Kablar, också!

Ett inlägg om arbetsmiljö.

---

 

För ett par månader sen skulle det göras skyddsrond på jobbet. HA! De passade på när jag var sjukskriven, vilket irriterar mig något. Det är ju inte världens bästa miljö att jobba i, nämligen, och jag hade ett antal synpunkter att lämna…

Att vara sex personer i ett utrymme dimensionerat för knappt hälften har sina nackdelar. Och fördelar. Personligen tycker jag att nackdelarna överväger.

Ingen som helst luftcirkulation gör att luften tar slut ganska snart. Det dröjer inte länge innan folk sitter och gäspar. Hjärnan känns trög.

Men värst av allt i arbetsmiljön är dessa sabla kablar som ligger överallt! Särskilt trådlöst är det ju inte ute i verkligheten. Här är en bild som jag tog idag på eftermiddagen på några av de kablar som ligger och ”skräpar”:

Några få av alla de kablar och sladdar som ligger på golvet, strax till vänster om min arbetsplats.

Du kanske inte tycker att det där ser så farligt ut. Men betänk då att alla dessa sladdar går mellan uttag och utrustning. På flera ställen… Jag sitter längst in i hörnet och tro mig, det är en hinderbana att ta sig dit!!! Det är inte bara en gång jag har snavat och nästan rivit ner eller haft sönder nånting.

Då och då tittar nån chef från IT in, glor på kablarna och skakar på huvudet. Säger:

Det där måste vi åtgärda!

Men nu har jag jobbat på samma ställe i snart sju månader och inget har hänt. Tänkte tipsa dem om KranEl AB som faktiskt har en hel del bra lösningar, bland annat vad gäller lyftanordningar. Kanske skulle det räcka med en enkel strömskena eller en pelare i vilken kablarna löper. Vi behöver kunna vara rörliga i vårt jobb och det behöver vår utrustning också. Framför allt behöver de hos oss som ska flytta och lyfta saker ha en bra och funktionell radiostyrd lösning. Det borde vara ganska enkelt ordnat med nån av de smarta produkter som företaget erbjuder. Jag ska nog skicka ett mejl… Eller bör jag ta det med snigelpost – ifall nån har råkat riva ur kablarna..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösningar

Ett lösande inlägg.

Tänk att jag tog mig till jobbet idag utan större incidenter! Det var väldigt halt även på E4:an, men de flesta – notera de flesta! – sänkte sina hastigheter och höll avstånd. Väl framme på jobbet var det som vanligt akuta situationer som uppstått. Jag lyckades hantera samtliga så att till och med jag blev nöjd. Det vill inte säga lite. Fast det roligaste av allt var att jag fick en kram av en annan inblandad person. Ovanligt att få av nån på jobbet, men jag blev glad över att tacksamheten var så stor över mina lösningar.

Efter diverse turer bland diverse ärenden hamnade jag hos E. Vi kom på att vi inte bara är grannar utan att vi tillsammans med Y kan tänka oss att träffas för prat även efter arbetstid. Roligt! Sen pratade vi jobb och diskuterade olika lösningar på hur man på ett bra sätt får ut information som människor kan ha nytta av. Ingenting annat än att jag gjorde mitt jobb, alltså.

Husmodell som jag hittade på en list på E:s kontor. Den påminner lite grann om husen i mitt grannskap.

 

Min fleecejacka har fått en ny och rejäl dragkedja.

Ytterligare ett par akuta göromål och några planerade blev det innan det var dags för lunch. Dagen till ära skulle jag ju hämta min älskade fleecejacka hos skräddaren. Jag har fått en ny och rejäl dragkedja, så nu ska väl jackan säkert hålla i tio år till. Den är så älskad, underbar att ha på promenader höst och vår, framför allt, men funkar även vintertid ner till tio minusgrader.

Idag skulle en man och jag träffas för att redovisa våra tankar under helgen. Vi har visserligen träffats, men något tankeutbyte blev det inte. Inte fram till lunch i alla fall. Jag hoppas emellertid att han har sett ett och annat idag som kan vara av avgörande betydelse, fast det är jag inte så säker på att han har gjort.

Den återvändande vintern var inte rolig att möta för nån idag, tror jag. Vad jag förstår ska eländet hålla i sig. Jag hoppas att Prinskorven får tag i sina vinterstövlar, för här snöar det tyvärr igen. Själv hoppas jag på att komma precis lika helskinnad hem som till jobbet.

Det löser sig nog, sa han som sket i vasken!

Typ…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullt ös, kan man säga…

Ett inlägg i vilket Tofflan återigen klagar sin nörd. Jag menar nöd.

I skrivande stund går klockan mot 22. Det har varit fullt ös hela dan, verkligen. Även på lunchen, när jag hamnade i en synnerligen intressant diskussion om öppenhet och intern kommunikation. Fler såna diskussionämnen!

Fler diskussioner om intern kommunikation efterlyses!

Flaxade iväg på ett spännande möte efter jobbet. Jag ska få skriva. Jag ska få skriva hur mycket eller hur lite (nåja…) som helst inom vissa områden/ämnen. Det var det vi diskuterade idag. För du vet, jag kan inte leva utan att skriva och att göra det på ett annat ställe än min blogg och i tjänsten känns lite som en ära. Att ha blivit tillfrågad. Att få chansen. Just nu är det tyvärr fullt upp och jag vet inte hur mycket jag skulle kunna bidra de närmaste dagarna. Men det kommer. Därför att jag vill. Jag vet.

Jag kan inte leva utan att få skriva.

Tyvärr förstår inte alla i min familj det (läs: mamma). Det sårar mig. Ibland gör man saker för att man vill, för att man kan. Det gäller att fylla livet med såna bra saker, inte negativa, som man kan älta varenda gång vi telefonerar. När jag försöker visa på lösningar för mammas negativa saker/problem får jag höra att jag skriker åt henne. Det var extra intressant att höra idag, eftersom jag särskilt la mig vinn om att sänka rösten.

Mammas största problem just nu är att det inte är planterat på graven till Mors dag. Men jag anser inte att det är skäligt att jag åker 2 x 30 mil och gör det. Jag orkar inte, jag är väldigt trött just nu. I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. För när jag kom hem från mötet, cirka två timmar efter min arbetsdag var slut, var det dags för invändig rengöring av *Clark Kent. Och så var jag bara tvungen att tvätta – såväl strumpor som tischor började ta slut.

(Så trött idag är jag att det har tagit sig fysiska uttryck och inte bara i illamående och trötthet. Jag har haft lite synbortfall på höger öga och jag har ett tryck över bröstet som går ut i vänster arm. Jag vet. Jag borde vara försiktig och slå av på takten, minska kraven. I stället höjer jag allt, även min personliga toleransnivå.)

Jag föreslog mamma att vi ska ta årsskötsel på graven, men det har hon inte råd med, sa hon. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden, naturligtvis, och undrade vad det kostade. Det visste hon inte. Intressant då att hon vet att hon inte har råd. Jag blev… ännu lite tröttare…

Telefoni i kväll = tre samtal.

Det blev lite telefonerande med Fästmön också. Hon har ”bortamatch” i natt, kan man säga, men återvänder till New Village i morgon kväll. Vi kommer nog hem ungefär samtidigt, för efter jobbet i morgon väntar tankning och biltvätt inklusive allmän puts. Bilen ska ju besiktigas på torsdag!

Det är så skönt med Anna, för hon kan säga vad hon tycker ärligt när jag frågar henne. I kväll frågade jag henne bland annat om jag borde göra mer för mamma, men hon tycker att jag gör vad jag kan. Och som hon sa, det var ju inte länge sen mamma var här – i påskas. Även jag, gärna i sällskap med Anna, skulle behöva åka bort på nåt kul/annorlunda.

Klockan var över 21 när jag äntligen, efter att ha kollat per sms om det var OK, kunde ringa dagens födelsedagsbarn. ”Barnet”, som är min Storasister, hade gått och lagt sig för att läsa. Och vet du… det är precis vad jag ska göra alldeles strax också! Jag hoppas att du har haft en bra dag och att du inte är lika trött som jag i denna stund utan mer lagom slak.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Högkänslig? Drunkna inte i känslor…

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det här med jobb igen, dårå…

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

• såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
• minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
• testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
• och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ‘em or leave ‘em!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den kompletta guiden till poker?

Egentligen är jag ju inte alls inne på det här med att spela på nätet. Men Pokerspel.org är ändå nånting jag kikar närmare på för att sidan känns annorlunda, men också för att jag är intresserad av diverse tekniska lösningar på webben.

Jag spelar än så länge poker i pappersform.

Det här är ingen vanlig spelsajt utan en sorts pokerguide. Här listas de populäraste pokerrummen på nätet, men här kan du också lära dig mer om poker, läsa nyheter om spelet och diskutera spelet. Märkligt nog är diskutera-sidan inte använd sen 2010. Däremot är de frågor och svar som finns att läsa där intressanta. Sajten har också en pokerblogg, men inte heller den har några aktuella inlägg – det senaste är från augusti förra året.

Sammanfattningsvis tycker jag att detta känns som en sajt med stor potential. Men då gäller det för ansvariga att uppdatera informationen på såväl startsida som undersidor. Det känns inte riktigt lyckat med gamla grejor från förra året eller till och med året före det. Tanken är god och med en uppryckning skulle sajten kunna vara högintressant för den som vill få en användbar guide till poker på nätet.

Read Full Post »

Som vanligt igen…

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!

Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »