En händelsrik teatervår! Och några rader om lokalblaskan

Med glädje sliter jag genast upp Uppsala Stadsteaters programtidning, som var dagens reklambilaga i lokalblaskan. För en gångs skull en uppskattad reklambilaga! Annars är jag hjärtligt trött på alla inbladade trycksaker som gör tidningen falskeligen tjock och som bara glider ur och lämnar… ett tomt skal. Ja, för jag tycker att lokalblaskan blir mer och mer ett skal. Förutom när det gäller sport, dårå. Antalet sportsidor och anställda vid sportredkationen tycks öka och frågan är om det sker på bekostnad av duktiga kulturmedarbetare vid blaskan? Snälla Lisa Irenius, kom snart tillbaka till kulturredaktionen och se till att det blir ordning på torpet!

Lite glad blev jag emellertid i veckan när min gamla journalistbekanting ringde mig i tjänsten. Jag anser att h*n är en av stans bästa grävande journalister. H*n kom mycket väl ihåg mig från min förra arbetsplats. Jag var så nära att ge The Story, men har bestämt mig för att avvakta ett tag. Kontakt är emellertid knuten och somliga månde darra rätt rejält framöver.

Fast nu var det teater jag skulle skriva om! Jag rafsade naturligtvis snabbt fram till Sysslingens pjäs som har urpremiär den 18 februari nästa år, på min farfars 112 års dag. Sen läser jag att pjäsen, Fyra dagar i april, handlar om det så kallade påskupproret i Uppsala – som skedde på min födelsedag fast 1943 (nej, tro det eller ej, jag var inte ens en glimt i min mammas öga då – hon var åtta år…). Buggers! Nu är det inte bara Tjernobylkatastrofen som förknippas med datumet jag föddes, nu är det också ett nazistmanifestation… Förlåt om jag raljerar lite, självklart ska jag gå och se den här pjäsen!!!

När jag vänder blad blir jag irriterad! Där finns ett oigenkänneligt foto av författaren samt en intervju som inte går att läsa – för under texten ligger en bild på ett gammalt hus. En bild som inte tillför nånting, bara sabbar texten! Om Petite Moi hade fått tjänsten som informationschef vid teaaatern hade jag inte godkänt den sidan. Men nu fick inte Petite Moi den tjänsten och ärligt talat sörjer jag inte. Jag tycker bara att det är trist med artikeln, för jag hade velat läsa intervjun. Nu får jag avstå. Dumt!

Här är en finare bild på författaren, till höger, och hans alienkatt Bibbi, till vänster.

Jag bläddrar, trots min irritation, vidare i programtidningen. Snabbt, snabbt bläddrar jag förbi John Fiskes Morden på Bäverns gränd och Göran Engmans julshow, ty sådant roar mig icke.

Men den 28 januari är det urpremiär för Den flygande handläggaren med Cecilia Nilsson i huvudrollen. Cecilia Nilsson spelar handläggaren Marianne som får nog

[…]  av politiker med dålig verklighetsförankring. Chefer utan omdöme.Och av kollegor utan stake. […]

Marianne blir Hämnaren, de utfärsäkrades egen Modesty Blaise! Den här pjäsen kan jag inte missa!!!

En annan urpremiär är det den 10 mars med pjäsen Fursten. Pjäsen som handlar om Jan Stenbeck, mediemogulen och hur Sverige förändades. I huvudrollen, hör och häpna, Allan Svensson! (Måtte han snart bli avskrubbad rollen som Svensson, Svenssson-pappan!). Det här blir nog riktigt bra teater!

Vidare har dramatiseringen av Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva premiär den 22 februari. Den är säkert mycket sevärd. Maria Sundbom spelar.

Ja, mycket intressant blir det på scenen i Uppsala framöver. Fast det är inte billigt att gå på teater… Ordinarie pris för den som varken är ung, gammal eller arbetslös är 220 kronor. Men bra att unga och arbetslösa endast betalar 120 kronor. Pensionärer, däremot, anses visst lite rikare, de får betala 180 pix. Varför denna skillnad??? Vidare finns olika abonnemang som kan vara smart att köpa om man tänker sig gå på fler pjäser.

En eloge till Linus Tunström för en mycket spännande teatervår! (Linus, vars pappa Göran var en av de bästa svenska moderna författarna, tyvärr avliden alltför tidigt!)

Read Full Post »

Tutflykten är slut!

Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.

Jajamens!

som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.

Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här  28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.

Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.

Men det är ju kossor…

svarade hon, som den bonddotter hon är.

Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.

Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!

                                                                                                                                                       Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.

MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!

                                                                                                                                                                   Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)

Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…

                                                                                                                                                              Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.

Spindelmannen var där! Wow…

                                                                                                                                                   Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.

Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…

                                                                                                                                                          Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.

The Simpsons hade en egen monter på museet.

                                                                                                                                                            Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!

Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!

                                                                                                                                                         Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.

Yellow Kid fanns på plats.

                                                                                                                                                         Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!

Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!

                                                                                                                                                          Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.

Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.

                                                                                                                                                           Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.

Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.

                                                                                                                                                            Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!

Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!

                                                                                                                                                          Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.

                                                                                                                                                                På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.

Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.

                                                                                                                                                                 Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.

I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!

Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?

                                                                                                                                                       Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.

Snövit-servisen på museet.

                                                                                                                                                         De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.

De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.

                                                                                                                                                           Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.

Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.

                                                                                                                                                            Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…

Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!

                                                                                                                                                           Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.

Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!

Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!

                                                                                                                                                   Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.

Read Full Post »