Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘möjligheter’

Ett tipsande inlägg.


 

Varuvagn

Full rulle ska det bli idag.

Det brukar inte vara alltför svårt för mig att vara ensam, men nu börjar det bli jobbigt. Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att vara ensam. Det handlar om att jag klättrar på väggarna här hemma. Igår pratade jag med två personer – dels killen från Bring som plingade på med mitt bokpaket, dels en granne (ja, det finns grannar som BÅDE hälsar och pratar med mig!). Men det räcker inte. Därför har jag bestämt mig för att utsätta mig för folk ordentligt idag: jag ska till Stormarknaden. Det är ett bra tips, nämligen att utsätta sig för det som är svårt. I alla fall funkar jag så, eftersom jag i nio fall av tio klarar av svårigheterna då. Och vilken stolthet jag känner efteråt!

Dagens utflykt går alltså till Gränby centrum. Jag har diverse olika ärenden som kräver ett antal andra butiker än de som finns på andra sidan rondellen här hemma. Utflykter av denna art brukar gå OK om Fästmön är med. Men Anna jobbar och tillbringar dessutom all ledig tid med sina barn den här veckan och nästa. Gissningsvis blir det varken nåt strosande eller nån fika för min del idag. I stället blir jag ett under av effektivitet och har säkert klarat av alla mina ärenden på 60 minuter blankt. Full rulle, alltså. Vi får se om jag överlever…

Inför min shoppingtur idag skulle jag emellertid behöva ett tips av dig. Vet du nån bra film eller DVD-box som du kan rekommendera? Jag och Anna vill ha nåt spännande, gärna lite läskigt att titta på när höstens enda långhelg närmar sig! Skriv gärna ditt tips i en kommentar, för iPhonen följer ju med till Stormarknaden.

I gengäld tipsar jag dig som har konto på Twitter om ett smart verktyg: TweetDeck! Jag tycker nämligen att Twitter har blivit alltmer… rörigt. Med Tweetdeck får du ordning på dina flöden. Fyra kolumner är uppställda som standard: ditt vanliga flöde, dina notiser, dina direktmeddelanden och andras aktiviteter. Ibland är man ju intresserad av ett flöde, ibland av ett annat – och ibland av flera. Tweetdeck gör det hela väldigt lättöverskådligt. Jag ska under dagen försöka kolla runt lite mer på hur det funkar och vilka ytterligare möjligheter som finns. Men redan nu i början är jag mycket nöjd. Här kan du se en skärmdump av mitt TweetDeck nyligen:

Skärmdump TweetDeck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen – med alla dess möjligheter.


Det sägs att när Fan blir gammal
blir han religiös. Jag är ju född på stenåldern, så jag börjar bli till åren kommen. Religiös börjar jag däremot inte bli. Min tro har jag haft med mig genom hela livet. Det är emellertid inget jag pådyvlar nån annan. Det är min tro. Min personliga. Jag tror lika mycket idag som igår.

Rubriken till det här inlägget kan få vem som helst att misstänka att jag har gått med i nån mystisk sekt. Det har jag inte! Det var lite det jag ville rådda i inledningen. Men jag vill andas positivism, för idag mår jag riktigt bra! Den här dan har börjat helt fantastiskt! (Tyvärr har jag inte fått jobb eller så, men ändå!)

För första gången den här säsongen noterade jag minusgrader på termometern. Jag har sovit med öppet fönster i natt och det är minst sagt kyligt i sovrummet – såsom jag vill ha det. Mina stackars krukväxter vill emellertid inte ha det riktigt så svalt. Därför måste jag hitta nån sorts kompromiss.

Termometer med minusgrader

Kylig morgon! Säsongens första minusgrader här.


Himlen är emellertid klarblå
och därför tänker jag ge mig ut så snart jag är redo för att ta lite bilder. Bättre ljus än idag kan man inte få! Jag har ingen aning om vart mina fötter ska bära mig, men nånstans blir det. Högerfoten gör fortfarande ont, men jag kollade upp den tänkbara skadan på nätet. Det är verkligen och troligen ett uttänjt ledband och det bör bli bättre inom två, tre veckor. Nu har det gått en och en halv.

I morse hittade jag två riktigt intressanta och spännande jobb att söka! Det ena kan till och med tänkas vara här i Uppsala. Jag ansträngde mig verkligen med mina ansökningar och har tagit till mig det Twitter-Asa och Anna W föreslog. Ha! Det är inte alla människor som har två personliga coacher! Det är heller inte alla människor som är fräcka nog att be två nya vänner om hjälp med detta… 😳

En blomma till håret

Tack, Twitter-Asa och Anna W!


Min dag idag
har faktiskt inte så många punkter. Dagens jobb är sökta. Det finns en maskin torr tvätt att lägga i lådor eller strykhög. Promenaden planeras för fullt. Jag har lagt in alla mina räkningar för betalning och försöker ha is i magen att det kommer in fler kronor än de 4 950 som a-kassan har skickat idag. Det saknas 3 800 kronor. Om jag avstår tusenlappen till mat som går direkt till ICA-kortet saknas det bara 2 800. Det borde gå att skrapa ihop! Reparationsfondspengar, var är ni? Inkomstförsäkringen, snälla kom!

Innan jag ger mig ut på promenad ska jag ta en kort flukt i bladen. Jag läser rubriker och ser att Björn Borg stänger butiker i Holland, att Stockholmsbörsen går uppåt och att man kan chatta om skilsmässor idag klockan 16 hos DN. Vidare noterar jag att fästingbett kan ge köttallergi och att Christy Walton är världens rikaste – kanske elakaste också? – person. (Jag har ingen aning om vem Christy Walton är.) Värst i Stockholm tycks vara att 10 500 personer i Vasastan är utan internet. Jämför det med hur många människor i Afrika som är utan el och vatten… Bara jämför lite… Och bråket mellan Hanne Kjöller och Janne Josefsson fortsätter. How about some communication, folks???

Vidare noterar jag att Uppsala är väl representerat på Bokmässan. Till och med min Nästanbror nämns i lokalblaskans artikel *ritar ett stort kryss i innertaket*. Ordkriget om vården på UCC fortsätter och man undrar hur många liv miljöpartisterna sätter på spel med dessa sandlådefasoner… Får mig att definitivt aldrig rösta på det partiet. Hur kan man vilja sätta käppar i hjulen för behandling av svårt cancersjuka? Det övergår mitt förstånd. I stället för vård läggs det hellre pengar 220 miljoner på ett parkeringshus. Maj gadd…

Jag vet inte om den här dagen är så fantastisk, egentligen… Men jag tänker göra det bästa jag kan för att min dag ska fortsätta vara det i alla fall.

Vad händer hos dig idag??? 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om sökta jobb, förmågan att ta nej och styrkan att inte ge upp.


Idag är det fredagen den 13:e.
Jag är inte så väldigt vidskeplig, men det klart att det var ju inte sååå kul att börja dan med att ta emot ett nej på ett sökt jobb. Dessbättre inget jobb som jag var supersugen på.

Att söka jobb innebär en ständig träning på att ta emot nej. För mig är det viktigt att veta varför jag har får ett nej. Är det nåt i mina ansökningar som inte är bra formulerat eller är det en viss kompetens jag saknar? Jag brukar därför alltid kontakta alla som ger mig ett nej – om det nu inte är så att de i och med nejet förklarar varför. Nu har jag fått totalt fyra nej. Det är fortfarande bara Hammer & Hanborgs rekryterare som inte har besvärat sig med att svara på mitt mejl avsänt för tio (10) dagar sen. Och så den arbetsgivaren som kom med beskedet idag.

I augusti sökte jag 43 jobb. Det innebär att jag har 39 möjligheter kvar.

Sökta jobbhögen

Min sökta jobb-hög i augusti.


Hittills i september har jag sökt 20 tjänster.
Jag märker att det börjar mattas av med annonser. Från att oftast ha sökt tre jobb om dan är jag nu nere i två om dan. Därmed inte sagt att min ambition med tre sökta jobb per dag inte finns kvar! Om jag känner att jag misslyckas en dag och bara hittar ett jobb, har jag kanske turen att hitta fyra dan därpå. Och så kan jag ju alltid luta mig mot det faktum att jag väntar besked från nästan 60 sökta jobb.

Ansökningar

Min ansökningshög idag.


Den som tror att jag tänker ge upp
och lägga mig ner och dö tror fel! Jag fick också min självkänsla stärkt häromdan när jag fick höra att det är stora problem på en av mina före detta arbetsplatser. För slutsatsen jag drar av det är att inte var/är fel på mig utan på nånting annat.

Från Arbetsförnedringen har jag inte hört ett pip. Jag vet till exempel fortfarande inte vem som är min handläggare. Jag anmälde mig som arbetssökande den 1 augusti, så man har bara haft en och en halv månad på sig att utse handläggare. Det är också dåligt, tycker jag, precis lika dåligt som att rekryterare inte ger återkoppling.

Det förväntas och krävs så mycket av oss jobbsökande. Men hur tror kravställarna att det blir när de inte själva lever upp mot de förväntningar och förhoppningar vi arbetssökande har på dem?

Att många utan jobb blir apatiska förstår jag till fullo! Än så länge är jag inte där och jag gör allt för att inte hamna i Det Svarta Hålet. Varje dag är en kamp för att må så bra jag kan och för att överleva. Tro inte för ett ögonblick att det är enkelt. Men jag gör roliga saker inemellan också. Jag tillåter mig att skratta, att leva.

Jag jobbar flera timmar varje dag med att leta och skriva ansökningar på lediga tjänster. Det blir som ett arbete i sig. Ett oavlönat arbete. Tänk på det en stund när du går och hämtar ut din lön eller betalar dina räkningar.


Livet är kort. Jag ger inte upp det.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som är mindre bra med att gå hemma och sånt som är rätt OK.


Dagarna går.
Jag anstränger mig och ger järnet för att hitta nytt jobb och komma ut på banan igen. För mig är hemmafruandet inget alternativ, jag älskar ju att jobba. Dessutom behöver jag försörja mig. En inkomst, helt enkelt, så att jag kan betala mina räkningar. Det är en mindre bra tillvaro just nu, kan man säga.

Det här med pengar är ett kapitel för sig när man inte jobbar. Visst, jag skippar en måltid varje dag – lunchen. Men det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper när man går hemma… Än är jag inte utblottad, fast från och med nu gäller att hålla plånboken stängd oftare än den är öppen. 

Börsar

Det gäller att hålla dem stängda i så stor utsträckning som möjligt.


Det finns en hel del saker
man kan göra som inte kostar nånting. Om man får en stund över mellan allt jobbsökeri, förstås. För att söka jobb är verkligen ett heltidsjobb. I alla fall för mig. Jag lever med det hela tiden, ser hela tiden möjligheter och tänkbara tjänster/jobb/uppdrag överallt. Men jag behöver göra andra saker ibland också, som en del av helheten. Att promenera, till exempel, är en sån aktivitet som även är helt gratis. Dessutom får jag ljus och luft, vilket gör mig mindre deprimerad. Och förhoppningsvis mer inspirerad till att skriva bra jobbansökningar… Jag är väldigt glad att min hälsporre är så mycket bättre så att jag kan promenera lite igen, med mina avgjutna inlägg i dojsen, förstås! (Men dessvärre tror jag att sporren har blivit kronisk. Nu har jag haft ONT sen april 2012…)

Så här års är det inte heller fel att promenera ut i nån skog eller så för att kolla efter ätbara saker som svamp och bär. Den förslagne ställer sig sen på Vaksala torg och säljer ”guldet” – det kan bli nätta inkomster.

rensade kantareller o svampkniv från Corren

Svamp är roligt att plocka, men kan ta tid att rensa, förstås… Men tid finns det ju ganska gott om.


Sälja
saker
kan man göra, ja. Inte bara sånt man hittar i skogen utan även sånt man hittar i sina gömmor. Jag har lagt ut en säljes-annons på Blocket. Den har inte gett nåt hittills, bara kostat. Hela 20 kronor…

Vill man få lite andlig och kulturell spis kan man besöka kyrkor och museer. De flesta tar ingen entréavgift och där finns massor av spännande, intressanta och kanske även roliga saker att se.

Varför skriver jag om en massa gratisaktiviteter? Jo, för är det nåt man har när man inte jobbar så är det tid. (Även om man söker jobb stor del av den vakna tiden…) Och är det nånting alla som jobbar inte har så är det… tid. Det är inte många som jag har träffat sen jag slutade jobba. Det är några stycken, men de allra flesta har inte tid eller ork. Några har säkert ingen lust heller. Vidare är det viktigt att komma hemifrån en stund. Det är väldigt, väldigt lätt att isolera sig… Believe me, I, for one, know…

Klockan nästan två

Tid finns.


När man har tid
kan man odla sina intressen också. Jag gillar till exempel att fota. Eftersom jag måste vara kontaktbar som arbetssökande införskaffade jag mig en iPhone. Det är den jag använder som kamera nu. Det blir långt ifrån perfekta bilder och jag saknar Nokians Carl Zeiss-optik, men… kameran i iPhone 5 är bättre än den i 4 S, så jag är nöjd. Att fota i sig kostar inte nånting heller.

Rolleiflexkamera

En sån här kamera hade min pappa en gång i tiden.


Andra intressen jag odlar
är förstås att läsa och skriva. Båda dessa intressen har eskalerat mycket! Och lite nytta har det ju med sig, inte bara rent nöje. För mig är ju språket ett verktyg. Språket måste tränas, utvecklas, underhållas – och det gör i alla fall jag bäst genom att läsa och skriva. Alla böcker behöver man förstås inte köpa heller. Man kan låna – av vänner och bekanta och på bibliotek. Eller fynda billigt på loppis och antikvariat.

Bokhyllor

Det är lite fullt i mina bokhyllor…


Det jag tycker är viktigt att tänka på 
är att inte förlora sig själv. Att inte bli en apatisk figur som bara sitter hemma och deppar. Eller ligger och sover. Det är bra att komma upp i vettig tid på morgonen och bra att lägga sig i lika vettig tid. Den här veckan har jag slarvat lite. Det beror på att Fästmön har gått tillbaka till sitt arbetsschema och hon har inte börjat tidigt en enda dag. Då har jag tillåtit mig att sova till klockan åtta, ungefär. Man behöver ju inte överdriva och gå upp klockan sju varje morgon… 

Anna skriver rent sina anteckningar

Anna skriver rent sina anteckningar från sommarens administrativa jobb. Flitig som en myra!


Varje dag sätter jag upp
några mål som jag ska uppfylla under dagen. Ett av dem är att söka minst tre jobb om dan om jag inte har nån annan jobbrelaterad aktivitet inbokad. Det är inte alltid jag hittar tre jobb varje dag, men jag gör mitt bästa och letar. Och faktum är att det brukar dyka upp nåt! Andra dagsmål kan vara en aktivitet utanför hemmet. Det är viktigt att komma hemifrån, så att man inte isolerar sig. Ett tredje mål kan vara att ta en mänsklig kontakt – just av detta skäl att man inte får isolera sig…

Nu har jag fullkomligt öst ur mig en del rätt OK saker att göra när man inte har nåt jobb. Naturligtvis tycker du säkert att en del saker är mindre bra, men jag har i alla fall skrivit om sånt som jag gör. Vad gör du när du inte jobbar?? Eller vad skulle du göra om du var arbetslös??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som redovisar resultaten av en jobbig fråga.


Den gångna veckan
var väl en av de tuffaste det här året. Vilken tur att Fästmön var hos mig! Tycker jag, dårå. Det finns andra som tycker på annat sätt.

Jag undrade vad Tofflan ska göra nu.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Bita ihop och komma igen.

41 procent (nio personer) svarade: Se livet som nåt som är fullt av möjligheter. 

14 procent (tre personer) svarade: Other: 
äta en pizza
krama Anna 
Never give up!

5 procent (en person) svarade: Ge upp och köra rakt in i en bergvägg. 

Ingen svarade: Lägga sig ner och dö.

Caroline kommenterade:

Klickade på Other… och försökte få plats men det gick inte. Det jag ville skriva var: Avsätt tid till att rasa, skrika, gråta, sörja… när det känns som att det är klart så fortsätt ett tag till. Få UT allt negativt som har samlats. Det kan ta lång eller kort tid, kanske behövs det flera/många gånger. Efter det kan det vanliga livet så sakta börja rulla som vanligt igen. ”Som vanligt” betyder olika för alla människor och det är som det ska vara. Jag tror att man bara kan bita ihop till en viss gräns och det kan behövas i vissa perioder, men för att inte gå miste om det positiva livet kan erbjuda så måste man ut med all skit! Vill inte låta klämkäck… för det är det sista jag är 🙂

Stort TACK till dig som klickade och skrev! Jag hoppas att du orkar kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.


Konsulten i artikeln
säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…


På den tiden,
under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!


Nu är det inte bara jag som har förändrat mig.
Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!


Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

  1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
  2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
  3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

  • såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
  • minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
  • testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
  • och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ‘em or leave ‘em!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »