Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lötenkyrkan’

Ett pirrigt inlägg.


 

Jag hann knappt tänka tanken, nästan inte hinna uttala den… Men plötsligt kan den bli verklighet, åtminstone till två tredjedelar. För mindre än ett dygn sen twittrade jag om tre personer jag skulle vilja intervjua (utan inbördes rangordning):

  • Sarah Dawn Finer
  • Anja Kontor
  • Annika Östberg

En av personerna har jag haft direktkontakt med via Twitter. Vi ska höras efter påsklovet, men jag tror att hon vill ställa upp. Intervjun tänker jag mig blir till en artikel för Uppsalanyheter när jag blir frisk samt ett inlägg för den här bloggen. Jag har redan skrivit ner ett helt gäng med frågor som jag vill ställa!

Och för en liten stund sen ringde Pe från Uppsalanyheter och undrade om han skulle fixa så att jag får intervjua en annan av de tre personerna på min drömintervjulista! Har jag tur eller har jag tur?!

Annika Östberg signerar min bok

Annika Östberg signerar mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Två av personerna, Sarah Dawn Finer och Anja Kontor, har jag aldrig träffat IRL, trots att vi har befunnit oss i Uppsala samtidigt säkerligen massor av gånger eftersom båda två har jobbat här. Märkligast av allt är att den enda av de tre jag har träffat är Annika Östberg, som varken bor eller jobbar här. Och vi sågs… i Uppsala. Jag hade då lyssnat på en föreläsning som hon höll. Annika Östberg stod rakt upp och ner i Lötenkyrkan och pratade i över en timme om sitt liv och leverne. Det var en otrolig upplevelse som jag delade med Fästmön, Fatou och Fatous pappa. Samt några till… Hela kyrkan var full, liksom…

Och just nu är hela min hjärna full av glada och spända tankar, av ord som jag hoppas blir sagda, frågor jag vill få ställa och personer jag längtar efter att möta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.


Lötenkyrkan tog in 500 personer
och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.


Prick klockan 19
började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳


Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 


Anna och Fatous pappa konverserade
under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 


Anna träffade på en före detta arbetskamrat
och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.

Read Full Post »

Uppdaterat: Magasinet som nämns i inlägget nedan är ett magasin som tar betalt för sina artiklar av dem de intervjuar. Inte helt OK, tycker jag dårå. MEN… artiklarna i det kommande numret om vår forskning är trots allt väldigt välskrivna och mycket läsvärda!


Idag på förmiddagen hade jag avstämningsmöte
med prefekten, det vill säga min nya chef, och den administrativa chefen. Jag tror att det gick bra, även om jag som vanligt har en förmåga att prata för mycket och gärna vilja ta över showen… Måste verkligen träna på att hålla tillbaka lite… Men jag tror att jag klarade mig vidare till rond två. Nästa avstämningsmöte är den 7 mars.

Ägnade lunchen åt att äta ostfrallor vid skrivbordet och läsa ut Palmebiografin samt därefter förstås lägga sista handen vid recensionen här på bloggen. Det är bra att kunna förbereda inlägg och spara utkast. En annan bra funktion här på WordPress är att man kan tidsinställa publiceringen av inlägg. Ibland ser det ju ut som om jag inte gör annat än bloggar trots att jag är på jobbet. Det är faktiskt sällan jag skriver inlägg på arbetstid, undantaget raster, dårå. Och så händer det ju att det dyker upp nåt intressant med jobbanknytning som jag vill blogga om.  Då känns det OK att skriva inlägg på den egna, privata bloggen.

På lunchen mejlade jag också och bjöd in mig själv på eftermiddagsfika hos före detta avdelningen. Jag är självisk – de har godare kaffe! Deras kaffe bryggs i en nästan igenkalkad kaffebryggare. Vi har en automat och jag tål det kaffet väldigt dåligt. Detta innebär att jag måste köra på cappuccino här. Men i morse tog mjölkpulvret slut och även cappuccinokaffet blev vidrigt. För övrigt tänkte jag ta med mig ett magasin och visa för avdelningen. ”Min” institution har två artiklar med där. Dessutom är en professor från fakulteten där jag jobbade tidigare publicerad  i samma nummer. Man måste få skryta lite!..  Det aktuella numret av International Innovation läggs inom en snar framtid ut som PDF här. Dessutom går det att följa Research Media, som gör magasinet,  på twitter,  @ResearchMedia

Det handlar om From farm to fork…


För övrigt laddar jag
förstås för den spännande kvällen! Den inleds med middag på restaurang Trädgården tillsammans med Fatou och Fästmön och avslutas i Lötenkyrkan, i sällskap av Annika Östberg….

Read Full Post »

Alldeles nyss nämnde jag musikern Ted Gärdestad i ett inlägg om en bok vars titel ursprungligen är en titel på en Ted-låt. Och precis nyss läste jag i lokalblaskan att Teds bror Kenneth kommer till Lötenkyrkan i morgon kväll för att prata om sin bror och om den sjukdom Ted plågades av: schizofreni.

När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom  – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.

När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.

Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.

I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???

Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.

Read Full Post »