Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vackra’

Ett kärleksfullt inlägg.


 

Född och delvis uppvuxen är jag i Östergötland. Under barndomen gjorde jag en avstickare till Småland. Enligt mamma var en del av tanterna – inte alla! – så snåla att de grinade när de sket. Fast det sa mamma aldrig. Hon antydde. För mormor var ju småländska, men allt annat än snål. Så vi återvände till Östergötland.  I tonåren och åren därefter hade jag lite problem med platsen, men nu på äldre dar, efter att ha bott 30+ år i Uppsala, har hembygden, barndomsland, ÖsterGYLLEN blivit mig så kärt.

Igår fastnade min blicken krönika av Steffo The Man Törnquist. Han radade upp tolv skäl att älska Östergyllen. Och nu ska jag gå igenom dem skäl för skäl och tycka lite jag också:

  1. Göta kanal och Kinda kanal
    Ja, di ä vackra, döh! Dä ä hälitt att fare nerför kanalen. Dä ä bara så.
  2. Tage Danielsson
    Dä behövs ingen kommentar, döh. Du fattar säkert.
  3. Prinsessan Estelle
    Ho ä ju hertiginna av Östergyllen. Fast di kunde ju ha döpt ‘na te Ulrika, dä kunde di ju ha gjort, döh.
  4. Louise Hoffsten med familj
    Tummen upp, döh! Ho kan sjunge bloooos så hårena ställer schä wakt ut på armera, döh!
  5. Östgötskan
    Äh… jaa, döh… Jag skulle nog ljuga öm jag sa att den ä vacker, döh. Men den ä… charmi. Det här att R uttalas som W, bara döh… Ah Gu’ så dant!
  6. Folke Filbyter
    Meh… Nu ä dä liiite mycket Linköping, döh, men okejrå. Statyn av gubben är också en del av barndomen.
  7. Cloetta
    JA! FEM:s farmor bodde i Ljungsbro där fabriken låg å när ho köm å hälsa på sitt barnbarn hade ho mä sä wett mycket gött, döh. Då fick även en annan smaka skumtomtar, Center, Mums-Mums å allt va dä va, döh.
  8. Brasklappen
    Den härstammar från en öschöte, döh, nämligen bisköp Hans Brask
  9. Första bankrånet
    Nisse Strid va Sveriges första bankrånare å han råna Öschöta Bank 1854, döh.
  10. Slätbaken
    Amen här, döh, sulle en ju ha Varamon, för tjyvingen!
  11. Östgöta sädes
    Självklar i snapsglasen såväl te jul söm te missömmar, döh!
  12. Kindagurka
    Salt å goer passar den också te allt, även te snapsen öm en har svårt te svälja’n…
Östgötamjölk

Östgötamjölk ä gött, dä döh! Men dä fanns inte på Steffos lista.


Och du som erfarenhet av Östergyllen… Vad tycker DU är bäst med stället, döh???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur Tofflan slungar smör, bland annat.


Framåt kvällningen igår
var det så äntligen dags för sommarens andra kräftskiva. Eftersom det var lugnt och skönt och varmt ute kunde vi sitta på ballen*. Och det var nog tur, det, med tanke på vad jag så småningom skulle kasta omkring…

Som vanligt frossade vi på ett kilo ICA:s jumbokräftor. Gårdagens var röda och vackra, men de kunde har varit lite saltare och skalen var jättehårda.

Kräftor

Gårdagens skaldjur.


Kvällens tillbehör
var brungräddat Leksandsknäcke, svindyrt surdegsknäcke, smör och brännvinsost. Dryck: starköl och Östgöta sädes.

Anna äter kräftor

Anna äter kräftor med stor inlevelse.


Kräftor är gott, men kletigt.
 Det går åt massor av servetter, ändå är man kletig – liksom allt man råkar ta i. Det luktar kräftor om allt efteråt. Man kan tvätta händerna hur många gånger som helst. Trots det sitter lukten kvar. För efter att man har ätit kräftor går doften över i lukt, tycker jag…

Två kräftstjärtar

Två kräftstjärtar.


Jag brukar skala kräftor
och äta allt utom stjärtarna. Dessa sparar jag till sist, när alla andra på kräftskivan tycker att det börjar bli väldigt jobbigt att skala, samtidigt som folk ändå inte är riktigt mätta. Det brukar reta en del. Fast å andra sidan kan jag ju reta folk med min blotta uppsyn ibland, så…

Efter kalaset skulle bror Duktig syster Hurtig bära in allt i köket samt gå ut med kräftskalen. Det är då olyckan är framme! (Notera tempusbytet för spänningens skull!) Smöret har blivit till soppa ute i värmen. Det gliiider ur handen och

PLOFFS!

så landar det på tröskeln!!! Ja, vi fick oss ett gott skratt och jag fick lite extrajobb med att torka bort det feta. Och vilken tur att det var på balkongen och inte inomhus…

Idag ska vi nog äta lite fastare föda, men vi vet inte vad. Det blir en inspirationstur till Tokerian senare. Vad ska du äta till söndagsmiddag??? 


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som får avrunda dagen.


Telefonerade med mamma i eftermiddags.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Konst på Maestro
Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.


Det finns fler annorlunda detaljer
på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Kniv och gaffel Maestro
Erotiska bestick?


Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt
utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix i knäet
Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.


Det kändes konstigt
att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

Regnbåge
En regnbåge över Tokerian.


Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Understundom är jag bara fantastisk glömsk! Tidigare har jag skyllt på att det är en biverkning av mina dåliga värden – vilket är sant! Men sist jag tog prover var värdena i topp, så… Vad ska jag skylla på nu? Åldern? (Retorisk fråga, bäst att tillägga.)

Glömsk.


Varje kväll måste jag lägga fram morgondagens kläder.
Jag måste ladda perkolatorn med kaffe och sätta den i timern. Jag måste ställa fram en skål till morgonyoghurten, ett glas till Pro Vivan och en kaffemugg (före detta senapsmugg i Höganäs-design).

För morgnarna är värst! Om jag inte följer mina rutiner då kan det bli… fel. Ibland, när jag glömmer att Fästmön inte ligger och sover i sovrummet, kan jag glömma att bädda. Och det är katastrof i min värld! En säng som man har sovit i under natten ska bäddas – efter nogsam vädring minst en halvtimma sommartid av sovrummet. De morgnar Anna ligger och snusar kan jag självklart inte bädda. Då blir bäddningen Annas syssla.

Ibland låser jag in Anna också. Min ytterdörr har två lås och en låspigg. Om man låser med låspiggen nere måste man låsa upp dörren med nyckel. Även inifrån. Och har jag dessutom låst med båda låsen… Ja, man kan väl säga att det är skönt att Anna inte lider av klaustrofobi. Det gör däremot min mamma och henne har jag också låst in i rena farten. Sist låste jag in henne i bilen, varpå panik uppstod och släkting skickades in i affären där jag befann mig för att slita ut mig och låsa upp bilen.

Men tro mig. Jag menar inget illa. Jag är bara… glömsk.

Eh… vad var det nu jag glömde..?


I morse var jag visserligen ensam hemma.
Tror jag… Men förvirrningen var stor och jag glömde nästan att vakna. Jag brukar nämligen ALLTID vakna en kvart, 20 minuter innan larmet går klockan 6.10. Med en minut tillgodo hann jag stänga av larmet på mobilen klockan 6.09… Om jag inte skriver ner saker glömmer jag bort dem. Därför, enligt anteckningarna på min mobil, gjorde jag följande konstigheter idag på morgonen, samtliga prylar korrigerade i efterhand:

  • Jag glömde sätta på mig deo när jag hade tvättat mig.
  • Jag glömde sätta i linserna och undrade varför det var så dimmigt i badrummet.
  • Jag hällde yoghurt i Pro Viva-glaset.
  • Jag glömde stoppa en binda i trosan (ja, jag är inne på min fjortonde blödningsdag och börjar få skavsår du-vet-var).

Alltså, du kan ju bara föreställa dig vilket under det är att jag hittade till jobbet… (Detta inlägg är för övrigt skrivet på arbetstid eftersom jag inte får nån förmiddagsrast idag.)

En sak som jag emellertid kom ihåg att göra i morse var att vända blad i almanackan på anslagstavlan hemma. Nu skriver vi juni månad. Det är sommar! Fast termometern visade endast åtta grader i morse, så särskilt somrigt känns det ju inte. Bilden för juni i min almanacka hemma är en kopp med blå mönster och lila styvmorsvioler i. Passar ju mig, elak styvmor som jag på sätt och vis är. (Det kommer aldrig några protester, så jag gissar att jag har rätt i omdömet om mig själv.) Men jag tycker att just dessa blommor är vackra! Anna och jag är för resten Slotts-vakter från och med idag. Det känns ju liiite trist att det är så dåligt väder och kallt bara för det. Att kunna sitta utomhus omgärdad av blommor och grönt är man ju inte så ofta förunnad…

Read Full Post »

Direkt efter dokumentären Mitt liv som homo kom nästa dokumentär på SvT2, HBT-personer om sina kroppar. Sveriges Television kör verkligen hårt med HBTQ-dokumentärer under Pride-veckan! Varför så lite annars, kan man ju fundera över men knappast förvånas över, tyvärr…

HBT-personer om sina kroppar handlar precis om det den heter. Det är tolv personer – bögar, flator, bisexuella och transpersoner – som berättar om sina kroppar, vad de gillar med den egna kroppen, sexuella erfarenheter med mera.

Det här är en svensk dokumentär och det är gissningsvis därför den finns på SvTPlay. Tyvärr blev jag inte lika förtjust i denna dokumentär som i den norska. Jag vet inte, men jag kanske är pryd. Jag gillar inte riktigt att en massa privata kroppsdelar kommer farande emot genom TV-rutan. Och jag gillar inte att samtliga kroppar är unga och och, vad som vanligen uppfattas, ganska vackra. Det känns lite… trist? Enformigt? Oengagerande?

Nåja, medelbetyg ändå för modet att visa sig i en sån här film och för modet att göra den! Modigast tycker jag att transpersonerna är!

Read Full Post »

En brittisk undersökning visar att hälften av alla kvinnor inte vill vara med på bild. Det handlar om att kvinnor avskyr sitt utseende. Eller framför allt sitt leende. Intressant nog är det ett tandkrämsföretag som gjort undersökningen…

Vad ska man säga om trovärdigheten för en sån här undersökning? Klart tandkrämsföretaget vill ha nya kunder, kunder som förstås vill ha vita tänder.

Coach Elizabeth, som jag bloggade om igår, har också några funderingar. I Pravda Aftonbladet, där hon dessutom även har blivit krishanterare, säger hon:

[…] Undersökningar har visat att kvinnor ofta har en helt felaktig uppfattning om till exempel sin kroppsstorlek och vi är bra på att fokusera på det negativa. […]

Hon menar att vi kvinnor har uppfostrats negativa. (Vadå negativ? Jag? 😈 )

Coach Elizabeth fortsätter:

[…] Men vi hänger också upp oss på de där missfärgade tänderna i stället för på det tjocka håret eller de supersnygga benen. […]

(Får människan betalt för att säga sånt här? Snacka om utseendefixerad!)

Ett skäl till att man inte vill vara med på bild är att man inte vill att ens fula nuna ska dyka upp i sociala nätverk som Facebook. Men sociala nätverk har även en mer motsatt funktion: självbekräftelse. Många kvinnor publicerar på sig själv för att höja sin självkänsla och tävla om uppmärksamhet.

Kloka (ehum…) Elizabeth igen:

[…] Det finns en helt ny möjlighet till jämförelse. Vi får kontakt med människor vi känt i barndomen som ser jättefräscha ut och här går jag med mina rynkor. Facebook har uppfyllt ett enormt behov hos människor om att bli sedda och det är ett jäkligt ytligt forum, man tävlar om uppmärksamhet. Det funkar precis som snabbmat – du blir mätt för stunden men hungrig snabbt igen […]

(Facebook = snabbmat? Snabbmat är gott, juh… 😉 )

För mig behövs det inga undersökningar som talar om själklarheter – att skälet till att vi inte vill visa upp bilder på oss själva är för att vi är missnöjda med utseendet – på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är hemskt att dessa tankar redan slår rot hos våra unga, som ju på många sätt är fina och vackra och alldeles bra. I VÅRA ögon.

Och som vanligt är ju jag snyggast… NOT!


Inte ens en peruk hjälper… Skämt åsido, jag gillar mitt hår. Mitt RIKTIGA hår, alltså!

Read Full Post »