Jag ÄLSKAR böcker, men…

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)

---

 

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.

Men… bästa läsare… Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflans Almedalen-tips: Almedalen har fallit! #almedalen

Ett inlägg om Almedalen, du vet…

---

 

Almedalen, Almedalen, Almedalen… Det är ett evigt tjat överallt den här veckan. Men, som man brukar säga…

if you can’t beat them, join them!

Tofflans Almedals-tips idag är litterärt. För ett tag sen läste jag och recenserade Erik Lewins bok Almedalen har fallit, en ruggig och realistisk historia om en terrorattack under just Almedals-veckan.

Idag mellan klockan 12.30 och 13.30 kan du få ditt exemplar av boken signerat av författaren! Erik Lewin finns nämligen då hos Wessman & Pettersson, Adelsgatan 5, i Visby.

Den som inte befinner sig i närheten kan förstås köpa och läsa boken ändå. Den är bra.

Igår tipsade jag också här om Dagens Almedalsfråga, ställd av Sveriges Kommunikatörer. Så här blev resultatet:

Totalt instämmer 44 procent till stor del eller helt i påståendet att den egna kommunen är bra på att kommunicera.

Tisdagsfrågan lyder:

Anser du att chefer och ledare i ditt företag har god kommunikativ förmåga?

Du kan besvara frågan här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Almedalen har fallit

Ett inlägg om en bok.

---

 

Om ett par veckor inleds den årliga Almedalsveckan på Gotland. Lagom i tid för den veckan hittade en nyutkommen och synnerligen aktuell (på flera sätt…) thriller ner i min postbox. Jag har just läst ut Erik Lewins bok Almedalen har fallit och jag måste säga att den har fått mig att drömma mardrömmar. Tack Bokförlaget NoNa för recensionsexemplaret!

Scenen är alltså Almedalen, full av politiker, näringslivsrespresentanter, journalister… Rekordsnabbt tar sig en grupp specialdrillade terrorister in och på mindre en timme är Visby deras. Bland gisslan finns Sveriges statsminister. Polis och militär försöker samarbeta, med varierande resultat. Det är nämligen inte så lätt, eftersom ingen vet vem man kan lita på. Under tiden fortsätter terroristerna sina planer.

Vi läsare får följa med nästan ända från början, när terrorister från olika länder rekryteras och tränas. Deras ledare är en kallblodig man som för det här uppdraget heter mr Svensson. Kallblodig är för övrigt ett passande epitet på romanen. Om jag inte visste att det är fiktion, skulle jag tro att det var verklighet. Boken är inte bara välskriven, nämligen. Den är också skriven av en person med lång erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete, såväl i Sverige som utomlands. Med denna bakgrund kan historien inte bli annat än trovärdig.

Ja, det är, som sagt, snart dags för Almedalsveckan. Jag kan bara innerligt hoppas att inga terrorister planerar att inta Visby på riktigt. Ringmuren är, i detta sammanhang, både ett skydd och en förbannelse, kan man säga. Personligen är jag glad att jag varken ska jobba som polis eller med säkerhet på plats under veckan. För det Erik Lewin beskriver i sin bok skulle mycket väl kunna inträffa. Lilla Sverige har små möjligheter att klara upp scenariot. För att citera boken:

[…] Almedalsveckan var vidrig ur ett professionellt perspektiv. Det var nästan omöjligt att skydda sina objekt i denna röra av människor. […]

Att boken är välskriven har jag redan nämnt. Dessutom är kapitlen av varierande längd. När det händer många saker blir kapitlen kortare, handlingen snabbare och boken en riktig bladvändare.

Ska jag ha nån kritisk synpunkt är det en liten detalj jag tycker är felaktig. Det handlar om nåt så… ”lustigt” som ett engelskt ord för ”kåt”. På sidan 214 används ordet ”horny” och på sidan 217 sägs det om den som uttalade ordet att han är britt. ”Horny” är inte brittisk engelska utan amerikansk. På brittisk engelska heter det ”randy”…

Toffelomdömet totalt blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömdagar på Gotland: Crimetime i augusti

Ett litterärt inlägg med fokus på deckare – och semester.

---

 

Härom kvällen när vi låg i våra sängar bläddrade Fästmön igenom en medlemstidning från en bokklubb. Bitvis var det högläsning. Jag låg i min säng och försökte umgås med Jojo Moyes karaktärer Joy, Kate och Sabine, men självklart lyssnade jag på nyheterna som min kära rabblade upp. Ninni Schulman och Karin Brunk Holmqvist, två författare som skriver helt skilda genrer, har kommit ut med var sin ny bok liksom Sofie Sarenbrant, Peter Stjernströms bok gjorde mig sååå nyfikis. För att inte tala om Anne B Ragdes senaste och… Nää… det jag blev mest sugen på var… Gotland och Visby!

Visby – centrum för litterära mord… (Bilden är lånad från Crimetime Gotlands webbplats.)

Vi som läser många deckare vet att Gotland är Sveriges motsvarighet till Midsomer – med den skillnaden att Gotland existerar i verkligheten. På båda platserna sker det emellertid mängder av litterära mord. Och nu i mitten på augusti hålls i Visby dessutom en deckarfestival, Crimetime Gotland. Vilken lycka att under fyra dagar få möta både svenska och utländska deckarförfattare, sippa deckardrinkar och kanske göra utflykter i mördarnas spår!

Ett festivalpass är faktiskt inte dyrt (för den som har en inkomst) – det kostar ”bara” 595 kronor. Det som kommer till är ju förstås mat och boende, nåt som inte är helt gratis utan kostar en hel del. Dessutom kan det vara väldigt svårt att hitta boende på Gotland under sommarsäsongen. Såväl pass som boende är enkelt att boka via festivalens webbplats (utmärkt sådan!) – om det nu finns ledigt boende kvar.

För mig vore detta en riktig drömsemester, men tyvärr är jag ju livegen och fattig. Jag får helt enkelt nöja mig med att låna böckerna – eller leta upp dem på loppisar. Förvånansvärt många nya deckarböcker i form av recensionsexemplar dyker faktiskt upp där. Men du som kan och som gillar deckare… Tveka inte en sekund att åka på deckarfestival! 

Här är några av författarna som deltar i Crimetime Gotland. Känner du igen dem? (Bilden är lånad från Crimetime Gotlands webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Först när givaren är död

Ett inlägg om en film.

---

 

Maria Wern jagar mördare under Medeltidsveckan på Gotland. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

En andra Maria Wern-film har nu körts på TV4. I kväll gick andra och sista delen av Maria Wern: Först när givaren är död. Fästmön och jag tittade förstås, eftersom vi ju såg den första delen igår kväll.

Det är Medeltidsvecka i Visby och tjockt med folk. Ett hus brinner ner i ett av stans mer exklusiva områden. Någon ser branden – och någon mördas därför. Men vad har barnkraniet med branden och mordet att göra? När ytterligare en person mördas tätnar mystiken. Vad handlar det om?

Även denna film  är baserad på en bok med samma titel av Anna Jansson. Men precis som i förra veckan följer filmen inte boken. Det blir lite förvirrande. Ändå är det spännande och ruggigt. Boken är emellertid bättre än filmen – precis som det brukar vara, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Diplomerad för Visbyvärderingar

Ett inlägg om den Tofflianska TV-veckans stående höjdpunkt.

 

Omdömet blev ”Antikintresserad” – igen…

Torsdag = Antikrundan ju. I kväll från Visby. Jag var förstås redo med mobil och app.

Många fina prylar var det. Det jag blev mest förtjust i var den lilla supbägaren och det fina brudsmycket. Bronsspännet, som var ungefär tusen år gammalt, var också urhäftigt. Och stenskulpturen, som kanske, kanske var en Milles.

Ja, som vanligt var det mycket härligt för ögat att beskåda. Och värdera. Jag tyckte att jag var sämre idag än sist. Tog bara en fullpoängare, men uppenbarligen massor av halvpoängare, det vill säga nästan rätt. Så det blev till sist samma omdöme som alltid: Antikintresserad.

Det finns nog inget jag är riktigt bra på när jag tänker efter. Men jag tycker att det är väldigt roligt att vara med och gissa hur mycket föremålen i Antikrundan är värda.

Livet är kort.

Read Full Post »

Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Du går inte ensam

Ett inlägg där Tofflan skriver om en bok hon har läst. 

Gotland måste vara Sveriges motsvarighet till engelska Midsomer. Jag vet inte hur många svenska författare som tar livet av folk där. Nu senast är det Mari Jungstedt igen, i den elfte deckaren om polisen Anders Knutas, Du går inte ensam.

Små flickor försvinner den här gången.

Anders Knutas mår dåligt efter sin skilsmässa från Line och är sjukskriven. Reportern Johan Berg har flyttat till fastlandet. Nu är det Karin Jacobsson som tar hand om brotten i Visby. En liten flicka försvinner plötsligt från salongen där hennes mamma arbetar. Hon finns inte nånstans. Sen försvinner ytterligare en liten tjej. Samtidigt pågår Anders Knutas och Karin Jacobssons spirande kärlek och Davids och Annas gräl om det hon håller på med om nätterna…

Låter det rörigt? Ja, det inte bara låter rörigt, det är tämligen rörigt i Mari Jungstedts senaste deckare. Det känns nästan som en debutbok, alltför många berättelser i berättelsen. Och ingen blir nästan färdigberättad. Ändå är kapitlen korta. Läsaren får hoppa mellan karaktärerna. Ibland kan det vara ett spännande sätt att föra händelserna framåt. Ibland blir det bara… trist.

Nej, det här är inget litterärt mästerverk. Det känns som om Mari Jungstedt har haft tankarna nån annanstans när hon har skrivit den här boken. Det hettar till nån gång, men boken blir aldrig spännande.

Lågt Toffelbetyg! Boken är inte värd de 269 kronorna som Bonniers bokklubb vill ha för den. Jag köpte den på ICA Solen för ungefär hundra spänn mindre! Det är jag glad för.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dans på glödande kol

Ett inlägg om en spännande bok, skriven en av Tofflans favoritförfattare.

Redan den första boken jag läste av Anna Jansson gillade jag. Nu har jag läst den fjortonde i serien om polisen Maria Wern, Dans på glödande kol, en ganska nyutkommen bok.

En pyroman härjar i Visby och i den här boken.

Det härjar en pyroman i Visby. Det brinner i ett hus och sen brinner det i ett till. En politiker får sin fina bil förstörd av höns (!). Men det är inte allt han får förstört. Och det värsta av allt är att det verkar vara en liten pojke som är pyromanen. En pojke som förlorade sin mamma tack vare… en eldsvåda.

Jag tycker att Maria Wern ska läsas i bokform, inte ses på film eller i TV. För Anna Jansson skriver bra. Och det är det som är grejen med den här långa serien om Maria Wern: böckerna är bra. Alla böcker är förstås inte lika bra, men just denna sista ger jag högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »