Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lekstuga’

Ytterligare ett firande inlägg.


 

Somliga firas i flera dar när de fyller år. Inte i dagarna tre, dock, men i dagarna två. Igår kväll samlades hela bandet i Himlen. Fästmön jobbade en heldag först innan jag åkte och hämtade henne. Sen ställde hon sig vid spisen hemma. God hjälp med maten fick hon dock av äldsta bonusdottern. Mitt bidrag, förutom bilresan, var att duka. Anna är emellertid en van husmor och hade förberett det mesta kvällen innan.

Det är inte så ofta vi träffas allihopa. Men så här kan det till exempel se ut när vi umgås:

Familjen umgås

Familjen umgås… Tre fipplar med sina mobilen, en fjärde (= jag) fotar med sin, yngste bonussonen i soffan gör jag vet inte vad, Anna lagar mat, äldste bonussonen håller sig på rummet och yngsta bonusdotterns pojkvän fipplar med sin mobil i vardagsrummet.


Eh ja… 
Sen bjöd då Anna på en fantastisk trerättersmiddag. Till förrätt bjöds toast Skagen, till huvudrätt marinerat kött alt. kalkon med potatisgratäng alt. varma rotfrukter alt. pommes frites och till dessert LCHF-snickerskaka alt. Dajmtårta. Gissa om magarna var fyrkantiga sen?! (Och gissa vem som hade godaste maten i matlådan på jobbet idag?!)

Detta bildspel kräver JavaScript.


De tre pälsklädda fyrbeningarna 
stängdes ut från köket och middagsbordet. Men sex ögon följde oavbrutet vad vi gjorde. Jag tog naturligtvis lite bilder även på katterna, fast före och efter middagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Stort TACK till Anna för en underbar middag och till familjen för att jag fick vara med och fira 50-åringen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lekfullt inlägg.


 

Jag har lekt lite så här före läggdags. Lekt med ord. Gjort ett ordmoln, baserat på dagens ord. Vassego!

Ordmoln 15 oktober 2014


God nattis, alla ord!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.


Idag har jag slagit rekord!
Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Gult träd underifrån

Himlen är blå idag!


Idag är det en sån där fantastisk höstdag
som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult träd o blå himmel

Gult och blått


Dagens dominerande färger
var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Gulrött träd o grönt träd

Ungefär vid dessa träd möttes vi.


Jag rundade och hamnade
på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gångbana

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.


Jag pinnade på rätt bra idag,
men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Tofflans ben skugga

Vi pinnade på, mina ben och jag.


Inte heller
var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

 Staty vildsvin

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?


I en trädgård
såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Lekstuga med toppigt tak

Hur många lekar har lekts här inne, tro?


Så anlände jag
till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Den Hemliga Trädgården hus o öppen grind

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.


Faktum är
att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in i Den Hemliga Trädgården

En väg in!


Jag passerade.
Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Träd och häck höst mot blå himmel

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.


Plötsligt var jag nästan hemma igen.
Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött träd mot blå himmel

Mörkrött mot blå himmel.


Medan jag har telefonerat
med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..


*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden


Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

  1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
  2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
  3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

  • såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
  • minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
  • testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
  • och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ‘em or leave ‘em!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är redan den 5 september. Dagarna flyger förbi. Nyss ondgjorde sig en del över att september hade anlänt och därmed hösten. Inte jag. Jag älskar hösten. Fast jag inser att jag inte längre har lika mycket tid att vara ute i naturen och fota. Dessutom dras jag ju med en ond häl som handikappar mig något. Förhoppningsvis får jag lite hjälp med hälen nästa vecka.

Jag tror att den är här nu, hösten.


Så i stället för att vara ute och fota i höst
funderar jag på att göra en ny fotobok som skulle heta nåt i stil med ”Året på Jobbet”. Här runt omkring finns många vackra platser och ting att fota – en del roliga också. Nere vid dammen, där jag först arbetade när jag kom hit för ett år sen, händer det att det är dimmigt på höstmorgnarna. Naturen blir nästan… trolsk!

Dimmigt…


Men idag är det inte dimmigt
utan soligt igen. Det tycks vara varannandagsväder här. Och omväxling förnöjer väl. Om jag får välja, föredrar jag nog dagar utan ösregn, trots allt.

Igår kväll rullade Dalkarlarna in på gårdens framsida hemma med sin container och sin lift. Den senare förstörde totalt ena hörnet av gräsmattan. Fönsterbytet börjar närma sig – och sker mitt när jag har några riktigt tuffa dagar på jobbet. Fattas bara att jag får operationstid direkt efter så att jag får leva i ett kaos av omflyttade möbler och renoveringsdamm… Och så en massa främmande folk som springer in och ut i min lägenhet. Nej, jag är inte förtjust, men alla säger att det blir så bra

sen!

Sen! Vadå sen? Det är ju hela tiden nånting… Ja jag vet att jag låter grinig, men jag har fått nej på två jobb hos Uppsala kommun. Förra svängen när jag sökte ett liknande jobb kom jag åtminstone på intervju. Undras på vilket sätt jag gjorde bort mig eller varför jag sållades bort den här gången. Jag har ytterligare några ansökningar ute och planerar att skriva ihop en. Men det är väl så att det är väldigt svårt att få till nånting bra i ansökningsväg, när man trivs där man redan jobbar. Varför jag söker nya jobb? Om du har missat det har jag en tidsbegränsad anställning som har förlängts med mellan två och tre månader i taget. Det är lite tufft att leva så, för en dag kan det ju bara ta slut. Och jag har ju liksom ingen make/maka med lön att fall tillbaka på som en del har. Fästmön har fullt sjå att klara av sitt, så jag kan inte belasta henne.

Att bli arbetssökande igen skulle vara förödande för mig! Jag vill verkligen jobba – till skillnad från en del. När jag läser vilka hitte-på-jobb som finns inom Fas 3, eller vad det nu heter, blir jag både ledsen och förbannad. En del människor vill faktiskt ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte gå till nån lekstuga! Sen finns det andra som har massor av åkommor och krämpor som ska tvingas ut i arbetslivet fast de vissa dar knappt kan stå på benen. Var ligger rättvisan i allt detta??? Nej, som sagt, jag blir både ledsen och förbannad. Det finns ingen rim och reson.

Rättvist tycker jag inte heller att det var igår när vi kollade lite grann på Kristallen. Där delades det ut diverse TV-priser. Naturligtvis fick Filip & Fredrik pris, liksom Gina-Vad-Hon-Nu-Heter, båda ”fenomenen” upphöjda till skyarna.

För vadå?

undrar jag. Filip & Fredrik var lite roliga en gång i tiden, nu kan jag inte se på dem mer än två minuter i taget. Sen tappar jag fokus och undrar vilka multipla diagnoser de har. Och vad det är som är så bra med dem. Det är till exempel inte roligt att se dem fulla på TV. Det har aldrig varit roligt. Vad som är roligt när det gäller Gina-Vad-Hon-Nu-Heter undrar jag också. Vad är det hon gör som är så bra? Jag förstår så mycket som att hon ska vara rolig, men jag skrattar aldrig. Den enda som var väl värd sitt pris var Ingvar Oldsberg, tycker jag. Han har en bredd som TV-man och har gjort det mesta.

Idag är jag visst grinigare än grinigast! Det blir man när det känns som om livet rinner ur en. Tur att jag ska iväg på förmiddagen och över lunchen på ett evenemang arrangerat med anledning av husets ettårsdag. Då får jag lite annat att tänka på än mina egna krämpor.

Till sist, ett grattis till ett annat födelsedagsbarn, (blogg)vännen Inna som fyller några fler år än ett idag! Hoppa in på hennes blogg och gratta henne här! 

Och… ja, just det… Jag blev inte först färdig i morse heller, trots att jag steg upp redan 5.45. Anna vann!


Livet är kort.

Read Full Post »

Får man skoja om vad som helst? Nej, är mitt svar. Och det sista dumma jag har sett, som man absolut inte får skoja om, är en gigantisk gul tennisboll som folk kan krypa in i när det är jordbävning eller tsunami.


Noah och styrelseordföranden i företaget som tillverkat denna gula boll. (Fotot är lånat från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                             Kapseln är gjord av armerad glasfiber och bär namnet Noah. Den är tillverkad i Japan. Enligt tillverkarna har man redan sålt två (2) exemplar. Ja jisses… I kapseln, som flyter och som skyddar mot fallande föremål från ovan, får fyra personer plats. Priset är faciala 25 000 kronor. Och så kan den dessutom användas som lekstuga när det inte är katastrof.

Men får man skoja om vad som helst? Jag menar, det känns ju inte särskilt seriöst när bollen är gul. Gult är ju fult.

Read Full Post »

Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.

Jajamens!

som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.

Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här  28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.

Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.

Men det är ju kossor…

svarade hon, som den bonddotter hon är.

Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.


Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!

                                                                                                                                                       Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.


MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!

                                                                                                                                                                   Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)


Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…

                                                                                                                                                              Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.


Spindelmannen var där! Wow…

                                                                                                                                                   Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.


Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…

                                                                                                                                                          Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.


The Simpsons hade en egen monter på museet.

                                                                                                                                                            Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!


Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!

                                                                                                                                                         Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.


Yellow Kid fanns på plats.

                                                                                                                                                         Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!


Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!

                                                                                                                                                          Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.


Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.

                                                                                                                                                           Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.


Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.

                                                                                                                                                            Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!


Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!

                                                                                                                                                          Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.


Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.

                                                                                                                                                                På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.


Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.

                                                                                                                                                                 Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.

I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!


Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?

                                                                                                                                                       Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.


Snövit-servisen på museet.

                                                                                                                                                         De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.


De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.

                                                                                                                                                           Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.


Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.

                                                                                                                                                            Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…


Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!

                                                                                                                                                           Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.

Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!


Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!

                                                                                                                                                   Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.

Read Full Post »

Older Posts »