Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dotter’

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

I kväll var det dags för premiäravsnittet av Jordskott på SvT1. Jag var mycket förväntansfull inför den här serien, som kallats

en svensk version av Twin Peaks

Spänning med övernaturliga inslag kändes väldigt lockande. Det handlar om barn som försvinner. Först dottern till en polis, flera år senare en pojke. Flickan ansågs ha drunknat, men nån kropp hittades aldrig. När nu ytterligare ett barn försvinner återvänder polismamman till hålan. Officiellt handlar det om att hon ska ta hand om arvet efter sin far. Inofficiellt tänker hon utreda försvinnandena.

Jordskott

Gänget i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Höga förväntningar har jag allt, 
men jag är samtidigt lite förundrad över skådespelarlistan. Göran Ragnerstam och Ann Petrén tillhör dem jag utgår från ska leverera lika bra som alltid. Men Yohio? Happy Jankell? En artist och en röst med ett känt efternamn…

Nåja i detta första avsnitt njuter jag av Göran Ragnerstams skådespeleri. Han spelar alltid lite märklig och han passar bra in som polisen Wass från riks. Jordskott är nämligen en märklig historia. För Eva är ute och kör en dimmig kväll och från ingenstans dyker en flicka upp. En flicka, som har samma örhänge som dottern Josefin hade den dan hon försvann.

Det är kusligt och obehagligt. Visst påminner det lite om Twin Peaks i det kusliga, men också i det lite roliga att Wass gillar paj precis som agent Cooper, eller vad han hette. Roligast av allt är emellertid när ICA-Stig (den riktige) dyker upp som kuf på bibblan.

Ja, nu låter det ju som om detta är en komedi. Det är det INTE. Det är läskigt. Och det blir inte mindre läskigt av blandningen mellan det logiska och det som händer i slutet med flickan och blomkrukorna…

Toffelomdömet för premiäravsnittet blir högt. Jag ska definitivt se de kommande delarna!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

JordstormJag fick så många fina och bra böcker i julklapp förra året! Bland annat fick jag två av Mons Kallentofts böcker. För ett tag sen läste jag ut Zack, som jag fick av Jerry. Idag läste jag ut Jordstorm, som jag fick av mamma. Nu är jag rätt matt i lacken…

Att livet varken är enkelt eller rättvist vet både jag och den fiktiva polisen Malin Fors. Som vanligt drabbas vi ofta av flera olyckor samtidigt. I Jordstorm hittas folk mördade. Men först är de stympade. Dessutom är en ung tjej försvunnen. Fallen hänger samman och snart startar en jakt mot klockan. Mitt i allt försvinner Malins dotter i Afrika. Det är en jakt Malin inte kan ge sig in i. Men tro nu inte att det räcker. Det slutar faktiskt inte med detta utan…

Fy te rackarns vilka spännande böcker han skriver, Mons Kallentoft! Jag slukar och slukar, läser och läser, vill inte sluta läsa. Och när jag måste sluta läsa, för att boken har tagit slut, börjar jag direkt invänta nästa bok. Så skynda dig, Monsen, att skriva nästa!

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en riktigt spännande bladvändare från en miljö (Linköping) nära mina hemtrakter (Metropolen Byhålan).

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om två nya TV-serier.


 

Det har blivit gott om spänning på TV och sånt gillar jag. Nu när Deckarna och Mordet snart avslutas tar nya serier vid. Och det är SvT1 som visar de två nästkommande: Arne Dahl: En midsommarnattsdröm samt Jordskott.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm låter ju snällt och gulligt och väldigt Shakespeare. I själva verket handlar det om mord på polska kvinnor som gömmer sig i Sverige. Offren är viktiga vittnen i en rättegång mot polsk maffia. När tre av vittnena hittas mördade hoppas polisen på att de två som saknas fortfarande lever. Fallet hamnar hos den nya A-gruppen. Tyvärr ser jag att Starke Samuelsson fortfarande ska vara med och skådespela med bredaste östgötskan. Bara för att man är känd för att man är väldigt stark behöver man inte automatiskt bli skådespelare också, tycker jag. Två avsnitt av Midsommarnattsdrömmen blir det i alla fall och det första visas nu på söndag, den 15 februari, klockan 21 i SvT1.

Arne Dahls A-grupp

Arne Dahls A-grupp är i farten igen från och med söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Även i Jordskott använder man 
kändisar som inte är skådespelare. Här är det Yohio som gör sin debut. Om vi bortser från detta – och mina förutfattade meningar – handlar Jordskott om försvunna barn. Först försvinner polisen Eva Thörnblads dotter. Man tror att flickan har drunknat, men nån kropp hittas inte. Flera år senare försvinner ett nytt barn. Eva reser tillbaka hem, officiellt för att ta hand om ett arv. Men naturligtvis vill hon se om barnens försvinnande hänger ihop på nåt sätt. Starka och okända krafter och en historia hämtad från den svenska urskogen utlovas. Premiäravsnittet visas måndagen den 16 februari klockan 21 i SvT. Därefter följer ytterligare nio avsnitt.

Jordskott

Tre poliser i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Pelle Hallert)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I maktens skuggaMitt i vintern har jag suttit och läst en bok som utspelar sig i juli. En av julklappsböckerna från mamma var Viveca Stens senaste bok, I maktens skugga. Under helgen har jag teleporterats till Sandhamn i Stockholms skärgård.

Det har gått några år sen sist och mycket har förändrats. Nora lever med Jonas. De har fått en dotter, Julia. Men i huset på Sandhamn är Nora kvar. Jag hänger inte riktigt med i svängarna, för jag är påverkad av TV-filmerna om Morden i Sandhamn. Där har Nora ganska små barn – en pojke och en flicka. I den här boken har hon två tonårssöner och en liten flicka. Polisen Thomas är kvar och tillsammans med sin förra fru har han fått en dotter. Mycket av historien handlar om Noras och Thomas privatliv.

Ut till Sandhamn kommer Carsten Jonsson med familj. Han har låtit uppföra en riktig lyxvilla där. Folk på ön är uppretade och många vill få bort honom. Det händer en del obehagliga saker. Och efter Carstens stora inflyttningsfest brinner det. I askan hittar man ett lik.

Nja, det här återseendet är inte riktigt lika bra som sist. Boken är inte alls lika spännande som de tidigare böckerna i serien. Först mot slutet blir det lite action – med betoning på lite. Det känns som om historien bara löper på utan att nåt väsentligt sker. En förklaring till detta ger författaren innan jag slår ihop bokens pärmar.

Toffelomdömet blir medel. Boken är välskriven, men inte särskilt spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En gyllene burI början av december förra året var jag hemma hos vännen Agneta och botaniserade bland en massa böcker hon inte ville ha boendes hos sig längre. Det hela slutade med att en stor papperskasse fylld med härlig litteratur fick ett nytt hem hos mig. Nu har jag läst ytterligare en av böckerna, En gyllene bur av Carmen bin Ladin. Och jag skulle väl kanske inte direkt klassa den som ”härlig litteratur”, om jag får ändra mig…

Den här boken handlar om författarens äktenskap med Yeslam, äldre halvbror till Osama bin Ladin. Hon skrev boken efter terrordåden den 11 september 2001. Jag kan tänka mig att det handlade lite om att rentvå sig själv, att tala om för världen att hon inte längre var del av familjen. Boken är dedicerad till döttrarna och enligt baksidestexten skrev hon den som förklaring till varför hon var tvungen att bryta med den saudiarabiska kulturen.

Yeslam och Carmen träffades i Schweiz där Yeslam var på semester och hyrde av Carmens mor. De förälskar sig och flyttar först till USA för att plugga. Tre år efter att de har träffats, 1976, flyttar de till Saudiarabien. Ett helt nytt liv väntar Carmen och hennes döttrar där. I 14 år varar äktenskapet. Sen kommer hon fram till att hon måste frigöra sig och döttrarna. Skilsmässan blir en utdragen historia och hade ännu inte gått igenom när hon skrev den här boken.

Detta är väl inget litterärt mästerverk, men det är ändå intressant att läsa om en annorlunda kultur och religion – sedd ur en outsiders ögon, ska betonas. Jag skulle själv aldrig ha kunnat leva under de premisser Carmen bin Ladin gjorde, men jag skulle hellre aldrig kunna leva med en man.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

FörlåtelsenI april i år gav jag bort en bok till Fästmön i födelsedagspresent. Hon hade önskat sig Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst. Som vanligt är jag sen fräck nog och lånar boken jag har gett bort. Hanne-Vibeke Holst brukar nämligen skriva bra romaner, ofta med något politiskt tema eller nånting från kommunikations-/journalismvärlden och vanligen med starka kvinnor i viktiga roller. Den här gången handlar det om opera, relationer och passion.

Helena Tholstrup bor i Berlin där hon arbetar som operachef. Hon är mycket framgångsrik och ska få ta emot ett demokratipris. Till evenemanget är hennes dotter Sophie med pojkvän Khalil inbjudna från Köpenhamn. Trots att dagen börjar med en översvämning i Helenas hem och trots att Helena är lite orolig över att dottern har en muslimsk pojkvän blir det en fin kväll. Men så ändras plötsligt allting: Khalil tar Helena och dottern som gisslan på Helenas kontor. Han har en bomb i sin rygga. Det är medan Helena fruktar för sitt och dotterns liv som boken hoppar mellan dåtid och nutid – två berättelser om passion och lögner, som så småningom går in i varandra. Och svaren finns i den skokartong som Helena lyckas rädda undan från översvämningen…

Under läsningens gång får jag lite Camilla Läckberg-känsla. Men bara lite. Och det handlar om greppet att varva dåtid och nutid och på så sätt föra händelserna framåt till en aha-upplevelse. Fast Hanne-Vibeke Holst är lite bättre på detta grepp än Camilla Läckberg. En lång och märklig historia rullas upp för läsaren – som hela tiden försöker gissa hur nuet hänger ihop med det som har varit. En spännande berättelse skriven av en lysande författare!

Toffelomdömet blir det högsta för denna bladvändare!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare