Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen, men mest till Eva!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

I rörelse den 17 september 2012

Dagens I rörelse är ett citat ur den dikt som var min favoritdikt när jag gick på Biskops-Arnö. Dikten heter Själens furir och det är Göran Palm som har skrivit den.

[…] Jag fyller i en postgiroblankett till Röda Korset.
En tia för att glömma världens nöd! […]

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfunderingar en tidig morgon

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.

Jag växte upp som ensambarn, men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.

I trean träffade jag bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.

Jag är fortfarande inget lyckligt barn, men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Darling River

Jag har pinat mig igenom en bok som jag tycker var det sämsta jag har läst. Det som kan sägas till dess försvar är möjligen att jag är så okunnig att jag inte förstår den. Hur som helst är jag glad att jag inte la mer än 40 spänn på Darling River av Sara Stridsberg hos Bok-Anna i hamnen.

Nej den här boken förstod jag inte!

                                                                                                                                                                    Jag kan inte redogöra för bokens innehåll. Jag tycker inte ens att det är en roman. Det är löst sammansatta fragment. Visserligen välskrivna, visst, men jag får inte fram nån historia. Jag ser inte. Det enda jag ser är äckelbeskrivningarna. Enligt baksidestexten handlar boken om Lo och hennes far som gör nattliga utflykter i en gammal Jaguar. Detta varvas med berättelser om en apa och en vetenskapsman, en kvinna som färdas ur Nabokovs roman och en okänd mor.

Varför köpte jag den här boken? Tja, för att jag var lite nyfiken på författaren som gått på Biskops-Arnö tillsammans med Babels programledare Daniel Sjölin – ett av skälen till hennes medverkan i programmet, säkerligen. Och stoiskt tog jag mig igenom boken.

Nej, jag förstår verkligen inte den här boken och därför kan jag bara ge den lägsta betyg – för att fragmenten är välskrivna.

Read Full Post »

Tutflykten är slut!

Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.

Jajamens!

som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.

Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här  28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.

Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.

Men det är ju kossor…

svarade hon, som den bonddotter hon är.

Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.

Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!

                                                                                                                                                       Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.

MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!

                                                                                                                                                                   Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)

Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…

                                                                                                                                                              Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.

Spindelmannen var där! Wow…

                                                                                                                                                   Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.

Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…

                                                                                                                                                          Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.

The Simpsons hade en egen monter på museet.

                                                                                                                                                            Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!

Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!

                                                                                                                                                         Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.

Yellow Kid fanns på plats.

                                                                                                                                                         Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!

Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!

                                                                                                                                                          Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.

Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.

                                                                                                                                                           Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.

Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.

                                                                                                                                                            Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!

Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!

                                                                                                                                                          Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.

                                                                                                                                                                På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.

Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.

                                                                                                                                                                 Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.

I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!

Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?

                                                                                                                                                       Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.

Snövit-servisen på museet.

                                                                                                                                                         De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.

De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.

                                                                                                                                                           Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.

Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.

                                                                                                                                                            Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…

Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!

                                                                                                                                                           Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.

Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!

Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!

                                                                                                                                                   Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.

Read Full Post »

Litteraturfestival på Ön!

Sedan igår pågår ett nordiskt författarseminarium på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö  – skolan som kändisar som Daniel Sjölin, Sara Stridsberg och Tofflan har gått på. Seminariet femtioårsjubilerar och firar med bland annat litteraturfestival i morgon, lördag.

En mycket ung – och, trots den svartvita bilden, mycket målad Toffla till höger. Bilden är tagen av Stefan Markebo.

                                                                                                                                                          Redan år 1960 startade dåvarande rektorn på Biskops-Arnö, Åke Leander, de nordiska författarseminarierna. Skrivkurserna startades inte förrän 18 år senare – av samme Åke Leander samt Ingmar Lemhagen, lärare på skolan och tillika pappa till film-Ella, du vet.

Alla utom islänningarna, enligt en artikel i lokalblaskan, lyckades ta sig till författarseminariet. De stackars islänningarna fick nämligen inte nåt resebidrag och kunde därför inte åka.

På lördag blir det emellertid fest och partaj i litteraturens tecken i beteshagen. Där läser författare som Elsie Johansson och Kjell Eriksson sina egna texter. Programmet pågår mellan klockan 13 och 19.30 och är öppet för alla, inte bara seminariedeltagarna. Entré: 50 pix, men den som är under 20 år får delta gratis.

Read Full Post »

Babel den 25 mars – om författande

Föds man till författare eller kan man träna/utbilda sig till att bli det? Den frågan ställde programledaren vid SvTs litteraturprogram Babel som gick i torsdags. Och trots att Daniel Sjölin låter oerhört förnumstig och ser ut som om han gömmer på det hemliga svaret erkänner jag att det är en intressant fråga.

Till att reda ut författarfrågan var författaren och ledamoten av Svenska Akademien Torgny Lindgren inbjuden till studion. Notera att detta är

[…] en RIKTIG författare! […]

enligt Daniel Sjölin. (Jag undrar förstås obstinat  hur en ORIKTIG författare ser ut.)

Så här ser den riktiga författaren Torgny Lindgren ut, fotad av Ulla Montan.

                                                                                                                                                       Torgny Lindgren påstår att han är nybörjare varje gång han skriver en bok och att han inte känner till sitt eget författarskap. Dessutom menar han att han aldrig blev författare – han har mycket svårt att se det som ett yrke. Torgny Lindgren anser sig nämligen ha varit arbetslös hela livet och därför haft möjligheten att roa sig med att skriva! En skön inställning, tycker jag. I övrigt håller jag inte med Torgny Lindgren i allt han säger, men det han säger är helt klart genomtänkt från hans sida. Därför blir det en sån frontalkollision när denne filosofiske, intellektuelle man samtalar med… Daniel Sjölin…

Efter kollisionen tar Daniel Sjölin med sig författarinnan Sara Stridsberg ut till Biskops-Arnö där de – och även jag! – gick på skrivarskola. (Jag gick emellertid en annan kurs och det var för övrigt här på ön som geten Anders tvingade mig att stå timmar i soprummet!..) Naturligtvis handlade inslaget mycket om Sara Stridsbergs nya bok, Darling River, där hon inspirerats av Vladimir Nabokovs bok Lolita. Men det blev också en hel del nostalgiska tillbakablickar på skolan och livet på ön.

Omslaget på Sara Stridsbergs senaste bok, Darling River.

                                                                                                                                                       Ida Linde och Lennart Hagerfors var nästa gästpar i studion. Båda är författare, den förra poet, den senare även lärare på skrivarkurser. Lennart Hagerfors menade att man till viss del kan utbilda sig i hantverket att författa, men att det krävs en viss talang, något Ida Linde förstås ifrågasatte. Sen blev det mest allmänt fnissigt och tramsigt i studion.

Bob Hansson besökte poeten Göran Greider för att prata om vad som är en bra kärleksdikt. Bland annat läste de tu ur Bibelns Höga visa och kom fram till att en bra kärleksdikt endast torde vara sju till åtta rader lång. Ytterligare tips skaffade Bob Hansson hos artisten och låtskrivaren Martin Svensson:

[…] Du är så yeah yeah, wow wow […]

Veckans USA-reportage gjordes hos författarinnan Jayne Anne Phillips, som slog igenom på 1980-talet. Hennes hem skulle ha gjort experterna i Antikrundan alldeles prilliga…

Torgny Lindgren fick exekvera veckans lästips och hade valt Thomas Manns utsökta bok Döden i Venedig, en kortroman med homoerotiskt tema.

Nästa Babel tar upp frågan varför gamla kommunister skriver så bra deckare… Lagom seriöst.

Read Full Post »

För många? Så här blir du av med några…

This blogpost is based on true stories (och ÄNDÅ är det inte Liza Marklund som har varit framme och knappat på mina tangenter, tänka sig…):

                                                                                                                                                         I afton har jag minsann fått höra ett och annat om farbror Bosse*, som tycks ha varit en påhittig pappa. Han har tre barn men tyckte nog att det räckte med två när de var små, för lillkickan försökte han göra sig av med. Inte bara en gång ut två (2) gånger!

1. Först stoppade han alla tre barnen i bilen, gick ut och satte igång biltvätten med borstar och allt. Lillasyster GALLSKREK av skräck medan Storasyster och Storebror GAPSKRATTADE! Inte konstigt att hon springer som en gepard så fort vi närmar oss en automattvätt…
2. En annan gång skulle den lilla skutta över stängslet som inhägnade kossorna. Men det bar sig inte bättre än att hon fastnade. Då sätter farbror Bosse på strömmen i stängslet. Den lilla skrek och kroppsdelarna sprattlade okontrollerat.

Så blev hon som hon blev, farbror Bosses lill-kicka, min Anna! Men ärligt talat tror jag inte farbror Bosse ville bli av med den lilla alls. Och DET är jag glad för!

Men jag insåg också i afton att detta måste ha satt sina spår och gett idéer när man som fyrabarnsmor då och då blir liiite trött på barnaskaran. Eller vad sägs om att

1. skrämma ena dottern med vindrutetorkarna på bilen
2. släppa in den andra dottern till en skock närgångna får?

Själv har jag bara blivit injagad i ett soprum en gång av geten Anders. Han som var son till den enögda Svea. Under mina två terminer på Biskops-Arnö blev Anders nämligen könsmogen och otroligt intresserad av att stångas. Jag vinkade av min kompis M som varit på besök en helg och HEPP så dök Anders upp. Jag räddade mig in i soprummet – och där blev jag kvar ett par timmar, minst, medan Anders skrattade elakt utanför. Ingen kunde då tro att mitt smeknamn faktiskt var… geten Gösta…

                                                                                                                                                   *Farbror Bosse är morfar till Annas barn.

Read Full Post »

När Tofflan blev Gösta

På förekommen anledning kommer här förklaringen till mitt tonårssmeknamn Gösta, nåt som efterfrågades. FEM kan komplettera eller korrigera om jag missminner mig nåt!

När man bor i Metropolen Byhålan gäller Jantelagen. Du vet, den som börjar:

Du ska inte tro att du är något…

Man får absolut inte göra sig MÄRKVÄRDIG eller vara apart. Nu hör det ju till saken att tonåringar kan vara såväl märkvärdiga som aparta (förutom vaaansinnigt självupptagna…) – och samtidigt väldigt sårbara och rädda. Ofta vill man vara speciell – samtidigt som man passar in. Typ. Så var det även i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet när Tofflan var tonåring.

Tofflan ville passa in, men gjorde det aldrig. Därför klädde hon sig konstigt ibland. En dag, när hon skulle gå till sitt trista plugg – se bilden! – ville hon förgylla såväl sin som sina skolkompisars dag.

Se så icke rolig skolan fortfarande är, trots att det gått 30 år sen Tofflan traskade här… Det enda roliga är att Tofflan sett skolans nuvarande rektor hångla i ett buskage en gång för 100 år. Brottet är vid detta laget preskriberat!

                                                                                                                                                       Därför tog hon ett läderband. På detta fäste hon tre ganska stora bjällror. Hela rasket knöt hon sen runt halsen och tyckte att hon var jättefin. Fast… hon blev ju rätt apart. Hennes egentligen inte alls ovänliga eller mobbiga kamrater gastade i kör

Titta! Där kommer geten Gösta!

Detta för att de liknade Tofflan vid denne get som vid tiden för det inträffade bebodde stadens stall. Och Gösta blev det! Kamraterna ville INTE släppa namnet och Tofflan accepterade det så småningom. Hon till och med behöll det över året på Biskops-Arnö, det som avslutades våren 1982 när Tofflan just fyllt 20. Till hösten, när hon flyttade in till Uppsala för att studera vid universitetet, återtog hon sitt ”flicknamn”.

Mössan nedan är som tidigare nämnts unik och finns endast i ett exemplar. Den har en tofs, en boll samt en bjällra. Instickat i mössan är namnet GÖSTA. Mössan är tillverkad under tiden på Biskops-Arnö av Anna Nilsson som numera bor i Enköpingstrakten.

Anna Nilsson stickade denna till Gösta (numera Tofflan) under vintern/våren 1981-82. Mössan finns ännu kvar att beskåda på Tofflans hatthylla.

Read Full Post »