Japp! Så gjorde jag bort mig. Rejält.

Ett inlägg i vilket Tofflan visar att även solen har fläckar.

För ett tag sen, när jag var på en anställningsintervju, fick jag frågan om jag hade gjort nån riktig tabbe i tjänsten nån gång. Jag ville verkligen komma på nåt tokigt jag gjort, men det gick inte.  Och det kändes inte bra, för jag är allt annat än ofelbar. Sen dess har jag gått och funderat på just den frågan. Jag vill ju vara förberedd om den dyker upp igen!

Men nu har jag gjort det! Jag har gjort bort mig. Rejält. Fick på seneftermiddagen ett uppdrag av prefekt 2 att lägga ut ett viktigt dokument på vårt intranät. Alla sidor ska göras på både svenska och engelska, vilket jag också gjorde.

Och så kommer tabben…

Jag skrev ett massmejl till institutionens medarbetare där jag la in klickbara länkar till svenska startsidan och till den engelska. Bara det att jag la till en bokstav för mycket i den engelska URL:en. Detta bildade ett ord som på svenska motsvarar ungefär

slampa

Och naturligtvis fanns det en webbplats som hade den slampiga adressen. Det tog två minuter innan den första engelsktalande forskaren kom till mig och påtalade detta. H*n var mycket generad. Jag var ännu mer generad.

Ytterligare två minuter senare kom två engelsktalande doktorander. Och gapflabbade. Jag rodnade om möjligt ännu mer.

När det var dags att gå hem tog jag jackan över huvudet och smög längs väggarna på väg ut. Men jag är en ärlig person och jag träffade på prefekt 2 och hans underhuggare i korridoren och bekände mitt misstag. Som tur var såg de det hela från den skämtsamma sidan!!!

Doktoranderna, nu på sitt gemensamma kontor, gapflabbade fortfarande och hade tjallat för fler doktorander, såg jag genom glasväggarna. Jag stack in huvudet och blev då överöst av tacksägelser för att jag förgyllt deras dag.

Nu är jag hemma och här häckar jag. Ett tag… Vi får se om jag vågar åka till jobbet i morgon…

Livet är kort. Alla kan göra misstag. Även jag.

Read Full Post »

Går det att rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen?

Det finns säkert fler än jag som har råkat ut för riktiga mardrömsintervjuer när jag har sökt nytt jobb. Vid ett tillfälle fick jag frågan om jag hade gjort bort mig ordentligt nån gång i ett jobb – och jag kunde inte komma på ett enda tillfälle! Men visst har jag gjort dumma saker i jobbet – det har vi väl alla! Kanske det faktum att det stod still i huvudet gjorde att jag inte fick nåt nytt jobb…

Idag fick jag ett nyhetsbrev i inboxen från ett bemanningsföredag. Där hittade jag bland annat åtta tips på hur man kan rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen. Jag tänkte gå igenom dem, punkt för punkt, här nedan och samtidigt servera lite egna tankar och råd utifrån mina erfarenheter. Jag hoppas att du lämnar dina tankar i en kommentar!

• Råd nr 1 är att erkänna direkt om du överdrivit din kapacitet i cv:et och blir påkommen av rekryteraren. Jaa… Jag skulle ALDRIG överdriva min kapacitet eller ljuga om det som finns på mitt CV. Det tycker jag är en grund för att lyckas. Men… däremot är jag känd för att underdriva min kompetens…
• Råd nr 2: Om en fråga som du omöjligt kan svara på dyker upp är tipset att resonera högt kring frågan – det ger intryck av att ”du är hemtam med begrepp och terminologi”. Det var just detta jag tabbade mig på när jag inte kunde svara på frågan om jag gjort bort mig ordentligt nån gång… Mitt råd är att du ska vara beredd på knepiga frågor där inte bara din förträfflighet lyfts fram. Den vanligaste är väl att man ber dig nämna dina dåliga sidor. Ha lite sånt i bakfickan, men låt det inte dominera!
• Råd nr 3: Be om ursäkt direkt om du av en händelse råkar svära eller kläcka ur dig någon annan groda under anställningsintervjun. Ja för svära ska man inte göra på en anställningsintervju!!!
• Råd nr 4: Hojta till bums om rekryteraren tilltalar dig med fel namn. Men sköt det här snyggt, så uppfattas det sannolikt som att du bara värnar din identitet. Fast det låter ju lite motsägelsefullt att man först ska hojta till, sen sköta det snyggt. Det här har aldrig hänt mig, men om det skulle hända, skulle jag nog direkt skjuta in mitt rätta namn. Dock inte hojta…
• Råd nr 5: Låtsas som det regnar om rekryteraren påstår något som du vet inte är sant. Risken är nämligen stor – enligt artikeln – att du sorteras bort om du insinuerar att rekryteraren ljuger. Eh… jag har gjort misstaget att påpeka att annonsen för jobbet innehöll korrekturfel. Det var nog inte bra att säga…
• Råd nr 6: Vänta med att svara på kniviga frågor, som till exempel om du väntar barn. Det där låter bara urknäppt för mig, för jag tycker inte att graviditet är en knivig fråga. Om man inte säger nåt om det vid intervjun utan först när man har anställts, vilket förtroende får man då? Har man provanställning, vilket blir allt vanligare idag, är det ju ännu dummare! Däremot kan jag tänka mig att be om en stunds betänketid vid riktiga, svåra frågor som har med jobbets innehåll att göra eller liknande.
• Råd nr 7: Stäng av mobilen. Det här är så självklart! Man ska inte bli störd av sin mobil. Tyvärr gäller inte alltid samma för den som intervjuar. Det är störigt, tycker jag.
• Råd nr 8: Hamna inte i baren med rekryteraren som grande finale på intervjun – föreslå i stället att ni fortsätter diskussionen på ett kafé. Varför ska man överhuvudtaget fortsätta intervjun efter intervjun, så att säga? Nej, då får rekryteraren ringa för att ställa kompletterande frågor eller be dig komma tillbaka för en andra intervju, tycker jag.

Många av de här råden tycker jag att man ska tänka på före intervjun, redan. Det handlar inte om att rädda en situation utan att tänka efter före, anser jag. Men vad tycker du? Och har du några bra råd för att rädda en anställningsintervju som är på väg att paja???

Livet är kort.

Read Full Post »

September – in the sun

Det är redan den 5 september. Dagarna flyger förbi. Nyss ondgjorde sig en del över att september hade anlänt och därmed hösten. Inte jag. Jag älskar hösten. Fast jag inser att jag inte längre har lika mycket tid att vara ute i naturen och fota. Dessutom dras jag ju med en ond häl som handikappar mig något. Förhoppningsvis får jag lite hjälp med hälen nästa vecka.

Jag tror att den är här nu, hösten.

Så i stället för att vara ute och fota i höst funderar jag på att göra en ny fotobok som skulle heta nåt i stil med ”Året på Jobbet”. Här runt omkring finns många vackra platser och ting att fota – en del roliga också. Nere vid dammen, där jag först arbetade när jag kom hit för ett år sen, händer det att det är dimmigt på höstmorgnarna. Naturen blir nästan… trolsk!

Dimmigt…

Men idag är det inte dimmigt utan soligt igen. Det tycks vara varannandagsväder här. Och omväxling förnöjer väl. Om jag får välja, föredrar jag nog dagar utan ösregn, trots allt.

Igår kväll rullade Dalkarlarna in på gårdens framsida hemma med sin container och sin lift. Den senare förstörde totalt ena hörnet av gräsmattan. Fönsterbytet börjar närma sig – och sker mitt när jag har några riktigt tuffa dagar på jobbet. Fattas bara att jag får operationstid direkt efter så att jag får leva i ett kaos av omflyttade möbler och renoveringsdamm… Och så en massa främmande folk som springer in och ut i min lägenhet. Nej, jag är inte förtjust, men alla säger att det blir så bra

sen!

Sen! Vadå sen? Det är ju hela tiden nånting… Ja jag vet att jag låter grinig, men jag har fått nej på två jobb hos Uppsala kommun. Förra svängen när jag sökte ett liknande jobb kom jag åtminstone på intervju. Undras på vilket sätt jag gjorde bort mig eller varför jag sållades bort den här gången. Jag har ytterligare några ansökningar ute och planerar att skriva ihop en. Men det är väl så att det är väldigt svårt att få till nånting bra i ansökningsväg, när man trivs där man redan jobbar. Varför jag söker nya jobb? Om du har missat det har jag en tidsbegränsad anställning som har förlängts med mellan två och tre månader i taget. Det är lite tufft att leva så, för en dag kan det ju bara ta slut. Och jag har ju liksom ingen make/maka med lön att fall tillbaka på som en del har. Fästmön har fullt sjå att klara av sitt, så jag kan inte belasta henne.

Att bli arbetssökande igen skulle vara förödande för mig! Jag vill verkligen jobba – till skillnad från en del. När jag läser vilka hitte-på-jobb som finns inom Fas 3, eller vad det nu heter, blir jag både ledsen och förbannad. En del människor vill faktiskt ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte gå till nån lekstuga! Sen finns det andra som har massor av åkommor och krämpor som ska tvingas ut i arbetslivet fast de vissa dar knappt kan stå på benen. Var ligger rättvisan i allt detta??? Nej, som sagt, jag blir både ledsen och förbannad. Det finns ingen rim och reson.

Rättvist tycker jag inte heller att det var igår när vi kollade lite grann på Kristallen. Där delades det ut diverse TV-priser. Naturligtvis fick Filip & Fredrik pris, liksom Gina-Vad-Hon-Nu-Heter, båda ”fenomenen” upphöjda till skyarna.

För vadå?

undrar jag. Filip & Fredrik var lite roliga en gång i tiden, nu kan jag inte se på dem mer än två minuter i taget. Sen tappar jag fokus och undrar vilka multipla diagnoser de har. Och vad det är som är så bra med dem. Det är till exempel inte roligt att se dem fulla på TV. Det har aldrig varit roligt. Vad som är roligt när det gäller Gina-Vad-Hon-Nu-Heter undrar jag också. Vad är det hon gör som är så bra? Jag förstår så mycket som att hon ska vara rolig, men jag skrattar aldrig. Den enda som var väl värd sitt pris var Ingvar Oldsberg, tycker jag. Han har en bredd som TV-man och har gjort det mesta.

Idag är jag visst grinigare än grinigast! Det blir man när det känns som om livet rinner ur en. Tur att jag ska iväg på förmiddagen och över lunchen på ett evenemang arrangerat med anledning av husets ettårsdag. Då får jag lite annat att tänka på än mina egna krämpor.

Till sist, ett grattis till ett annat födelsedagsbarn, (blogg)vännen Inna som fyller några fler år än ett idag! Hoppa in på hennes blogg och gratta henne här! 

Och… ja, just det… Jag blev inte först färdig i morse heller, trots att jag steg upp redan 5.45. Anna vann!

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsgrejs: Fotoutställning

Efter att ha telefonerat med såväl Hortellskan som mamma kom vi så iväg för att gå på fotoutställning på Upplandsmuseet. Det är de tre pensionerade lokalblaskefotograferna Jörgen Hagelqvist, Pelle Johansson och Rolf Hamilton som visar upp en bråkdel av sina verk.

Många fina bilder.

Det var cirka 50 bilder som vi besökare fick ta del av. Somligt var vackert, annat hemskt och en del bara roligt. Som denna bild av Maud Olofsson. Vi baxnade båda två…

Fästmön tror nästan inte sina ögon.

Vi tittade också på en inspelad TV-intervju med två av fotograferna, mycket intressant. Fast intressantast var nog att jag gjorde bort mig – ljudligt. Det tyckte i alla fall Anna.

Det är gratis inträde i Upplandsmuseet och det tycker jag är toppen! Vi passade naturligtvis på att kika i resten av museet. Nu var det inte så länge sen jag var där med en annan familjemedlem, modell yngre, men Anna hade inte sett en del av utställningarna tidigare.

Eftersom det var söndag blev det ett kyrkobesök också.

På en våning hade de ställt upp en massa tält vilka uppenbarligen skulle gestalta olika händelser i livet förr i tiden. Anna passade på att besöka en kyrka, det var ju trots allt söndag.

Men jag vet inte om hon blev så kristlig för det. Den busiga lilla kickan syns än idag, eller vad sägs om den här blicken?

Med bus i blicken. Precis innan jag tog bilden hade Anna gungat loss på den falska båten hon lutar sig emot. 

Sen började min mobil ge ljud ifrån sig att batteriet höll på att tappa laddning, så några fler bilder från vårt museibesök blev det inte. Vi for vidare för att äta och för att köpa bröd. Jag lämnade in mammas och mitt Lotto och fann att vi hade vunnit – 19 kronor. Jag la en tia var i våra vinstkassor.

Nu har vi softat och glott på Häxans tid och grävt i våra lördagsgodispåsar. Det fanns ju faktiskt liiite godis kvar…

Det fanns liiite godis kvar.

Read Full Post »