Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bålsta’

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)


 

Chucky

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

tvangstrojan

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Crimetime Specsavers Award header

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.


Men… bästa läsare…
Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

När en arbetsgivare, i detta fall Tele2, inte kan svensk geografi blir det lite besvärligt… Jag prenumererar på jobbannonser från lite olika företag, bland annat jobbjakt.se Därifrån får jag annonser på lediga jobb i Uppsala län. Men nu undrar jag var i länet Bålstad ligger?

Bålstad

Var ligger Bålstad?


Något Bålstad finns inte i Uppsala län,
men däremot Bålsta. Och så finns ju Båstad fast på annat håll i Sverige, typ i Skåne.

Så nja… Jag vet inte om jag har lust att bli en av fårskallarna på Tele2. Sov ni på geografitimmarna i skolan, eller?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Av en ren händelse lyckades jag för ett tag sen fastna framför TV:n, vid ett program jag normalt sett aldrig skulle titta på. Det var Maria & Mindy – Best Friends Forever. Även Fästmön fastnade. Jag blev stundtals helt… mållös.

I det första avsnittet jag såg skulle de två väninnorna till Jukkasjärvis ishotell. De blev helt förtvivlade när de fick veta att de inte kunde ha smink på sig. (Smink är ju vattenbaserat och det kan ge köldskador.) Mindy är nog lite mer blond än Maria, för hon klarade inte ens av att få upp dragkedjan till sin sovsäck…

Nästa grej jag såg var när de två besökte Lill-Babs, en av Marias idoler. Där fick de nybakat bröd – vars namn Mindy hade svåra problem med att uttala.

Maria Lill-Babs och Mindy
Maria och Mindy hemma hos Lill-Babs. Hundarna har de alltid med sig – utom till Jukkasjärvi. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Och så var det dags igen igår.
Bland annat besökte de Marias stora idol Lasse Åberghans museum utanför Bålsta (där även jag och Anna har varit). Bland annat skulle de spela upp en scen ur filmen Sällskapsresan. Mindy försökte verkligen att lära sig sina få repliker på svenska. Men det var inte Mindy som var roligast/mest korkad utan Maria, den här gången. Eller vad sägs om detta citat:

Tänk att bara få sitta där bredvid Lasse Åberg som satt där.

Eh… ja… Det visar nivån, lite. Jag skrattade så jag tjöt, förstås.

Lite senare i programmet fick jag lära mig vad ett fis-ljus är för nånting. Det är faktiskt en väldigt användbar pryl som jag nog ska ha i fickan nästa gång jag åker buss!

Hundarna har de med sig överallt, dock inte till Jukkasjärvi. Men att de är som familjemedlemmar visade de tårar som trillade i slutet av gårdagens program..

Nej, det är verkligen ingen högre intellektuell nivå på det här programmet, men man får skratta. Toffelbetyget blir därför medel – så pass roligt hade jag!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.

Jajamens!

som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.

Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här  28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.

Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.

Men det är ju kossor…

svarade hon, som den bonddotter hon är.

Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.


Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!

                                                                                                                                                       Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.


MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!

                                                                                                                                                                   Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)


Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…

                                                                                                                                                              Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.


Spindelmannen var där! Wow…

                                                                                                                                                   Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.


Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…

                                                                                                                                                          Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.


The Simpsons hade en egen monter på museet.

                                                                                                                                                            Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!


Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!

                                                                                                                                                         Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.


Yellow Kid fanns på plats.

                                                                                                                                                         Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!


Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!

                                                                                                                                                          Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.


Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.

                                                                                                                                                           Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.


Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.

                                                                                                                                                            Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!


Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!

                                                                                                                                                          Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.


Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.

                                                                                                                                                                På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.


Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.

                                                                                                                                                                 Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.

I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!


Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?

                                                                                                                                                       Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.


Snövit-servisen på museet.

                                                                                                                                                         De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.


De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.

                                                                                                                                                           Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.


Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.

                                                                                                                                                            Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…


Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!

                                                                                                                                                           Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.

Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!


Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!

                                                                                                                                                   Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.

Read Full Post »

Tisdag idag och grattis till MH – om hon läser detta! 😛 Det är födelsedag med nolla på slutet.

Igår kväll blev det mest läsning och datorisering – det var riktigt skönt med en TV- och filmfri kväll. Vi har alltför få av dem! Men för den som vill se TV i kväll kan jag rekommendera programmet Kobra klockan 21.30 i SvT2. Det var Anna som gjorde mig uppmärksam på det! I kvällens program intervjuas fotografen Anne Leibovitz. Den som läser min blogg noterar att vi var och såg bland annat några av hennes bilder på Fotografiska museet i Stockholm i fredags. Mycket speciella bilder, så det lär bli en intressant halvtimme på TV i afton.


Den här bilden, som pryder Fotografiska museets folder, har Annie Leibovitz tagit av Mikhail Baryshnikov.

                                                                                                                                                            I natt smattrade regnet hårt mot taket och idag är det mulet och blåsigt, men än så länge torrt. Perfekt väder för en Tutflykt, alltså! Det vill säga en tisdags-utflykt med Clark Kent*. Idag tänker vi oss till Bålsta för att besöka Lasse Åbergs museum och glo på Musse, Lasse Åbergs konst och lite annat spännande. Det blir ungefär sex mil gånger två och det ska nog mitt ben klara av.


En av Lasse Åbergs posters. Bilden är lånad från museets hemsida.

                                                                                                                                                         Jag har inte hört nåt från doktor Anders än, men har inte gett upp hoppet. Han skulle ju komma tillbaka från sin långa semester igår och har säkert fullt på sin agenda. Benet är hyfsat, det värkte igår kväll när jag hade gått och lagt mig, men idag är det mest ömt när jag rör vid det. Jag fortsätter emellertid att smörja för att förhindra att inflammationen blossar upp igen.

                                                                                                                                                          *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »