Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Metro’

Ett typiskt tisdagsinlägg – och rätt mycket snack om mat och TV… 


 

Korridor

Ödsliga korridorer på jobbet.

Finns det nåt bra med tisdagar? Jag kan då inte komma på nåt… Kan DU??? Mina tisdagar ser för tillfället ganska lika ut. Jag jobbar på dan, handlar efter jobbet, registrerar mina varor i kundpanelen, äter ett par rostade mackor, läser och ser på Veckans brott på SvT1. Idag har det var en liknande tisdag men med en stor skillnad: det har varit väldigt tomt och ödsligt på jobbet. Korridorerna var tomma på folk och det fanns inte en käft att trängas med i soffan på Café Java. Jag har fått mycket gjort tack vare få avbrott. En rapport är slutlayoutad för min del och en beskrivning är påbörjad. Och däremellan hade jag ett litet arbetsmöte. För alla tillhör ju inte samma avdelning på jobbet.

Till lunch hade jag tack och lov sällskap av en människa, F. Det blev lite mysigt och trevligt att bara äta tillsammans och prata vi två. Vi satt där och slafsade i oss var sin Findus-rätt. Jag åt broccoligratäng. Den har jag tack och lov inte tröttnat på än (men Findus har en för jäkligt dålig sökfunktion på sin webb!!!). Annars börjar jag ledsna ur rejält på frysta färdigrätter. Favoriten just nu är sagda gratäng, men också kycklinglasagnen från Dafgård. Förutom dessa två smakar det mesta ganska lika – det vill säga lite. Inte så konstigt att jag är sugen på att dra till Food courten i Gamlis i helgen! I helgen hittade jag en uppdaterad meny i min postbox och där läste jag om allt möjligt gott.

Dina vänner har slutat ringa  Marie Tillman

Denna träffande Marie Tillmanbild hittade jag i gårdagens Metro…

Men… i morgon blir det lunch i restaurangen på jobbet. Jag ska träffa en före detta chef. En flukt på menyn säger att det blir rödbetsbiffar för min del. Den här lunchdejten ser jag fram emot rejält, det var alltför länge sen vi sågs. Åren liksom bara går. Jag försöker till exempel få till en träff med en vän som jag inte har sett sen i höstas. Det verkar… svårt. Möjligen att vi får till nåt i påsk – vi jobbar liksom lite olika tider fram till dess.

Det är bara tisdag än, men jag längtar redan till helgen. Skälet är främst att jag hoppas få umgås med min kära då. Anna snappade för ett tag sen upp att en vän till mig ställer ut sina nattliga bilder från Uppsala. På lördag är det den andra vernissagen och den vill jag inte missa! Sen vill jag också hinna se Hela världen brinner! på Upplandsmuseet, en utställning om Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Den hade jag tänkt se för ett tag sen, men tyvärr har det ännu inte blivit av. Den pågår visserligen in till mitten av maj, så det finns ännu tid.

Tills det blir helg och ledigt på riktigt får jag hålla tillgodo med TV. I morgon går andra avsnittet av När livet vänder på SvT 2 klockan 20 och det ska handla om självmord. Det är ett jobbigt, men viktigt ämne att våga prata om! En halvtimme hinner jag smälta programmet innan jag zappar till TV4 klockan 21 för att kolla på Maria Wern. Det ska bli åtta nya avsnitt, uppdelade på fyra fall.

Dags att äta lite middag*, så jag hinner med det jag ska ta mig för i afton innan jag glor på Leffe. Tänk, vilken tjolahopp-tisdag jag har, har DU???

 Äpple kaffe Metro

Mitt sällskap till förmiddagskaffet blev ett äpple och gårdagens Metro.


*middag = två rostade mackor med ost

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett störande inlägg.


 

Detta gäller när grannen är stökig

”Detta gäller när grannen är stökig” – en intressant artikel i Metro idag.

Det händer att jag läser gratistidningen MetroVi har ett antal pendlare på jobbet och en och annan av dem brukar lämna ett exemplar av tidningen i Café Java. Nu är Metro inte den djupaste av tidningar, så ibland läser jag bara mitt horoskop (på tal om djup…). Men ibland slår journalisterna till och skriver om riktigt bra och intressanta saker. Och då menar jag inte dildomän eller fismätningspiller

Idag kunde en till exempel läsa om hur en ska göra om en lider av stökiga grannar. Stökiga med avseende på ljudnivå, alltså. Det är en jurist på Hyresgästföreningen som tipsar om vad en ska göra. Och första rådet är att ringa störningsjouren, om det finns en sådan. Då åker störningsjouren ut och bedömer (o)ljudet, ber fridstörarna dämpa sig och rapporterar till hyresvärden.

En ska inte tro att det enbart handlar om vissa tider när det inte får levas om ljudligt. Enligt juristen handlar det inte om tidpunkten. Zeljko Kranjec, jurist och enhetschef på Hyresgästföreningen, säger i Metro:

Det handlar inte om vilken tid på dygnet det är, utan ljudnivån i huset ska ligga på normal nivå hela dagen. Det är inte så enkelt att du kan leva rövare och spela hög musik fram till klockan 22 och sedan vara tyst. 

Du får alltså ha fest så ofta du vill, men du får inte störa dina grannar. Den som stör kan till och med få betala om störningsjouren knackar på. En sorts störningsböter, alltså. Det klart att det kan finnas överkänsliga grannar och då kan den störande bestrida fakturan från störningsjouren. Men blir du tillsagd en fyra, fem gånger riskerar du att bli vräkt.

Hyresvärd dömd för ofredande via lappar

Fast en får inte kalla sina hyresgäster för idioter och ofreda dem med lappar. (Fotot föreställer en notis i Metro från förra veckan.)

Det finns inget krav på att hyresbolag ska ha störningsjourer, men det kan vara bra att ha ett journummer som den som känner sig störd kan ringa, menar Zeljko Kranjec. Ett sånt journummer kan användas för andra typer av anmälningar också, till exempel vattenläckor.

För bostadsrättsföreningar gäller andra regler. Då är det upp till varje förening att bestämma hur de vill ha det. En chefsjurist från HSB uppger i artikeln att ungefär tio procent av deras föreningar har en störningsjour. Den som bor i en bostadsrättsförening utan nån störningsjour ska vända sig till föreningens styrelse. Styrelsen i en bostadsrättsförening är nämligen skyldig att hantera den här sortens frågor.

Jaha, då har en lärt sig nåt idag med! Att det inte enbart är mellan vissa tider på dygnet som det är tillåtet att känna sig störd. Fast en får inte klaga hur som helst. En får till exempel inte ofreda sina hyresgäster med alltför många lappar. Och jag tror att det är tveksamt om en får gå omkring med listor om sina grannar också, bara för att försöka tysta dem som inte har samma åsikter som en själv genom att få dem vräkta.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om natt och dag.


 

Bok o kaffemugg

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

Oxen dagens horoskop

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Frukt

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Säkerhetskopiering

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.


I kväll då?
Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)


 

Chucky

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

tvangstrojan

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Crimetime Specsavers Award header

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.


Men… bästa läsare…
Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kommenterande inlägg.


 

Mamma Katt och jag

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Selfie 27 juli 2015

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?


Annars har det varit tyst här.
De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Två glada plastburkar

Så här tomma glada var Anna och jag igår.


Det är Kulturnatt här i Uppsala idag.
Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett axelklappande inlägg.


 

Pappas cigarrettask.

Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.

Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.

Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.

För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.

Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.

Grillrök

Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.

I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.

I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:

[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig. 

Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.

Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt gnälligt inlägg.


 

Toffelklädda fötter

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Tofflan

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »