Alla heter Anna – men bara en är den bästa!

Ett ANNAt inlägg.

---

 

Idag firar jag kvinnan i mitt liv! Fästmön, den mest älskade Annan, den bästa. Hon som, bland övriga Annor och andra, finns där och som är den som har mitt hjärta. Anna med det stora hjärtat, kvinnan som har stått vid min sida sen hösten 2007 och inte vikit en millimeter trots allt jobbigt och svårt som hänt – och allt dumt jag har gjort. Vi säger understundom, Anna och jag, att vi önskar att vi hade träffats tidigare i livet. Jag önskar dessutom att vi hade träffats vid en bättre tid i livet, inte i kristid, mer eller mindre. Vissa saker vill jag emellertid inte ha ogjorda och detsamma tror jag gäller för Anna. Men… det hade bestämt varit… lite skönare om livet hade farit fram aningen snällare med oss. Som vanligt gäller att försöka använda bra delar av de erfarenheter en fått tidigare i livet och tänka framåt.

Riktigt så här tidigt i livet träffades vi inte, men Anna är så bedårande SÖT på dessa bilder!

Så Anna, om du läser detta… NÄSTA ÅR… Då du!!! I år blir det ett mer vanligt gratulerande när vi ses senare idag! Övriga som läser detta kan gott hoppa in till Annas blogg och skriva grattis i en kommentar. Det gör inte ont.

 

Alla heter Anna, till och med den här tidskriften.

Som jag antydde inledningsvis finns det flera Annor i mitt liv. Lyckligtvis är samtliga Annor goda och bra Annor. För ett tag sen jobbade jag till exempel med tre (3) Annor och samarbetet gick väldigt bra med alla tre. Och ganska nyligen fick jag kontakt med min syssling Anna – efter 40 år… Lustigt nog är det min andra syssling som bland annat också är författare… Hoppa in på hennes blogg och ta en titt! Sen har jag en kompis som skriver böcker också, Den belgiska Annan. Tyvärr har hon ingen aktiv blogg längre, men jag skriver då och då om hennes böcker här. Vidare heter en av mina bästa Uppsalavänners dotter Anna liksom den av mina kompisars dotter som bor närmast mig. Mitt ex före Anna heter också Anna fast i andranamn och ett tag i hennes liv hade hon samma efternamn som min Anna. Nu har jag inte haft kontakt med mitt ex på några år, så det vore synd att säga att hon är en Anna som finns i mitt liv. Men… kort sagt: Alla heter Anna – på ett eller ANNAt vis!

Än så länge har jag bara messat födelsedagsbarnet och skickat en ljudfil med sång eller vad jag nu ska kalla det. Jag skulle naturligtvis ha uppvaktat på plats i morse med paket och frukost på sängen. Men tyvärr är det ju så att jag är arbetssökande och då måste en ägna sig åt lite ANNAt. Under morgonen har jag till exempel sökt jobb, fyllt i a-kassekort, aktivitetsrapporterat, telefonerat med a-kassan samt fört en mejldialog med en arbetsförmedlare i Enköping. Det har gått bra med allt idag, till och med a-kassan – KORS I TAKET! Förhoppningsvis får jag därför en liten slant från dem i slutet av månaden, typ ersättning för sex dar. Som vanligt gäller emellertid att Det papperslösa kontoret inte riktigt existerar och jag är dessutom sån till min natur att jag kör med både hängslen och livrem. Pappershögen växer…

Pappershögen växer på mitt skrivbord…

Idag blir det alltså inte så mycket läsning. Men jag påbörjade min andra Elizabeth George-bok i helgen och den verkar, efter att ha läst cirka en femtedel (cirka 100 av cirka 500 sidor), lika bra som den första. Jag kan konstatera att givaren dessutom figurerar i boken, dock maskerad som nunna…

Givaren av boken figurerar visst i den också, om än i nunneform…

För den som är intresserad av min hälsa kan jag rapportera att magen är ytterligare bättre. Genom att jag kan äta fast föda med det för mig viktiga fettet i kosten fungerar den nu mer och mer som den ska.

Slutligen gläds jag för vännen som liksom jag lever i en värld där tillsvidareanställningar är nåt för andra. Vännen har fått förlängt kontrakt till sommaren OCH varit på en lovande intervju för ett ANNAt jobb.

Ha en bra måndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med anledning av dagen…

Ett ledigt inlägg.

---

 

En sån här dag tror jag i alla fall att kontorsråttor och byråkrater kan förstå varför jag älskar torsdagar. Idag har nämligen såna som vi ledigt från jobbet.

Tjolahopp!

vrålade hon som alltid säger att hon också älskar att jobba… Men det är förstås lite beroende på vad och var…

Grönt kuvert utan frimärke kom fram!

Det är inte bara en ledig dag för mig idag, för övrigt. Det är också min namnsdag. Och redan i förra veckan hittade jag ett grönt, frimärkslöst kuvert i postboxen. Ett kuvert som landat där ända från Metropolen Byhålan i Östergyllen och mammas hand!

Ja, jag heter alltså Jeannette. Det är faktiskt mitt förstanamn och det jag skulle kallas. Till dess att mors och fars öron krullades upp av förskräckelse vid det östgötska uttalet av namnet. Därefter benämndes jag Ulrika, som är mitt andranamn. Två förnamn (av tre) som pastor Farfar gav mig när han döpte mig för snart 52 år sen.

Min intention med den här dagen var att inleda den med sovmorgon. Där fick jag tji DIOWEKT! Jag vaknade till och med en halvtimme tidigare än vad jag gör när jag ska upp och jobba. Fröken Fästmön var Envisa-Lisa idag och ville promenera till jobbet, så efter att jag tittat ut ur sovrummet och in på på toa återvände jag till min sängkammare. Slumrade kanske nån halvtimme innan jag blev klarvaken. Gjorde då en FEM, det vill säga tände sänglampan och läste i ungefär en timme. Och vet du, det kändes faktiskt lika bra som en sovmorgon! Det är en sån lyx att få ligga i sängen och läsa och inte behöva rusa iväg till sitt ostimulerande arbete!

Ett kort till morgonkaffet.

Så småningom klev jag sen ur sängen. När perkolatorn hade morrat klart serverade jag mig den första senapsmuggen kaffe samt sprättade det gröna kuvertet. Inuti låg ett vackert kort.

Mamma är den enda som alltid kommer ihåg mina namnsdagar. Vi har alltid firat namnsdagar i vår familj. Det har blivit nån liten present, kanske en bakelse eller till och med en tårta. Fast inget stort. För det var ju ursprungligen ganska orättvist: pappa hade tre namnsdagar och mamma och jag bara var sin…

På senare år har jag emellertid noterat att mamma har fått svårare att minnas hur jag stavar mitt förstanamn. I dagens kort var en ny variant. Det där är lite lustigt, för när jag var barn var mina föräldrar otroligt noga med att jag skulle stava mina namn rätt. Och mitt förstanamn skulle ha fransk stavning, det vill säga med två n i mitten. Ja jisses…

Peng och trisslott hade mamma lagt inuti kortet.

Inuti det vackra kortet hittade jag en Trisslott och en peng. Pengen lägger jag nog till min sparahög, för nästa vecka lär bilen kosta en hel del om jag ska kunna lösa ut den från verkstan. Men vem vet, Trisslotten kanske bär frodigare frukt..?

Himlen är klarblå idag, men det blåser och termometern på skuggsidan når inte högre upp än till tolv grader i skrivande stund. Efter morgonens firande har jag knåpat ihop ett par jobbansökningar på två jobb jag verkligen, VERKLIGEN skulle vilja ha. Men jag ska ge mig ut sen, för frisk luft och ljus behöver man när man sitter instängd hela dagarna

• tillsammans med fem andra människor
• i ett rum utan luftcirkulation
• med en ljudnivå som får mina öron att krullas upp av liknande förskräckelse som mina föräldrars när de hörde mitt förstanamn uttalas på östgötska

och

• sladdar att snava på lite här och var

I vart fall bär det av ut när jag har fräschat till mig. Jag måste inhandla middagsmat. I afton serverar köket sill och potatis från Tokerian med gräslök från Annas snälla mammas Slottsträdgård. Och ja. Det blir en liten klar till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite… nej rätt mycket sprut och diverse

Igår kväll behövde jag duscha och tvätta håret. Ja, jag gör det ibland. Men måndagar är vanligen inte min duschdag. Och det visade sig med ett rejält sprut, så att säga… Med huvet fullt av schampo skulle jag spola av mig. Ha! Vad händer? Duschmunstycket lossnar från slangen. Det bara sprutar rakt ut från det i en hård stråle. Inte gick det att få fast skiten heller. Det vara bara att försöka torka av sig det värsta och svepa om sig badhandduken och gå på jakt. Men nej! Ingen bild på mig från jakten utan bara på duschmunstycket!

Den Lille Hemrörmokaren har grejat lite vid den röda ringen.

Jag klafsade genom hall och kök till badrummet och försökte i min förtvivlan slita loss duschmunstycket till den duschen. Det gick förstås inte. Men antagligen har jag sabbat det munstycket också nu… Det blev till att stega in i gästrummet och gräva i verktygslådan. Jag förvarar den där ifall att mina gäster får oemotståndliga lustar att snickra eller skruva eller kanske borra lite. Hittade lite brun tejp och lyckades få till det så att jag kunde duscha klart. När man är Den Lille Hemrörmokaren får man fixa saker och ting med det som finns till hands. Nu ligger emellertid den bruna tejprullen kvar i duschrummet eftersom jag, som sagt, duschar då och då. Och nåt besök på Clas Ohlson eller liknande är inte aktuellt just nu, jag var ju där i söndags.

Det jag emellertid har bestämt mig för att göra idag efter jobbet är att ta en tur till Lager 157 i här i Uppsala med min blåa tröja. Värt att försöka få rätt, i alla fall! Tröjan är skitsnygg och var inte så jättebillig. Och jag tycker nog att den borde ha överlevt två (2) tvättar, enligt tvättråden. Jag vill tro att butiken gör det rätta. Om inte funderar jag på att gå vidare med det hela. Det är nämligen så sällan jag köper kläder och jag brukar köpa kvalitet. Men kvalitet hade definitivt inte den här tröjan. Däremot förväntar jag mig, som sagt, att butiken har det… To be continued…

Från det ena till det andra… Du som är företagare, känner du till Blogvertiser? Hos Blogvertiser kan du anlita bloggare, typ såna som jag (men det finns alla sorter!) för att till exempel anlita oss att skriva omdömen och recensera företagets hemsida eller sprida nyheter om dina varor och tjänster. Länk hittar du här intill i högerspalten, den STOOORA knappen! Bara att klicka! Varför inte testa???

Blogvertiser finns överallt, även på Clark Kent*.

Idag är det, tro det eller ej, min namnsdag. Jeannette är mitt förstanamn och det mina föräldrar ville att jag skulle tilltalas med. Tills de hörde hur man uttalade namnet i Östergyllen. Efter det blev det mitt andranamn som gällde… Jag har fått ett namnsdagskort från mamma med peng och trisslott och Fästmön har messat ett grattis. Känner mig glad och ihågkommen! 😛

Eh, ja just det… För dig som INTE känner till Det Vackra Språket Östgötska… Så här säger man mitt förstanamn med östgötskt uttal och accent:

Chanätt

(första ljudet ska uttalas som en rejäl harkling, lååångt nere i halsen…)

*Clark Kent= min lille bilman

Read Full Post »

Föräldrarnas namnval visar deras drömmar

På Dagens Nyheters hemsida finns en intressant artikel om att välja namn till sina barn. Dagens föräldrar är ganska medvetna om vad det namn som de valt associerar till. Det handlar om bilden de tycker att namnet ger av barnet, men också om hur det positionerar barnet i ett socialt sammanhang. Det menar Emilia Aldrin som disputerade med avhandlingen Namnval som social handling i våras.

Namnvalet visar föräldrarnas drömmar för barnet, menar Emilia Aldrin. Det ska vara lagom vanligt – eller ovanligt. Kanske ärvt från en kär släkting eller nån favoritkändis.

Mest konservativa i sina namnval är högutbildade, äldre föräldrar. De ger sina barn traditionella namn som Erik, Gustav, David, Nils, Sofia och Anna (se där!). Bland yngre lågutbildade föräldrar är nya namn mer populära, namn som Neo, Nova, Nicole, Elda, Vilda, Liam och Kevin.

Det brukar ta mellan 80 och 100 år innan ett gammalt namn blir populärt igen, menar Emilia Aldrin. Därför är namn som Gunnar, Rut, Folke, Harry och Inger på väg tillbaka. Men även Birgitta, Bertil, Margareta, Kerstin och Bengt är på väg at komma tillbaka.

Emilia Aldrin menar också att det är mammorna som har sista ordet när det gäller namnval på barnen.

Själv skulle jag egentligen kallas för mitt förstanamn, men eftersom man uttalade det på ett sätt som fick mina föräldrars öron att krulla sig, fick jag i stället mitt andranamn som tilltalsnamn. Mitt tredje förnamn kallas jag för ibland av telefonförsäljare som tror att jag använder det som efternamn. Och mitt efternamn – tja, rätt ovanligt, men inte så kul att heta som barn…

Är du nöjd med ditt namn???

Read Full Post »

Vad heter det, egentligen..?

I bilen på väg till Fästmöns jobb i morse pratade vi om ord och uttryck som vi har hört, uttalat eller läst fel. Eller framför allt som ANDRA MÄNNISKOR har uttalat/läst fel! Själva är vi ju så smarta så… 😉

Jag brukar alltid ta exempel från min mamma. Hon brukade köpa en salladsdressing som heter Thousand islands. Dressingens namn uttalas på engelska, ungefär Thausönd ajländs, och det visste mama. Men så skulle den INTE uttalas, enligt en jobbarkompis till mamma. Man skulle använda fransk accent och uttala

tooooosaaaaaaaang

Mamma höll god min, men vi skrattade gott när hon berättade detta hemma.

Mamma är annars en god källa till en del felsägningar. Bland annat hade hon svårt för att säga tabasco, det blev alltid

tabaxo

Och läsken hon köpte hem till mig när jag var i tonåren kallade hon

Zupp

Det var 7-up.

Men hon var inte så dålig på engelska som en grannfru, som envisades med att uttala diskmedlet Yes (ja på engelska) för

Y-ess

Å andra sidan sa den människan inte Toyota på vanligt sätt heller utan uttalade det

Toy-åtta

Ja östgötska är som bekant en inte alltför vacker dialekt. Det var därför mina föräldrar, som döpt mig till Jeannette i förstanamn, raskt började använda mitt andranamn i stället. Jeannette på östgötska uttalas nämligen

Chanätt

Och det ska vara en riktigt djup harkling i början…

Nämnda grannfru ovan hade en släkting med det vackra och franskklingande namnet Bernice. Hur uttlades hon detta då? Jo med betoning och uttal så här:

Bäääär-niss

Detta hade vi i vår lättroade familj mycket roligt åt så vi började benämna  béarnaisessås för

Bäääär-niss-sås

Påminner lite om hur Annas familj säger

sårs and onion

om sour cream and onion-chips…

Och Anna själv som sa

Greeemby

om Gränby, det brukar jag fnissa åt – och hon ångra att hon berättade!..

Ja, själv har jag ju ALDRIG sagt fel på nånting, förutom när jag var typ fem och sa

gabberov

om garderob

och när jag var ungefär tio och sa

intajler

om initialer.

Vad har du sagt för konstigheter??? Eller är du nästan lika felfri som jag??? 😉

Read Full Post »

Vad är väl ett namn???

Läste just en artikel hos Svenska Dagbladet med rubriken Du är vad du heter – mer än du tror. Våra namn är inte bara olika kombinationer av bokstäver och ljud – de innebär också föreställningar om bäraren. Som exempel ges att Kennet är ett raggarnamn, studenten Louise pluggar juridik, Tovas föräldrar är miljöpartister etc.

Charlotte Hagström är etnolog vid Lunds universitet. Hon har bland annat skrivit boken Man är vad man heter – Namn och identitet. Intervjuer inför arbetet med boken visade bland annat att namn ger associationer. Många forskare går till och med så långt att de hävdar att namn fungerar som varumärken. Kulturella erfarenheter påverkar också vår uppfattning av namn.

Namn kan ge indikationer på vilken samhällsklass man kommer ifrån. Namn som slutar på y, till exempel Conny, Ronny, Johnny och liknande var vanliga under 1950- och 1960-talen i arbetarklassen. Idag klassas namn som Liam, Kevin, Robin, Britney och så vidare som så kallat ”white trash” eller underklass.

För ungefär tio år sen gjorde Statistiska Centralbyrån en sammanställning över de vanligaste namnen på barn i familjer med låga inkomster respektive barn i familjer med höga inkomster. Då upptäckte man att det särskilt bland pojkar var skillnader. Höginkomsttagarnas barn hette Gustav, Erik och Carl, medan låginkomsttagarnas barn hette Kevin, Muhammed och Alexander.

Det går också mode i namn. När jag föddes, på 1960-talet, var de här pojknamnen vanligast:

Hur många klasskompisar hade jag inte som hette nåt av de här namnen?.. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                             Populära flicknamn på 1960-talet var dessa:

Jaa, ett antal såna här flickor fanns också i klassrummet. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                                          Men det var först på 1970-talet som både mitt och Fästmöns namn var populära samtidigt:

På 1970-talet var våra namn populära, men då hade vi ju redan hetat dem ett bra tag. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                                  Annas popularitet fortsatte ända in på 1990-talet, medan mitt namn aldrig har haft nån storhetsperiod. Personligen hade jag svårt för det, men det var väl aningen bättre än mitt superflickiga förstanamn. Mitt andranamn, som alltså också är mitt tilltalsnamn, är för övrigt ett gammalt släktnamn från 1800-talet. Mitt tredje förnamn har sin förstadel från min pappas andra halva av hans dubbelnamn. Hängderume? 😉

Read Full Post »

Tutflykten är slut!

Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.

Jajamens!

som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.

Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här  28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.

Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.

Men det är ju kossor…

svarade hon, som den bonddotter hon är.

Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.

Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!

                                                                                                                                                       Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.

MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!

                                                                                                                                                                   Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)

Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…

                                                                                                                                                              Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.

Spindelmannen var där! Wow…

                                                                                                                                                   Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.

Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…

                                                                                                                                                          Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.

The Simpsons hade en egen monter på museet.

                                                                                                                                                            Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!

Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!

                                                                                                                                                         Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.

Yellow Kid fanns på plats.

                                                                                                                                                         Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!

Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!

                                                                                                                                                          Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.

Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.

                                                                                                                                                           Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.

Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.

                                                                                                                                                            Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!

Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!

                                                                                                                                                          Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.

                                                                                                                                                                På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.

Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.

                                                                                                                                                                 Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.

I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!

Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?

                                                                                                                                                       Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.

Snövit-servisen på museet.

                                                                                                                                                         De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.

De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.

                                                                                                                                                           Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.

Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.

                                                                                                                                                            Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…

Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!

                                                                                                                                                           Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.

Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!

Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!

                                                                                                                                                   Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.

Read Full Post »