut på att en ska inte ska skjuta upp saker till en morgondag som kanske inte finns. Fast vissa saker kan vänta.


 

Diamond Dogs David Bowie vinylLP

Diamond Dogs…

När du ser bilden här intill tror du säkert att jag ska skriva om en stor idol, RIP och en massa sånt. Det ska jag inte. David Bowie var inte en av mina stora idoler, men varken hans musik, filmer eller hans död har lämnat mig oberörd. Jag tycker till exempel inte att en ska dö när en nyss fyllt 69 år, en kan vänta ett tag. Vinylplattan Diamond Dogs är min enda LP med David Bowie. Jag lyssnade inte så mycket på hans låtar när jag var ung. Inte förrän jag kom till England och bosatte mig där ett tag. David Bowie var stor i England. Mina främsta musikaliska minnen från den tiden omfattar bland annat Ashes to ashes. För övrigt tycker jag att min yngsta bonusdotter skrev så fint på Instagram om sitt förhållande till David Bowies musik och vad han har betytt för henne. Den som följer henne där kan läsa. (Jag länkar inte eftersom det tyvärr finns nånting som kallas för troll.)

Så i stället för att jag skriver storvulet och känslosamt, som jag inte kan i det här fallet, väljer jag att citera Ashes to ashes här. Och glöm inte bort att en sak är säker: vi ska alla dö. Det är bara det att vissa dödar gör mer ont än andra.

[…] Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low […]



Igår var det söndag 
och jag hade en synnerligen lat sådan. Det snöade inte så mycket, men jag hade ingen lust att gå ut i blåsten. Nån promme i Gamlis med Fästmön blev det inte, men vi har bokat in en dejt framöver. Jag intog en sen frukost, klockan var närmare 14 när jag slog mig ner vid köksbordet för att äta ägg, rostat bröd och de sista bitarna av mammas inlagda julsill.

Söndagsfrukost

Söndagsfrukost. Brödet, som inte syns i bild, är i rosten.


Största delen av dan ägnade jag åt att läsa. 
Jag fick tio böcker i julklapp. De fyra jag har läst hittills är alla jättebra. Den femte, som jag läser just nu, är helt… underbar… Jag vill inte göra nånting annat än att läsa… Och betänk att den inte är nån deckare, utan utspelar sig i… en bokhandel…

Bok och tänt ljus

Läsning av julklappsbok med julklappsbokmärke i samt tänt ljus = min söndag!


Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med mamma. 
Jag skrapade veckans Trisslott – och tänk, vi vann! För vinstpengarna, 60 kronor, blir det två nya lotter.

Trissvinst 60kr

Trissvinst!


Ingen större lust att laga mat hade jag
 (ovanligt, va?!) så jag dukade fram en ädelostbit som var kvar sen i julas samt en chèvre och en cambozola vitlök inköpta till lördagskvällen. Då var magen emellertid full. Vilken tur att den som spar hon har – nåt riktigt gott! Ett glas Amarone blev det till ostarna samt fikonmarmelad, som jag liksom ädelosten hittade i kylskåpet. Det gottiga intogs medan jag kollade Gengångare.

Söndagsmiddag

Söndagsmiddag av Toffliansk sort.


Resten av kvällen läste jag,
men så fastnade jag för en dokumentärfilm som pågick ända till 22.35 och då var det dags att lägga sig. Tvätteriverksamheten hade paus i natt, vilket gjorde att jag kunde somna ganska snabbt. Däremot körde den igång framåt halv sex-/sex-tiden i morse. Det är nu tydligt och uppenbart att den som tvättar i huset dessa underliga tider inte kan läsa vilka tider det ska vara tyst. Stackars människa! Jag menar, att inte kunna läsa… Så hemskt…

I morse snöade det och fortsatte att göra så hela dan – till dess att det började regna… Kollegan E och jag hann med att lägga några ord i Wordfeud under dagens raster. För tillfället leder jag och jag är revanschsugen efter att ha fått stryk lite för mycket och ofta den senaste tiden.

Kollegan E spelar Wordfeud

Kollegan E försöker hitta ett ord som ger många poäng.


Självklart hade jag med mig Fikry till jobbet,
men eftersom jag har fullt upp med arbetet hann jag bara läsa en kort stund i samband med ett toabesök. Så gissa vad jag ska göra nu..?

Livet enligt Fikry på hylla

Fikry fick mest ligga på hyllan på jobbet idag.


I mina fönster står stakar och hänger stjärnor.
Men det är inte tjugondedag Knut förrän på onsdag. Kanske plockar jag bort dem ändå redan i morgon. I kväll vill jag läsa. Vad gör DU i afton??? Har du inget bättre för dig kan du alltid skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fruset inlägg.


 

Bok hand bokmärke

Handen håller boken Gården som jag fick i julklapp från vännen FEM. Bokmärket är en julklapp från vännen IZ.

Ha! Trodde du att jag har ägnat min dag åt att plocka barr? Nja, ett och annat har jag nog plockat sen igår, men jag har framför allt ägnat mig åt bilden här intill till vänster. Den föreställer en sida ur min bok på gång. Den bok jag läste ett par sidor i sent igår kväll – och idag är typ halvvägs i. Tom Rob Smith gjorde mig besviken en gång, men den här boken visar att han är en riktigt god berättare. Jag återkommer med några rader om boken sen när den är utläst, förstås! Tack vännen FEM för denna fina julklapp!

Termometer minus 13 grader

Det blev kallt i Sverige… (Men värmerekord inomhus för mig.)

Det blev sent igår kväll. Jag läste ut Färjan och kollade på en dokumentär om Sjöwall-Wahlöö. Och däremellan avjulade jag. Nu har jag ett par juldukar, den fina julkulan i sovrumsfönstret, julfigurerna i köksgardinen, julgardinen i vardagsrummet samt stakar och stjärnor kvar. De sistnämnda får sitta uppe några dar till – och kanske figurerna och julkulan också. För det har ju blivit vinter och kallt i Sverige, på flera sätt än ett… Inte för att jag tror att mina juleljus lyser upp eller värmer den kyla som har smugit sig in i vårt land, men… I eftermiddag ska jag i alla fall skjutsa hem en arbetande stackare som jag inte vill ska frysa ihjäl i väntan på nån UL-buss. Den andra kylan kan jag inte skriva om, för jag har svårt att uttrycka det jag känner. Dessutom finns det alltid folk som vänder och vrider på mina ord – så mycket att orden inte längre är mina. Men Trolluggla har väldigt väl beskrivit hur mina tankar går, trots att orden är hennes.

Till kvällen är jag så lyckligt lottad att jag har mat. Den är på tining. Jag har plockat fram tre pannbiffar som min mamma stekte på kycklingfärs och tillsammans med sås, potatis, lingon och gurka blir de min trettondagsmiddag. I glaset serverar jag klövermartini, för i morgon är det arbetsdag igen. Vi får se om vännen och kollegan E orkar upp – jag har försökt hålla E vaken med Wordfeud, men har även erbjudit mig väckning i morgon bitti. Det är svårt när en har vänt på dygnet efter ett par veckors ledighet…

Och ja just det… Jag har också författat ett viktigt dokument och sänt iväg det. Nu ligger min framtid på sätt och vis i andras händer igen…

Det är dags att ringa lilla mamma. Men vad händer hos DIG idag, dårå??? Har du inget bättre för dig kan du väl slänga ner några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentär.


 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj SjöwallJa egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Sjöwall Wahlöö

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.


För den som är obildad kan avslöjas 
att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.


Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play
eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »