Tofflan talar ut: Saker jag inte gillar att öppna

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

En öppnad ost, redo att skivas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fri fredag – för somliga…

Ett fritt inlägg.

---

 

Det är fri fredag idag för somliga (läs: Fästmön). Andra (läs: undertecknad) måste harva på och söka jobb som vanligt. Men det har jag gjort nu på morgonen, med viss framgång. Det har blivit betydligt glesare med lediga jobb inom min bransch. Jag får leta längre och längre från Uppsala där jag bor. Tanken på att pendla lockar inte alls – jag vet vad det gör för mitt redan minimala sociala liv. Fast om valet står mellan ett jobb eller att vara arbetslös blir förstås jobbet mitt val. Jag behöver en inkomst, helt enkelt!

Min Sibyllamåltid: kycklingburgare med strips och ekologisk mellanmjölk.

Tills vidare tränar jag på att leva snålt. Det är faktiskt ganska utmanande och lite roligt. Roligt, därför att jag måste hitta vägar att klara ekonomin. Vägar, som man knappt behöver tänka på när man får en lön varje månad. Det är i princip slut med uteätningar, för sånt är ren lyx i tillvaron. Fast igår gjorde vi ett undantag: vi åt på Sibylla i Librobäck. Skälet var att jag hade fått rabatt-kuponger. Som den tant jag är låter jag inte såna förfalla utan använder dem – om det är nåt jag vill ha. Och igår ville jag prova Sibylla.

Det enda på menyn som jag kunde äta var förstås en kycklingburgare. Jag fick en hel meny – burgare med bröd och grönt – och dessvärre gris i form av bacon – strips och dryck (för min del ekologisk mellanmjölk). Anna valde nån pepprig 90-gramsburgare som var god, men i hetaste laget. Min kycklingburgare var också jättegod – förutom bitarna av gris. Därför är det bra om varje mål beskrivs ordentligt i menyerna, tycker jag. Det känns liksom inte trevligt att behöva spotta ut mat vid bordet…

Förutom grisbitarna smakade maten bra. Lokalen var fräsch och det sprang unga pojkar och svabbade golv och torkade bord och stolar hela tiden. Det var rent. Efter hand ramlade det in ganska mycket folk, men det var ändå ingen lång väntan på maten. Matgästerna var av blandade sorter – allt från tjocka tanter med rabattkuponger via barnfamiljer till kroppsarbetare iförda sina icke helt rena arbetskläder.

Det sammanlagda Toffel-omdömet är att måltiden var väl värd de 49 kronorna. Det som drar ner omdömet är att det inte framgår i menyerna vad som finns mellan bröna, så att säga, på burgarna. Men… nästa gång vet jag och kan säga till om minus bacon. Hit åker jag definitivt igen!

 

PS Sibylla i Librobäck var ju inte som Sibylla förr – en kiosk med genomskinliga, värdelösa plastgafflar som alltid gick av och flottiga, feta pommes frites… Därmed inte sagt att det var bättre förr…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktor Sömn

Ett inlägg om en bok.

---

 

Samma år som jag började gymnasiet gav Stephen King ut The Shining. När jag sen hade gått ut gymnasiet och flyttat till England såg jag filmen på bio*. Förra året skrev Stephen King äntligen uppföljaren, Doktor Sömn. Jag var en av dem som var nyfikna på hur det hade gått för pojken Danny och köpte boken från mamma till mig i födelsedagspresent. Tack!

Det har gått 37 år sen Danny och hans mamma med nöd och näppe undslapp med liven i behåll. De lyckades fly från Dannys pappa, som var besatt. Familjen hade bosatt sig på ett hotell som pappan skulle sköta medan han skrev en bok. Men pappan blev som sagt besatt av ondska – förutom att han var besatt av sjukdomen alkoholism. (Då är man ju också på sätt och vis besatt av ondska.)

Som vuxen har alkoholismen förts vidare till Danny. Han driver ett rätt kringflackande liv, med sprit och droger. En dag tar han sig samman och slår sig ner. Hur detta går till tänker jag inte avslöja, det får du läsa om i boken! Han får hjälp att ta sig till AA och hans liv som vårdare på ett hem för döende börjar. Där blir han doktor Sömn, mannen som ser till att de som ska dö vågar gå över till andra sidan. Han håller dem i handen och lugnar dem.

Men så plötsligt får han telepatisk kontakt med flickan Abra. Och då är lugnet som bortblåst. Någon är ute efter Abras kraft. Abra och Danny går samman för att bekämpa ondskan.

Det här är naturligtvis en jättespännande bok! Inslaget av det övernaturliga känns för det mesta rätt och bra, liksom skildringarna av kampen mot alkoholismen. Man anar att författaren vet vad han skriver om, liksom. (Stepen King var onykter alkoholist när han skrev The Shining.)

Bitvis blir det emellertid lite för otroligt och faktiskt ganska segt och utdraget. De femhundra sidorna kanske kunde ha dragits ner till… 300? Toffelomdömet dras i alla fall ned, men bara med en toffla. Sammantaget blir omdömet ändå det näst högsta!

* I morgon, den 6 juni, är det 34 år sen jag tog studenten…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag böjer min nacke, men jag ler baske mig inte!

Ett grinigt inlägg.

Tisdagar är inga bra dagar. Det har de aldrig varit i min kalender. I natt sov jag jätteilla. Jag somnade och sov typ tre timmar, sen vaknade jag. Och slumrade och vaknade varannan timme. Fästmön sov visst lika illa. Det är inte tyst i huset ens på nätterna.

När jag låg vaken under vargtimmen – och de andra timmarna – cirkulerade tankarna förstås kring diverse små saker. En riktig småsak på jobbet låg jag och klurade på hur jag skulle lösa. Det hade jag inte behövt göra. Jag fick direktiv under dagen och har utfört det hela. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag böjer min nacke. Men jag ler baske mig inte.

Min nacke är böjd precis som Maria Miesenbergers bronsskulptur. Vill du se skulpturen i sin helhet rekommenderar jag dig ett besök på Konsthall Märsta.

Tisdagens jobb har i övrigt löpt i kringelikrokar. Som vanligt. Faktum är att jag börjar njuta av att det är så… oberäkneligt… Oförutsägbart… Föränderligt… Fast jag skulle önska att det fanns rymd för mina idéer. Idag har jag i alla fall fått skriva och det gillar jag. Men det är svårt när det pratas i rummet. Jag tryckte in iPhonens lurar och slängde på nån radiokanal med sextiotalsmusik. Det gick bättre att författa då. Intervjun som föregick skrivandet var en trevlig pratstund med en engagerad trio konsumentmänniskor. När andra ställen drar ner på sånt har min arbetsgivare i stället ökat. Och det ger resultat i form av snabbare hjälp för den enskilde. Naturligtvis också mindre lidande – av olika slag. Sånt tycker jag är kanonbra!

Eftermiddagens sista möte börjar klockan 16. Det innebär att jag nog lär sitta över en stund i kväll. Det roar mig inte så särskilt eftersom det är sista hela kvällen som jag och Anna har tillsammans innan hon återvänder till Himlen för att vara mamma på heltid. Men förhoppningsvis är vi klara före arbetsdagens egentliga slut. Jag ska handla lite på hemvägen också. I kväll blir det korv av olika sorter med bröd till middag och jag är ansvarig. En typisk trist tisdagsmiddag. En dag när jag har böjt min nacke men vägrat att le. Jag ler inte på kommando.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det här med jobb igen, dårå…

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

• såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
• minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
• testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
• och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ‘em or leave ‘em!

Livet är kort.

Read Full Post »