Att öppna sina ögon och öron

Ett djuriskt inlägg.

---

 

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…

Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.

Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.

Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.

Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.

Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är bilderna från i tisdags.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Windows 10 – hiss eller diss?

Ett datoriskt inlägg.

---

 

Nä, jag är fortfarande inte hemma. Men jag är nyfiken. Alltid. I våras fick jag signaler om att Microsoft skulle släppa Windows 10 till hösten. Det är visst höst nu och Windows 10 är på väg ut till användare.  Den som har Windows 7 eller 8 får gratis uppgradering.

Har DU installerat den???

Jag tillhör dem som inte har uppgraderat min 7:a till 8:an på datorn. Skälet är att jag har hört så många klagomål från olika håll, inte för att jag är feg. Försiktig, skulle jag snarare kalla det. För tillfället har jag bara tillgång till en fungerande dator och den måste jag kunna göra ”allt” med – även sånt jag är tvungen att göra. På önskelistan står ytterligare en dator, så att jag kan ha en att i princip surfa med och en att skriva på. Men idag är alltså ett system som är opålitigt eller krångligt nåt som inte skulle funka för mig.

Häromdan läste jag om mottagandet av Windows 10. Vad jag förstår är det mer likt Windows 7 än Windows 8 och Microsoft har återtagit vissa funktioner. Det kritikerna främst basunerar ut nu är Microsoft massinsamlar information och personliga data från oss användare. Som om det vore nåt nytt… Jag tycker att det är läskigt att man ens kan samla in en massa fakta om mig, via min personliga dator, men  samtidigt har jag ärligt talat inget att dölja – mer än det som står i mitt manus på gång och min hemliga blogg, förstås… Sen länge har jag noterat att till exempel Bokus har ganska stor koll på hur jag surfar och vilka böcker jag kikar på. Det känns ganska obehagligt att veta att Bokus – av alla företag! – uppenbarligen utnyttjar möjligheten att snoka.

Nu vill jag förstås veta om DU har installerat Windows 10 och vad du som har gjort det tycker om det! Eller kanske tänker du vänta??? Använder du ett annat operativsystem!!! Skriv några rader i en kommentar och berätta vad du tycker om 10:an – eller det system du använder! Jag läser och svarar så snart jag har sparkat igång datorn hemma. (Jag hoppas för övrigt att du verkligen INTE använder gamla system som Vista eller XP, för dessa utsätter inte bara din dator för hot utan även min!!!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hallon och paket

Ett firande och vilande inlägg.

---

 

Vår tonåring.

Idag firar somliga Harry Potters födelsedag. Jag firade killen i förra inlägget i stället. Tänk att han nu har blivit 13 år. Tonåring…  En massa som händer i kroppen, på både in- och utsidan. Just nu läser jag Laura Palmers hemliga dagbok. Hon börjar skriva den som tolvåring, men redan då sker en massa saker som en på sätt och vis vill skydda barnen för. Fast de måste ju få göra sina misstag, de måste ju få prova. Och yngste bonussonen är än så länge ganska… försiktig av sig. Vad jag vet… Jag vet nog inte allt, förstås. Det jag vet är det jag ser – han har vuxit så snabbt på längden att vi vuxna runt omkring honom snart är kortare. Hur den lille pojken i förra inlägget ser ut just idag kan du se här ovan. Jag har hans tillstånd att lägga ut bilden.

Som vanligt får en en massa gott när en kommer till Himlen. Elias mormor hade med sig hallon från Slottsträdgården och Fästmön hade bland annat gjort chokladbollar – på smör. Vad hade jag gjort? Köpt tårtbottnar. Det var därför jag var tvungen att ta två bitar… (Sämsta ursäkten, eller?)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Många paket blev det och blommor. Pengar och en halskedja, choklad och spel samt både hårda och några mjuka paket. Jorå, det stod faktiskt kläder på önskelistan! Morfar, pappa, mormor, L och jag tyckte nog ändå att det var lite svårt att hitta på grejor, men vi fikade gärna i alla fall. Även storebror och äldsta storasyster var med samt mamma, förstås, som hade ordnat allt så fint.

Mormor och L hade med sig blommor också från Slottsträdgården.

Eventuellt ska jag hjälpa Annas snälla mamma och L med lite datorgrejor nästa vecka. Och så ska jag låna ut en bok, för Annas snälla mamma och jag har fått en gemensam favoritförfattare i Jojo Moyes. Det vi var överens om att vi gillar bäst är att författaren varierar sig så i sina berättelser.

I kväll bjuder pappa på grillning, men jag åkte hem till mitt för att tvätta, vila och ladda inför morgondagen. Jag bävar för folkmassorna, men jag hoppas att de dallrande nerverna kommer i ordning. För tillfället känner jag mig lite som den vissnade orkidéblomman som hade trillat av pinn stängeln.

En blomma på min gula orkidé hade trillat av pinn stängeln.

Idag är det mer än tre månader sen jag själv fyllde år. Men faktum är att det låg ett stort paket intryckt i min postbox. (Varför gör brevbäraren så? Boxen gick nästan inte att öppna eftersom posten blockerade låset.) Det gick emellertid väl och jag kunde glädjas åt paketet.

Ett stort  paket låg intryckt i min postbox.

Innehållet är förstås ännu mer spännande än själva paketet. Det är en bok jag har fått för recension av Kim M. Kimselius! Jag anmälde mitt intresse att recensera boken strax före sommaren, men eftersom jag inget hörde trodde jag att det var några andra som fått chansen. Därför blev jag glatt överraskad idag att få den här boken:

Att hitta glädje i skrivandet heter boken jag ska recensera.

Den här boken ser jag fram emot att både läsa och recensera. Jag har faktiskt tappat glädjen i skrivandet just nu, det är mera som nåt jag bara måste göra (ungefär som ätaskitasova). Förhoppningsvis får jag inte bara en läsupplevelse här utan också lite pepp – samtidigt som självkänslan höjs nån centimeter för att jag blev en av de utvalda som får recensera boken. Två månader har jag på mig, men jag tänker börja läsa boken direkt efter min bok på gång just nu. Faktum är att jag gillade omslaget så mycket – och omslag och form är också nåt jag tittar på när jag recenserar! – att jag funderar över om min egen nästa bok inte ska få den här titeln:

Vacker titel på en bok, va?

Nej, nu måste jag packa innan jag fixar käk och försöker få ordning på insidan. Jag börjar väl med att stoppa ner denna i min ryggsäck…

Regnbågsflugan behövs till morgondagens paraderande.

Ha en fin fredagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla böcker och elektroniska matrecept

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.

---

 

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön. Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.

Men nya testamentet på engelska var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dans på öm fot

Ett dansant inlägg.

---

 

Tomten i glaskulan fick jag i julklapp ett år av min äldsta bonusdotter.

Nej, det är inte tjugondedag Knut idag, men jag tänker börja dansa ut julen ändå. Eftersom allting tar sån tid för mig just nu tänkte jag dela upp arbetet på två dagar. Idag åker alla tomtar och krubban ner i sina askar och lådor. Och änglaspelet, som jag inte kan tända eftersom ljudet skär i mina öron. Mina favoritfigurer, som alltid hänger i köksgardinen, sveps in i sån där plast med luftbubblor i och läggs försiktigt överst i jullådan sen. Där får de slumra tills… näste man/nästa kvinna tar ut dem, kanske till julen i år.

Jag har en himlans massa tomtar. Många av dem är garntomtar och kommer från en tid när jag firade mina första jular som vuxen och inte hade råd att köpa julsaker. En snäll människa satt då och gjorde en hel påse tomtar av garn till mig. Ibland har dessa tomtar fått bo i julgranen. Min pappa brukade alltid, i mitt föräldrahem, alltså, bygga ett tomtebo invid granens stam. Den traditionen tog jag med mig. Men sen några år tillbaka sätter jag i stället ut tomtarna här och var i mitt hem. De tittar fram bakom tavlor och speglar, hänger i lampor och dyker upp lite varstans. På grund av detta kan jag sen hitta tomtar än till påska…

Ryggen har plågat mig i några dar, trots att jag gör mina övningar. Men jag går och står för lite och kylan gör sitt till också. Igår kväll passade jag på att promenera i mitt hem under ett långt mobilsamtal med en vän. Det fick till följd att jag vaknade mitt i natten med en bultande och värkande hälsporre. Det som är bra för den ena kroppsdelen är inte bra för den andra. Och att gå runt i lägenheten i en och en halv timme var bra för ryggen, men skit för foten.

Halva dan har snart gått och jag följer inte alls mina planer. Jag tror att jag ska fortsätta med lite tidningsläsning innan jag tar itu med tomtarna och Den Heliga Familjen.

Den Heliga Familjen ska ner i lådan idag.

 

Min intention är att umgås med familj och vänner också i helgen. Jag hoppas att DU får en bra helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

September var det visst…

Ett inlägg om väskor och datorer. Bland annat.

---

 

Vilken dag det har varit! Den har varit lång och innehållsrik. När man inte har ett jobb att gå till måste man se till att fylla dagarna med vettiga saker ändå. Morgonens jobbsökeri slutade i ett enda jobb och frustration. Bloggade lite, surfade lite och sen stämde jag träff med Fästmön en timme tidigare än planerat. Fast jag gav bara tillfälligt upp jobbsökeriet, förstås.

Vännen Gunilla tycker att jag har så snigga handväskor. Jaa, jag har väl smak… Så idag åkte vi och tittade… på väskor. Bland annat. Den här fick dock stanna kvar i affären. In fact, ingenting alls följde med mig hem. Däremot kom Anna hem med en låda, men den får hon själv berätta om!

Den fick stanna kvar i affären.

Vi åkte ut till Himlen och Anna bjöd på knäckemackor och kaffe. Jag åt visst fyra stycken… Men det gick bra, magen till trots. Jag fick också en pratstund med den enda bonusdottern som är kvar hemma och vi ska eventuellt ses på tu-kvinna-hand i nästa vecka för ett eget samtal med frågor och svar. Tanken är att yngsta bonusdottern ska bli lite mer mediekändis än vad hon redan är… Minstingen kom också hem varm och svettig efter en idrottsdag i höstsolen. Jag tog en flukt i hans mattebok och ärligt talat fattade jag… ingenting inte mycket…

Vinstlotten som jag vann på Triss skrapades och jag köpte förstås en till Anna också. Givetvis var det jag som vann.

Tur i spel, men otur i kärlek..?

Vid 16-tiden kom jag hem till mitt och återupptog då jobbsökeriet med godkänt utfall poängmässigt sett. Jag skrev en text, jag skrev ett mejl, jag läste ett mejl och skrev bok fram till klockan 20. Då var det liksom dags att fixa middag. Idag blev det potatismos och kycklingkorv. Korven hade jag glömt att ta fram ur frysen, men den stektes och serverades nästan genomstekt. Jag åt en och en halv och lämnade en del mos. Det tog bara stopp – och det var bra.

Jag skriver om tunga saker.

Dagens arbete blev förskjutet till eftermiddag – kväll, men faktum är att det gick bra ändå. Däremot är det tunga saker att ta sig igenom. Underlaget är dessutom stort. Men det blir nånting. I skrivande stund har jag elva kapitel – eller ramen för, i alla fall – till den första boken.

Efter maten skulle jag sätta mig en stund igen vid datorn, men då började den att krångla. Först ville den inte alls skriva ut det sista kapitlet och sen tvärhängde den sig. Den bara stod och tuggade. Jag försökte med alla kommandon, men till sist återstod bara att stänga av den hårt. Jag höll andan när jag startade den efter en stund… Den frågade om jag ville starta som vanligt och det ville jag. Spänningen var olidlig… Den gick igång!!! Sen körde tre utskrifter igång också och det var väl mindre bra, eller i vart fall ganska onödigt. Innan jag gjorde nåt mer sen säkerhetskopierade jag filer till min externa hårddisk. Det gäller att vara försiktig – även med nya datorer, uppenbarligen…

Tänk att vi redan är tre dagar in i september! Hösten har bara kommit. Snart är det dags att täcka in ballen* på nåt sätt. Jag vill ju inte att min fina trall ska bli förstörd i vinter. På fredag när Anna kommer ska vi äta kräftor. Jag har bestämt att min mage tål det. Det blir ett good bye till augusti, välkommen till september.

Men det är bara torsdag än så länge i morgon. Och om några timmar fortsätter mitt arbete. NU ska jag ta en surfrunda bland mina kickor & pluttar!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Gullegrisar och ren skit

Ett inlägg där jag bevisar att jag inte är nån filmare samt bjuckar på min fulhet.

I eftermiddag fick vi skärpa till oss och komma iväg till Stormarknaden för att inhandla bland annat en vinterjacka till Prinskorven. Fästmön var och tränade först så hon knappt kunde gå sen. Tur att hennes särbo kom och hämtade henne i bil. Före Stormarknaden passade vi på att svänga in till ICA Heidan – där jag visste i förväg att vi skulle träffa Annas snälla mamma. Fast jag vet inte hur det kom sig att jag visste. Jag bara visste. Och jag sa till Anna innan vi for dit att det är konstigt att vi så sällan stöter på din mamma på just den affären. Då hände det!

Hemma i New Village var det självservering av sopplunch för Sport-Anna, allt medan jag hanterade ett uppdrag vid datorn. Efter 100 år kom vi så iväg, jag med en nyduschad Anna bredvid mig. Då hade hon sprungit lättklädd en god stund. Inte för att jag klagade, men…

På Stormarknaden var det lika galet med folk som alltid, nästan. Anna blev för ett ögonblick utomordentligt seriös och gick in för uppgiften att kolla efter vinterjacka åt Prinskorven. Jag spanade in en snigg festblåsa till morgondagen. Tyvärr fanns den bara i storlek 92…

En festblåsa – fast tyvärr bara i storlek 92.

På Lagerhaus var vi en lång stund. Anna skulle nämligen också inhandla en vinst till ett lotteri. Här fanns många roliga saker. Jag insåg att det inte bara är skitfula vimplar som är i ropet utan också pappersbollar att ha i taket. Varför då, liksom..?

Pappersbollar i taket – varför då?

Jag såg ett skitfint duschdraperi som jag tänkte köpa till Klaras älskare R, men tyvärr satte tisdagens p-bot stopp för all shopping som inte är mat för min del för ett tag framöver. Dessutom informerade mig Klara om att R är en riktig torrboll. Månntro hon menade att han aldrig duschar..?

Ett perfa duschdraperi till vännen Klara! Det är ju till och med turkosa inslag i det…

En som gillar att duscha, däremot, är Kronprinsen. Men för att han inte ska känna sig ensam fotade jag denna kompis och messade över till honom. (Johan har, av nån anledning, ank-fobi.)

En svart kömpis till Johan.

Så småningom hittade Anna det hon skulle ha. Annars tyckte jag egentligen att det mesta var… ren skit…

Det mesta var ren skit. Och det fanns också att köpa!

Hittade vi nån jacka till Prinskorven då? Tja på H&M valde Anna mellan två modeller och färger, allt medan jag provade en mössa för den kommande säsongen.

En värmande byfånemössa till Tofflans tomma skalle för den kommande säsongen.

Prinskorven fick en grön jacka. Den blev det till och med 20 procents rabatt på tack vare att Elias bonusmorsa (= Petite Moi) checkade in på Foursquare! Då blev det pengar över till ett par handskar också. Men sen ballade hans mamma ur totalt…

Varning! Den här kvinnan har siktats på H&M i Gränby Centrum. Hon kan blotta sig om man inte är försiktig och…Anna lite i hatten och en grön jacka, vid orange pil, till Elias.

Innan vi lämnade bygget skulle jag filma en liten gris. Den här filmen bevisar att jag INTE är nån filmare…

Slutet gott, allting gott, emellertid. Den gröna jackan passade Elias när han fick den levererad ut till Morgonen. Vi åkte hem till New Village för att äta middag. Nu hägrar Farliga drömmar (senaste Lang-filmen) samt kaffe med wienerbröd och hallongrottor.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 23 oktober 2013

Ett inlägg om what’s hot – and what’s not…

Äh, medan jag försöker övertala mig själv att gå in i duschen alt. äta frukost tar jag en runt i omvärlden. Vad är hett och vad är inte lika hett i media, tro?

 

Nu har det gnistras färdigt, tror jag bestämt.

Prins Carl Philip om gnistskyddsaffären. Äntligen tar prins Carl Philip bladet från munnen och uttalar sig i den så kallade gnistskyddsaffären (vem som egentligen designade ett gnistskydd sålt av Svenskt Tenn). Prinsen väljer att bli intervjuad i en av kvällsblaskorna. Han säger bland annat att han tycker att det har varit jobbigt att bli kallad bluffdesigner. Det tror jag, det! Prinsen hävdar att han velat respektera designern Eric Ericsons önskan om anonymitet, men att båda två har ingått i en designgrupp som tagit fram det aktuella gnistskyddet. Ja, ja… Ska vi gå vidare nu, eller..?

Slutet är nära – för telefonkatalogen. Nästa år fasar (!) Eniro ut Gula sidorna-katalogen. Ja, gult är ju fult, men frågan är om den gula katalogen fortfarande används eller inte? Fast trots Eniros vinster ska man minska på sin personal och spara 100 miljoner nästa år. Nä, det är inte mycket som känns logiskt här i världen…

 

Illegala?

Illegala läkemedel strömmar in i Sverige. Tullverket vädjar till oss svenskar att inte köpa mediciner via nätet. OK, visst köper jag en del läkemedel via nätet, men än så länge har det bara varit oskyldiga receptfria varor. Den dagen det blir aktuellt för mig att köpa mina mediciner via nätet lär jag nog vara väldigt försiktig. Dessutom kräver Apotea, där jag nätshoppar, e-legitimation. Känns trovärdigt, tycker jag!

Filippa Reinfeldt och Instagramaffären. Det är fullt av så kallade ”affärer” i media. Igår kunde vi läsa om att den folkvalda moderatpolitikern Filippa Reinfeldt valt att blockera en person från att kommentera på Filppas Instagramkonto. Kontot omfattar bilder på vad hon gör både som privatperson och som politiker. I somras bad Anders Ljung, som den blockerade heter, den offentliga verksamhet i Stockholms län som har vård och omsorg som huvuduppgifter att häva Filippa Reinfeldts blockering av honom. Han fick till svar att detta inte låter sig göras eftersom kontot är privat. Anders Ljung tycks vara en envis och påstridig man. Han låter sig inte nöjas med detta utan har nu JO-anmält det hela. Vad följden blir återstår att se. Men, som sagt, kontot är privat – även om det används i arbetet, på arbetstid. Fast brott mot offentlighetsprincipen kan denna blockering inte rimligtvis vara, tycker jag: Anders Ljung – och alla via andra – kan ju fortfarande SE bilderna på Instagram. Anders Ljung kan bara inte kommentera längre.

 

Finns här luft?

Uppsala kommuns organisation ses över. Dags för organisationsöversyn igen, denna gång inom Uppsala kommun. Syftet är ökad effektivitet och en tydligare verksamhet. I förlängningen tror jag bestämt också att det handlar om att få bort lite… luft i organisationen. Dålig luft, vill säga. Sån finns det ju ofta rätt gott om i de flesta stora kolosser organisationer.

Dan Hylander på Katalin. Baskat! Åter har jag missat en av mina gamla idoler! Recensenten fick över tre timmar och 28 låtar och trodde inte att nån enda på konserten var besviken. Snygg är han också, Dannemannen, men DET glömde recensenten skriva…

 

Hade kossorna redan blivit lampor, tro?

Buss körde in i kohage. En Uppsalabuss körde in i en kohage i Björklinge. Varken kossor eller chaufför skadades och några passagerare fanns inte ombord. Tur det! Men vad hände, egentligen??? Nyfiken blir man ju!..

Matfusk! Det matfuskas minsann! EU-parlamentets utskott för miljö och hälsa har listat de tio vanligaste matfusktyperna. Vad sägs om att italienska maffian smaksätter rapsolja och låter den gå som olivolja? Eller att kända sorters fiskar byts ut mot billiga ersättare? Utspädning av mjölk? Tillsättning av andra råvaror i dyra kryddor? Man baxnar lite, det gör man…

 

Ohygieniska!

Björn Ulvaeus vill ha ett kontantlöst samhälle. Det första B:et i ABBA, Björn Ulvaeus, har skrivit en debattartikel i Dagens Industri där han förordar ett kontantlöst samhälle. Han menar att kontanter är dyra, medverkar till brottslighet – och ohygieniska. Björn Ulvaeus lyfter fram ABBA-museet där man inte hanterar kontanter. De som gnäller mest på att de inte får betala kontant är tyska och ryska besökare, konstaterar Den Svenske Björnen. Eh..?

Därför är fikandet effektivt. JA! Det ÄR effektivt att fika tillsammans på jobbet. Vi mår bättre om vi umgås, vi passar på att informera och att informeras (det kallas att kommunicera…) och vi blir inspirerade till nya idéer.

Livet är kort.

Read Full Post »