Tjolahopp-tisdag

Ett typiskt tisdagsinlägg – och rätt mycket snack om mat och TV… 

---

 

Ödsliga korridorer på jobbet.

Finns det nåt bra med tisdagar? Jag kan då inte komma på nåt… Kan DU??? Mina tisdagar ser för tillfället ganska lika ut. Jag jobbar på dan, handlar efter jobbet, registrerar mina varor i kundpanelen, äter ett par rostade mackor, läser och ser på Veckans brott på SvT1. Idag har det var en liknande tisdag men med en stor skillnad: det har varit väldigt tomt och ödsligt på jobbet. Korridorerna var tomma på folk och det fanns inte en käft att trängas med i soffan på Café Java. Jag har fått mycket gjort tack vare få avbrott. En rapport är slutlayoutad för min del och en beskrivning är påbörjad. Och däremellan hade jag ett litet arbetsmöte. För alla tillhör ju inte samma avdelning på jobbet.

Till lunch hade jag tack och lov sällskap av en människa, F. Det blev lite mysigt och trevligt att bara äta tillsammans och prata vi två. Vi satt där och slafsade i oss var sin Findus-rätt. Jag åt broccoligratäng. Den har jag tack och lov inte tröttnat på än (men Findus har en för jäkligt dålig sökfunktion på sin webb!!!). Annars börjar jag ledsna ur rejält på frysta färdigrätter. Favoriten just nu är sagda gratäng, men också kycklinglasagnen från Dafgård. Förutom dessa två smakar det mesta ganska lika – det vill säga lite. Inte så konstigt att jag är sugen på att dra till Food courten i Gamlis i helgen! I helgen hittade jag en uppdaterad meny i min postbox och där läste jag om allt möjligt gott.

Denna träffande Marie Tillmanbild hittade jag i gårdagens Metro…

Men… i morgon blir det lunch i restaurangen på jobbet. Jag ska träffa en före detta chef. En flukt på menyn säger att det blir rödbetsbiffar för min del. Den här lunchdejten ser jag fram emot rejält, det var alltför länge sen vi sågs. Åren liksom bara går. Jag försöker till exempel få till en träff med en vän som jag inte har sett sen i höstas. Det verkar… svårt. Möjligen att vi får till nåt i påsk – vi jobbar liksom lite olika tider fram till dess.

Det är bara tisdag än, men jag längtar redan till helgen. Skälet är främst att jag hoppas få umgås med min kära då. Anna snappade för ett tag sen upp att en vän till mig ställer ut sina nattliga bilder från Uppsala. På lördag är det den andra vernissagen och den vill jag inte missa! Sen vill jag också hinna se Hela världen brinner! på Upplandsmuseet, en utställning om Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Den hade jag tänkt se för ett tag sen, men tyvärr har det ännu inte blivit av. Den pågår visserligen in till mitten av maj, så det finns ännu tid.

Tills det blir helg och ledigt på riktigt får jag hålla tillgodo med TV. I morgon går andra avsnittet av När livet vänder på SvT 2 klockan 20 och det ska handla om självmord. Det är ett jobbigt, men viktigt ämne att våga prata om! En halvtimme hinner jag smälta programmet innan jag zappar till TV4 klockan 21 för att kolla på Maria Wern. Det ska bli åtta nya avsnitt, uppdelade på fyra fall.

Dags att äta lite middag*, så jag hinner med det jag ska ta mig för i afton innan jag glor på Leffe. Tänk, vilken tjolahopp-tisdag jag har, har DU???

Mitt sällskap till förmiddagskaffet blev ett äpple och gårdagens Metro.

*middag = två rostade mackor med ost

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stökiga grannar? Klaga, men gör det rätt

Ett störande inlägg.

---

 

”Detta gäller när grannen är stökig” – en intressant artikel i Metro idag.

Det händer att jag läser gratistidningen Metro. Vi har ett antal pendlare på jobbet och en och annan av dem brukar lämna ett exemplar av tidningen i Café Java. Nu är Metro inte den djupaste av tidningar, så ibland läser jag bara mitt horoskop (på tal om djup…). Men ibland slår journalisterna till och skriver om riktigt bra och intressanta saker. Och då menar jag inte dildomän eller fismätningspiller…

Idag kunde en till exempel läsa om hur en ska göra om en lider av stökiga grannar. Stökiga med avseende på ljudnivå, alltså. Det är en jurist på Hyresgästföreningen som tipsar om vad en ska göra. Och första rådet är att ringa störningsjouren, om det finns en sådan. Då åker störningsjouren ut och bedömer (o)ljudet, ber fridstörarna dämpa sig och rapporterar till hyresvärden.

En ska inte tro att det enbart handlar om vissa tider när det inte får levas om ljudligt. Enligt juristen handlar det inte om tidpunkten. Zeljko Kranjec, jurist och enhetschef på Hyresgästföreningen, säger i Metro:

Det handlar inte om vilken tid på dygnet det är, utan ljudnivån i huset ska ligga på normal nivå hela dagen. Det är inte så enkelt att du kan leva rövare och spela hög musik fram till klockan 22 och sedan vara tyst. 

Du får alltså ha fest så ofta du vill, men du får inte störa dina grannar. Den som stör kan till och med få betala om störningsjouren knackar på. En sorts störningsböter, alltså. Det klart att det kan finnas överkänsliga grannar och då kan den störande bestrida fakturan från störningsjouren. Men blir du tillsagd en fyra, fem gånger riskerar du att bli vräkt.

Fast en får inte kalla sina hyresgäster för idioter och ofreda dem med lappar. (Fotot föreställer en notis i Metro från förra veckan.)

Det finns inget krav på att hyresbolag ska ha störningsjourer, men det kan vara bra att ha ett journummer som den som känner sig störd kan ringa, menar Zeljko Kranjec. Ett sånt journummer kan användas för andra typer av anmälningar också, till exempel vattenläckor.

För bostadsrättsföreningar gäller andra regler. Då är det upp till varje förening att bestämma hur de vill ha det. En chefsjurist från HSB uppger i artikeln att ungefär tio procent av deras föreningar har en störningsjour. Den som bor i en bostadsrättsförening utan nån störningsjour ska vända sig till föreningens styrelse. Styrelsen i en bostadsrättsförening är nämligen skyldig att hantera den här sortens frågor.

Jaha, då har en lärt sig nåt idag med! Att det inte enbart är mellan vissa tider på dygnet som det är tillåtet att känna sig störd. Fast en får inte klaga hur som helst. En får till exempel inte ofreda sina hyresgäster med alltför många lappar. Och jag tror att det är tveksamt om en får gå omkring med listor om sina grannar också, bara för att försöka tysta dem som inte har samma åsikter som en själv genom att få dem vräkta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lång natt, blöt dag

Ett inlägg om natt och dag.

---

 

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.

I kväll då? Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ÄLSKAR böcker, men…

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)

---

 

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.

Men… bästa läsare… Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katter är sötare än jag

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?

Annars har det varit tyst här. De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Så här tomma glada var Anna och jag igår.

Det är Kulturnatt här i Uppsala idag. Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min rökfria dag den 7 september

Ett axelklappande inlägg.

---

 

Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.

Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.

Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.

För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.

Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.

Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.

I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.

I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:

[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig. 

Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.

Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sött, gött, rött och… nyhetstorka…

Ett torrt inlägg.

---

 

Anna i sitt kök, tyvärr en oskarp bild.

Längtan blev för svår idag, så jag åkte ut till min söta fästmö i Himlen. Hade tänkt mig en slät kopp kaffe, men så funkar det inte hos Anna. Vi for till ICA Solen och köpte kaffe och glass. (Tack, sötnos!) Men det var bra, för jag behövde en ost och fil och middagsmat – varor som jag höll på att glömma kvar hos Anna sen när jag skulle åka hem. Minnet är gott, men kort.

Vi babblade om ditt och datt och snaskade glass med blivande tonåringen. Kikade lite på bildöverföringen på Annas dator, för att se om den kan ske på ett smidigare sätt. Vi gör det på olika sätt, kom vi fram till. Vad som är rätt och bra måste vara individuellt. Sen fick jag en turkoschock! Maj gadd!

Så gick några timmar och plötsligt var klockan över 16. Jag for hem – med min matkasse, tack vare Anna. Molnen hopar sig nu och somliga tycks ha fullt hus – det är ett kackel utan dess like. Gissningsvis vågar man inte chansa på att sitta utomhus. Jag tror inte det dröjer länge innan himlen öppnar sig igen.

Jag tog en märklig bild och jag sätter mig själv som främsta misstänkt. Kanske är det så att det är lite för mycket mördande och för många lik som poppar upp runt omkring mig – dock fiktivt. För den där röda fläcken till höger i bild… Visst är det väl blod, eller? Kan DU se vad bilden föreställer???

Inplastat mordoffer med blodfläck till höger eller vad?

När vi nu är inne på mord… Ett är säkert och det är att kalsongryck ska man aldrig göra. Nu finns det inte så många att göra det på för min del – jag kan ju inte gå fram till vilt främmande män och göra det och inte heller vill jag göra det på bonussönerna. Jag är rädd om deras ädlare delar, för jag hoppas nån gång få bli bonusfarmor. Brad Lee Davis gjorde ett kalsongryck på sin styvfar. Styvson och styvfar hade grälat och den äldre fått en smäll så han tuppade av. Då drog den yngre upp kalsongerna över huvudet på den äldre för att det skulle bli pinsamt när denne vaknade. Bara det att styvpappan inte vaknade utan kvävdes till döds…

Men det är faktiskt inte bara kalsonger och styvsöner som kan vara farliga. Baja-major är det också. I januari blev en person i Malmö träffad av ett flygande skithus. Det var inte vem som helst som blev träffad heller, utan en sossepolitiker, meddelar Metro. Ännu märkligare blir den här kråksången därför att politikern är ledamot i tekniska nämnden i Malmö. Eftersom han inte får nåt skadestånd av gatukontoret driver han nu ett skadeståndsärende – mot tekniska nämnden. Att detta lyfts fram som en nyhet nu tolkar jag som nyhetstorka…

Nu har du haft en stund på dig att gissa vad bilden ovan föreställer. Har du kommit fram till nåt svar??? Jag har hunnit äta söndagsmiddag (tack för maten, Findus!) och sen dess har jag slängt duken med drällmönstret och tillhörande servett i tvättmaskinen. I kväll tvättar jag nämligen grönt. En surfrunda ska jag ta nu innan jag parkerar mig med deckarlandskapen. Jag har nu kommit fram till Sörmland. Var är du nånstans i kväll och är det torrt där du är??? Skriv några rader i en kommentar och roa mig en stund!

Söndagsmiddagen från Findus bestod av kyckling, minirösti, broccoli och svartvinbärsgelé. Jag blev inte direkt mätt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Semestertyper vi ogillar – mänskliga sommarplågor

Ett inlägg om sommarens mänskliga plågor.

---

 

OBS! Det här inlägget är kategoriserat som trams och ironi. Ta därför nedanstående för vad det är. Eller, om du är humorlös, läs inte!

 

Så snart värmen, sommaren och semestern kommer dyker de upp. En masse! Jag talar om mänskliga sommarplågor. Semestertyper, det vill säga personer som, enligt Metro, skiftar personlighet och blir outhärdliga att umgås med. 

Precis som regniga dar dyker de upp, de mänskliga sommarplågorna. Enligt Metro finns det fyra typer som vi älskar att hata. Läs och gör din egen bedömning! Mina åsikter och spontana reaktioner finns förstås med!

1. Strandskrålaren
   Strandskrålarens högsta dröm är att vara huvudattraktionen på en musikfestival. Men h*n är inte så musikalisk och får nöja sig med ett begränsat område, som till exempel en strand. Där plockar h*n fram en gitarr eller en musikanläggning.
   Min åsikt: Otroligt störande typ! Helt i klass med människor som skriker privata dialoger i sin mobil.
   Min spontana reaktion: Jag vill inte höra!
2. Gnällspiken
   Personen hatar sommaren och värmen och semestrar helst i november. Håller sig gärna undan, men råkar du träffa på typen kan du förvänta dig en tirad om vädret (”det var mycket bättre förr”). Strandhäng och öl på uteserveringen är inget för typen.
   Min åsikt: Rätt vettig människa!
   Min spontana reaktion: Rain rules! Fast öl kan man dricka jämt, oavsett väder!
3. Sportfånen
   Sportfånen passar in sin semester helt och hållet efter VM, EM, OS och allt vad det nu heter. Att umgås med typen innebär alltid nån form av sport.
   Min åsikt: Inte min typ!
   Min spontana reaktion: Uschaaan! På ren östgötska.
4. Grillkungen
   Denna typ känns igen på lukt och rök som sprider sig i hans kvarter. H*n lagar inte mat i vanliga fall, men under sommaren blir h*n plötsligt expert på allt som har med grillning att göra. Det enda du kan göra är att hoppas på en regnig sommar…
   Min åsikt: Besserwissrar och skrytpell*r, har jag insett att grillkungar är.
   Min spontana reaktion: Regndans.

Så… Är DU nån av typerna och vilken typ tycker DU mest illa om??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

En grillkung in action.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.

---

 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!

---

 

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

1. inte samarbetar
2. drar åt olika håll
3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »