”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Astrid

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)

Astrid Lindgren växte upp i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anna Lindh – människan, ministern, mordet

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.

Igår var det tio år sen Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

I den här dokumentären skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Igen och igen…

Tänk så trevligt, jag har fått ett mejl ifrån Rose Richard! En ung miljonärska, föräldralös (fast hon är ju vuxen i mina ögon, 21 bast), som vill placera sina miljoner på mitt bankkonto. Vilken otrolig ära!

Good day my dear,
In confidence,i have to introduce myself for i am Miss. Rose Richard,21 years old,I am the only child of late Mr & Mrs. Yve Richard. I prayed before contacting you, please for God sake do not see my mail as embarrassment as we do not know each other.
 
I wish to request for your assistance in my efforts to procure the transfer of my inherited money for investment ventures under your care and directive,while i continue my education of there in your country. I inherited Six Million,Four Hundred Thousand Dollars ($6,400,000.00) here in my name with one of the prime bank in my country and I will require your assistance in receiving the transfer of my inherited money in your local account for investment purposes,as it is my wish to come over to your country to further my education while you take care of the investment of the money.
 
Please i am an orphan and i need your assistance to transfer my inherited money to your country and also your assistance to secure a nice school for me in your country where I will continue my education
 
Please I am waiting to hear from you soonest.
Yours sincerely,
Rose Richard

Alltså, är det nån som går på sånt här fortfarande??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Mysteriet Edwin Drood

En spökhistoria på TV. Det var min första känsla när jag i kväll såg Mysteriet Edwin Drood på SvT2. Detta var del ett av två av en TV-version av Charles Dickens verk med samma namn.

Den mystiske Edwin Drood längst till höger i bild.

Mysteriet Edwin Drood handlar om den unge mannen med samma namn som är förlovad med den unga Rosa. Edwin är föräldralös liksom Rosa och de tu har förlovats genom testamenten. Jasper är Edwins farbror och tillika körledare och kantor i kyrkan. Han plågas av nånting och tycks dölja hemligheter som lindras av opium. När de två föräldralösa (alla tycks vara föräldralösa!) syskonen Landless kommer till byn ställs saker och ting på sin spets.

Mysteriet Edwin Drood är en oavslutad roman. Det sägs att Charles Dickens dog med romanen i sina händer. Första TV-delen var spännande, atmosfären var kuslig. Det ska onekligen bli intressant att se hur BBC avslutar den här spökhistorian…

Tills vidare, högt betyg, men inte högsta.

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Änglamakerskan

Året är 1974 och en familj försvinner mitt under en påsklunch – förutom den minsta flickan. Det är grundhistorien i Camilla Läckbergs senaste deckare Änglamakerskan.

Om en familj som försvinner – och om dess änglamakerskor.

                                                                                                                                                            Det har gått många år och Ebba, den lilla flickan, nu vuxen, återvänder till sitt barndomshem med sin man Mårten. De sörjer sin lille son Vincent, som dött i en tragisk olycka, genom att renovera huset på ön Valö. Ön där Ebbas pappa drev en hård internatskola. Men så brinner huset och en dag är det nån som skjuter mot Ebba. Polisen Patrik står i centrum för utredningsarbetet tillsammans med Gösta, som en gång tillsammans med hustrun tog hand om den lilla föräldralösa flickan, Martin (märkligt nog med samma förnamn som författarens man) och så den mindre kompetente chefen Mellberg. Och så Erica, förstås, Patriks fru, som gärna lägger sig i polisarbetet. Hade jag varit Patrik så hade jag inte haft lika stort tålamod med detta, kan jag meddela.

Detta är en ganska typisk Läckberg-deckare. Det fikas, visst, men inte överdrivet mycket. Det dras paralleller till historiska händelser i världen och i närområdet, ett grepp Läckberg använt sig av i tidigare i framför allt Tyskungen. Dessutom handlar det delvis om liknande händelser som i den boken. Och den om att förlora ett barn har Läckberg också berättat.

Nej, det är inte mycket nytt hon kommer med den här gången, Camilla Läckberg. Ändå tycker jag att den här boken är spännande även om den bitvis känns seg och känslan av att jag har läst det här förut i nån av Camilla Läckbergs tidigare dyker upp ganska ofta. Medelbetyg, inte mer, blir det.

Read Full Post »

Rätt risigt lite här och var

Rätt risigt är det just nu lite här och var. Borta i Himlen ligger Fästmön däckad med hög feber och hosta och här ligger jag och känner mig… jaa, vad ska jag säga… Halvrisig. Det är som om skiten inte riktigt vill bryta ut på mig.

I början på kvällen slutade plötsligt min vanliga e-post att funka och det är ju liiite irriterande när man har sökt och söker jobb. Felet är emellertid anmält och det jobbas på att mota bort trollet, så att säga.

Alla troll verkar emellertid inte gå att motas bort, men jag har ju sakta och säkert lärt mig att det finns snälla människor och det finns onda människor. Det är bara så. Tyvärr gör vissa erfarenheter ont, fast å andra sidan är jag glad att jag ändå har så mycket radar att jag upptäcker dem jag ska undvika i hyfsat god tid. Ändå blir jag ledsen när det på tio goda människor går en enda ond och denna onda gör så ont h*n bara kan, ja, ondare än alla de tio goda tillsammans gör gott.

Att stå emot det onda är nåt vi alla kanske behöver träna på.

                                                                                                                                                       Mamma har ringt lite kusiner idag och det blir ett annorlunda farväl i februari i Gamla Uppsala. Jag tänker mycket på de närmaste som drabbats och jag ringde idag, men fick inget svar. Jag vill finnas till hands om jag behövs. Att bli föräldralös gör ont även när man är vuxen, det förstår jag.

Här blir det ett annorlunda farväl.

                                                                                                                                                          Nu ska jag läsa lite innan jag släcker lampan för idag. I morgon blir det kanske en tur ut till Himlen med hostmedicin och förnödenheter till min älskade lilla sjukling.

Read Full Post »