Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fungera normalt’

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

stordatorn
Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.


Sen pratade jag med Fästmön
och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Morgontemp 9 april 2013
Eh… nästan nio grader kallt.


Idag ska jag traska upp
till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!


Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »