Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öppenhet’

Ett inlägg om byråkrati, öppenhet och stängdhet (och just som jag skrev det smällde balkongdörren igen…) som avslutas med en fruktstund.


 

Pappershög

Byråkrati…

Vårt samhälle är det mest byråkratiska som har funnits och konsulten är dagens byråkrat. Det menar antropologen David Graber i en artikel i DN som jag läste idag på nätet. Fast den officiella storyn från samhället självt är förstås den motsatta, nåt samhället tackar modern teknik för, bland annat. Jaa… jag är böjd att hålla med om mycket i David Grabers teorier. Konsulter skrev jag om för ett tag sen bakom lösen. Byråkrater brottas jag med titt som tätt, stelbenta såna till max. Den värsta sorten, som dessutom passar in på David Grabers beskrivning, är nog tanten som gav mig råd och anvisningar om hur jag skulle sköta mitt e-postprogram för att a-kassans mejl inte skulle hamna i min skräpmapp. Som om hon visste vilket e-postprogram jag använder… (Det gjorde hon alltså inte.) Det är inte den enda oförskämdheten jag har fått från det hållet. Och så undrar facket varför antalet medlemmar sjunker…

ICA logga

ICA får inte ha nattöppet för facket.

Nån annan som har drabbats av byråkrater är Fredrik Andersson, som är den första ICA-handlaren som vill ha öppet dygnet runt. Han menar i en artikel i lokalblaskan att det finns underlag i området i form av nattvakna studenter, men också att ett nattöppet Folkes Livs skulle skapa arbetstillfällen. Men se facket, i det här fallet Handels, och Arbetsmiljöverket sätter stopp för detta. (Finns det nåt fack, egentligen, som vill att ens medlemmar ska jobba..?) Skälen som anges är att öppettider regleras i arbetstidslagen. För att få ha öppet mellan midnatt och klockan fem på morgonen krävs speciell dispens och det har inte Fredrik Andersson och hans affär. Lokalblaskan gjorde en liten undersökning kring intresset för nattöppna affärer. Resultaten visade att över 50 procent av de 3 000 som deltog i undersökningen vill ha nattöppna affärer och knappt hälften skulle handla på natten. När det gäller att jobba på natten visade sig 59 procent vara villiga till det. Men inte facket, alltså…

politiker

Svalt intresse för Speaker’s Corner i Uppsala.

Kanske är detta nåt att ta uppSpeaker’s [Gäsp] Corner i Uppsala. Nu ska ski… det bärbara prathörnet och scenen flyttas igen. För tre år sen, i april, invigdes Speaker’s Corner från Vaksala torg. Intresset var minst sagt svalt från allmänheten och lagom till valrörelsen flyttades hörnet till centrum och torget utanför S:t Per-gallerian (där ett visst extremparti och en dito religiös rörelse brukar showa?). Fast nu är hörnet tillbaka på Vaksala torg igen. Det senaste förslaget är att det flyttas till Stadsträdgården. Att ha hörnet i en park är att göra som förebilden, Speaker’s Corner i Hyde Park i London, menar centerpartiets kommunalråd i opposition, Stefan Hanna. Totalt har hörnet kostat en halv miljon. (Undrar om alla flyttar är inräknade i kostnaden..?) Om detta säger Stefan Hanna i Radio Uppland (ser citatet konstigt ut språkligt gissar jag att det inte är korrekturläst av journalisten på Radio Uppland, jag har kopierat och klistrat in):

[…] Jag tycker det är väldigt mycket pengar, men nu fick motionen stöd av ett enhälligt kommunfullmäktige, om vi ser till annan offentlig konst som vi satsar mycket pengar på så anser jag att den här är billig till annan offentlig konst och den är dessutom ett landmärke som man kan nyttja för nånting som är väldigt värdefullt och viktigt får vår yttrandefrihet […]

Ärligt talat… jag tror inte att en flytt hjälper och undrar om kommunfullmäktige har hört talas om sociala medier. Att Stefan Hanna själv har det, vet vi ju sen länge, men resten. (Vem minns inte hans bloggerier från Thailand om att överviktiga skulle betala högre skatt, med mera..?)

Apple watch

Äppleuret släpps i Sverige idag.

Och idag kan vi dessutom mediesocialisera oss ännu mer för Apple watch är släppt i Sverige. Jorå, jag fick ett erbjudande via mejlen, men jag hade ingen lust att köa bland ett tiotal nördar killar tidigt i morse. Förste köare i Uppsala var pojken Fredrik Adén, presenterad med bild och i text i lokalblaskan på nätet. Han hade väntat i två år på klockan. Själv tror jag äppleuret är lite för litet för att fungera optimalt för mig och nöjer mig med dator och mobiltelefon än så länge. Vill jag ha en fruktstund kan jag äta ett äpple i stället.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  fredagsmorgoninlägg.


 

Löv på fönstret

Jag vill också höra till nånstans!

Det här är nog veckans bästa dag, tycker många. Själv tycker jag att det är en svår dag när det känns extra mycket att jag inte hör till nånstans. Därför gäller det att aktivera sig och inte fundera så mycket över detta. Jag inledde dagen med att på Twitter gratulera vår ärkebiskop till en fin utmärkelse för mångfald och öppenhet, bland annat. Därefter sökte jag dagens jobb. Bland annat hittade ett riktigt spännande jobb här i Uppsala. Det vore riktigt roligt om jag fick möjlighet att få visa vad jag går för på den tjänsten. Drömma kan man ju…

Min fredag fortsätter med en dejt med Fästmön på förmiddagen. Vi har var sina ärenden och eftersom Anna är ledig passar det bra att stråla samman för att utföra dem. Mitt är att hitta en present och jag har åtminstone några idéer nu. I eftermiddag har Anna ett viktigt möte i Förorten, så jag har lovat att skjutsa dit henne. Jag hoppas att vi hinner med alla de ärenden vi har tänkt!

Thaisoppa ostsmörgås mjölk och bok

Torsdagsmiddag bestående av thaisoppa, ostmacka, mjölk och litteratur.

Igår skrev jag att det var lite svettigt här. Egentligen var jag frusen. Det är ingen ordning med matrutinerna när jag är ensam. Framåt kvällen började jag frysa rejält – tills jag kom på att jag kanske skulle fixa middag. I stället för de tänkta nudlarna med frysta grönsaker blev det het thaisoppa med macka och mjölk. Och till sällskap den tegelsten jag plöjer just nu. Det är verkligen en hemlig historia, precis som titeln säger… Jag är väldigt glad över att några av mina kollegor på min förra arbetsplats introducerade mig i somras för författaren! Faktum är att jag har även hennes andra roman i min att läsa-hög. Den tredje var en present från kollegorna och den har jag redan läst. Men det går bra att läsa böckerna separat, för de hänger inte ihop på nåt sätt.

För att förekomma eventuell frossa framåt aftonen idag har jag med spretiga bokstäver skrivit ett note to self på en pissgul lapp om att jag ska ta fram mat ur frysen. Lappen har jag satt på en av mina svarta köksbänkar. Bra färg-kontraster där, för skumögda jag. Köket serverar därför spaghetti med nästan ett år gammal tonfisksås. Jag tror inte att det är något fel på maten och jag är verkligen sugen på just tonfisksås.

I eftermiddag ska jag ge mig på att försöka ladda ner Office Home & Student 2013. Jag fick ett tjockt kuvert innehållande en produktnyckel och enkla instruktioner. Det fixar jag, jag vet, men Den Hånfulle griper tag i mina magnerver, klämmer till och säger

Är du verkligen säker på det? Tänk om det bara blir problem?

Då darrar Den Lilla Självkänslan inuti och jag svarar med pipig röst:

Nej, det är jag inte. Jaa… vad gör jag då?

Såna där dialoger är till för att jobbas bort. Men många års innötande har satt sina spår och det är en kamp. Hela tiden.

Vad utkämpar du för kamper idag? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Men som vanligt nyper administrationsskorpionen till och publicerar inga oförskämda kommentarer. Det är nog med såna nu.

adminskorpion

Administrationsskorpionen i egen hög person.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett socialt testande inlägg.


 

Open sharer

Jag söker äkthet, öppenhet och samband/kontakt… Det trodde jag inte!

Min polare Per… Eller nej. Per, som jag lärde känna via Twitter först, IRL sen, hittar ofta spännande läsning och länkar till sånt som har med nääätet och sociala medier att göra. Idag hade Per via Twitter länkat till en artikel om vilken typ av delare man är på sociala medier. Jag tycker själv att jag är ganska restriktiv med att dela saker som länkar till texter, artiklar, bilder etc.

Men det klart att jag delar saker ibland. Länkar till intressanta artiklar, främst. Sen delar jag gärna med mig av saker från mitt eget liv…

Enligt artikeln finns det fyra typer av delare:

  1. Open Sharer – willing to connect with anyone and willing to post and share anything
  2. Audience Sharer – carefully choose the audience they connect with and are therefore still willing to share openly and authentically
  3. Content Strategist- willing to connect with anyone and picky about the content that they share
  4. Custom Strategist – separating their audiences to create custom buckets of sharing

Artikeln handlar om några olika studier som görs på hur människor delar saker i sociala medier. En del intressanta frågor lyfts fram, nånting man kan fundera över en stund när man inte orkar sitta i solen, kanske:

[… ] Are you an informer or a meformer?

  • Meformers — Users who post social media updates mostly relating to themselves
  • Informers — Users who post updates that are mostly information-sharing […] 

Vidare hittar jag i artikeln en lista på tolv olika personlighetstyper bland delarna, till exempel ultras, lurkers, peacocks, approval-seekers med flera. Riktigt intressant läsning – och så på pricken! Jag behöver bara snegla på mig själv och mina följare för att lätt kunna kategorisera typerna.

Men nu tycker jag att du ska ta en stund och läsa igenom artikeln själv! Och om din hjärna orkar jobba, gör testet i artikeln och kolla vilken typ av delare du är! Det finns en viss risk att du blir förvånad över resultatet. Det blev jag… (Note to self: träna på självinsikt!)


Tack Per!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om varför man väljer en viss sittplats.


Sittplatser kan vara diskutabla grejor.
Känsliga saker, till och med! På min förra arbetsplats hörde jag en historia om en person som medvetet snodde en plats i fikarummet som en annan person jämt satt på. Det slutade med att personen, vars plats blev ”stulen”, satte sig så nära ”plats-tjuven” som möjligt. Så där lite… för nära, du vet…

En fin stol

En fin stol hos mamma.


Läste i morse
hos Aftonbladet – tro det eller ej! – en ganska rolig artikel om det här med hur vi sätter oss på veckomötena på jobbet. Du kanske är ledig i helgen och helst vill glömma jobbet. Det skiter jag, som saknar jobbet, i.

Under läsningen nickade jag igenkännande. Valet av sittplats har delvis med att göra hur het eller kall du är, men mycket att göra med dina ambitioner.

Chefens sittplats är vanligen en kortända av bordet. Det signalerar ordförandeskap och därmed auktoritet. Dessutom ger det en bra överblick över bordet och de som sitter där. Så om du också sätter dig på en kortända kan chefen bli störd – din placering signalerar att du har eller borde ha stort inflytande… Och det är, som bekant, inte så populärt hos alla chefer… En chef som sätter sig på en långsida, däremot, signalerar öppenhet och mottaglighet, främjar kreativiteten hos medarbetarna och visar att chefen är trygg i sin roll.

Utsikt från mötesrum

Här kan man ha möte. Men vilken plats skulle man välja här?


En vanlig mötesdeltagare
sätter sig bredvid nån h*n känner. Men om man sätter sig bredvid chefen gör man det i chefens ”radarskugga”. Samtidigt innebär det att man vill vara nära makten och står på tur att få makten.

Man sätter sig mittemot den man vill ha koll på. Eller den man vill smajla för. Och vill man vara aktiv under mötet sätter man sig förstås så att man syns av chefen – samtidigt som man kan läsa av chefens reaktioner.

Är man förändringsbenägen byter man plats från möte till möte. En intressant grej att testa – för den som nu har ett jobb som innebär regelbundna möten…


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan återigen klagar sin nörd. Jag menar nöd.


I skrivande stund
går klockan mot 22. Det har varit fullt ös hela dan, verkligen. Även på lunchen, när jag hamnade i en synnerligen intressant diskussion om öppenhet och intern kommunikation. Fler såna diskussionämnen!

megafon
Fler diskussioner om intern kommunikation efterlyses!


Flaxade iväg
på ett spännande möte efter jobbet. Jag ska få skriva. Jag ska få skriva hur mycket eller hur lite (nåja…) som helst inom vissa områden/ämnen. Det var det vi diskuterade idag. För du vet, jag kan inte leva utan att skriva och att göra det på ett annat ställe än min blogg och i tjänsten känns lite som en ära. Att ha blivit tillfrågad. Att få chansen. Just nu är det tyvärr fullt upp och jag vet inte hur mycket jag skulle kunna bidra de närmaste dagarna. Men det kommer. Därför att jag vill. Jag vet.

blodpenna
Jag kan inte leva utan att få skriva.


Tyvärr förstår inte alla i min familj det (läs: mamma). Det sårar mig. Ibland gör man saker för att man vill, för att man kan. Det gäller att fylla livet med såna bra saker, inte negativa, som man kan älta varenda gång vi telefonerar. När jag försöker visa på lösningar för mammas negativa saker/problem får jag höra att jag skriker åt henne. Det var extra intressant att höra idag, eftersom jag särskilt la mig vinn om att sänka rösten.

Mammas största problem just nu är att det inte är planterat på graven till Mors dag. Men jag anser inte att det är skäligt att jag åker 2 x 30 mil och gör det. Jag orkar inte, jag är väldigt trött just nu. I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. För när jag kom hem från mötet, cirka två timmar efter min arbetsdag var slut, var det dags för invändig rengöring av *Clark Kent. Och så var jag bara tvungen att tvätta – såväl strumpor som tischor började ta slut.

(Så trött idag är jag att det har tagit sig fysiska uttryck och inte bara i illamående och trötthet. Jag har haft lite synbortfall på höger öga och jag har ett tryck över bröstet som går ut i vänster arm. Jag vet. Jag borde vara försiktig och slå av på takten, minska kraven. I stället höjer jag allt, även min personliga toleransnivå.)

Jag föreslog mamma att vi ska ta årsskötsel på graven, men det har hon inte råd med, sa hon. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden, naturligtvis, och undrade vad det kostade. Det visste hon inte. Intressant då att hon vet att hon inte har råd. Jag blev… ännu lite tröttare…

Bakelittelefon
Telefoni i kväll = tre samtal.


Det blev lite telefonerande
med Fästmön också. Hon har ”bortamatch” i natt, kan man säga, men återvänder till New Village i morgon kväll. Vi kommer nog hem ungefär samtidigt, för efter jobbet i morgon väntar tankning och biltvätt inklusive allmän puts. Bilen ska ju besiktigas på torsdag!

Det är så skönt med Anna, för hon kan säga vad hon tycker ärligt när jag frågar henne. I kväll frågade jag henne bland annat om jag borde göra mer för mamma, men hon tycker att jag gör vad jag kan. Och som hon sa, det var ju inte länge sen mamma var här – i påskas. Även jag, gärna i sällskap med Anna, skulle behöva åka bort på nåt kul/annorlunda.

Klockan var över 21 när jag äntligen, efter att ha kollat per sms om det var OK, kunde ringa dagens födelsedagsbarn. ”Barnet”, som är min Storasister, hade gått och lagt sig för att läsa. Och vet du… det är precis vad jag ska göra alldeles strax också! Jag hoppas att du har haft en bra dag och att du inte är lika trött som jag i denna stund utan mer lagom slak.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu slår forskare larm om att korruption är vanligare än man tror inom kommuner och landsting. Den som myglar klarar sig oftast undan, medan den som slår larm straffas. Professor Lennart Lundquist i Lund, specialist på demokratifrågor, menar till och med att chefer riskerar i stort sett ingenting, medan den som säger ifrån straffas omedelbart.

Det finns nånting som heter meddelarfrihet i vårt land. Det är inskrivet i lagen. Meddelarfriheten innebär att den som jobbar inom kommun eller landsting har rätt till yttrandefrihet om till exempel missförhållanden. Men enligt professor Lundquist är det inte bättre i offentlig verksamhet än i privata. Och då är vi riktigt illa ute. Lennart Lundquist säger:

Det är livsfarligt för demokratin om man inte har en öppenhet. Då vet man heller inte var man ska lägga ansvaret och då försvinner solidariteten mellan människor.

Vad är det som gör att folk inte säger nånting då? Självklart är det av rädsla. Många tror att de ska straffas, till och med få sparken. Ändå inser inte de allra flesta att det som väntar efteråt blir

social utfrysning och karriärmässigt självmord

Det är därför man aldrig ska agera ensam, menar Lennart Lundquist. Han hävdar också att man hellre än att gå till sin chef ska gå till media.

Personligen anser jag att man bör försöka lösa interna problem internt, inte externt. Allt som står i tidningen är inte sant. Tidningar drivs i vinstsyfte och det är få som har verkligen har uppriktiga avsikter att upplysa allmänheten för att den har rätt att få veta – även om många tidningar säger sig ha det syftet. MEN… Jag inte bara tror utan jag vet att och hur man kan straffas om man pratar om missförhållanden eller mygel. Om man till exempel andas om att chefen gör privata affärer av diverse slag på arbetstid straffas den som säger att det nog inte är riktigt rätt, medan ingenting händer chefen. Inte heller händer det nåt om chefen skriker åt nån medarbetare, smäller igen dörrar, skriver kränkande e-post och ger förnedrande arbetsuppgifter. Den ensamme tiger och utför och går hem och gråter och belastar sin partner på kvällar och helger med att älta. Arbetsgruppen tiger.

tårar
Gråter gör man hemma.


På arbetsplatserna
är det också vanligare än man tror med kompiskorruption, menar Lennart Lundquist. Detta visar hans forskning tydligt och klart. Han menar att det finns starka band mellan släkt och gamla kompisar. Det har vi också sett på nära håll. Till exempel gamla kompisar som beviljar sina polare dyra kurser i utlandet, kurser som inte har med arbetet att göra. Eller gamla vänner, som välkomnar åter och ger gamla vänner, som burit sig väldigt illa åt under ett par års utflykt till en annan arbetsplats, höga chefstjänster i det gamla ”företaget”. Och eftersom många inte vågar säga nånting och straffsatserna för den som efterforskar vem som eventuellt har sagt nåt är löjligt låga (böter eller högst ett års fängelse) rullar det på i gamla spår. I detta sammanhang kan man ju också undra var alla journalister finns som vill upplysa allmänheten. Men det kanske finns vänskapsrelationer även mellan chefer och media? Who knows, det är ju inte helt otänkbart eftersom det klias rygg lite här och var.

Nu föreslår fyra forskare att det genomförs granskningar av vissa kommuner en gång om året för att man ska hitta eventuell korruption eller andra felaktigheter. Granskningarna ska genomföras av personer utan kopplingar till respektive granskad kommun. Och det är väl jättebra. Men samtidigt, menar Lennart Lundquist, måste korruptionsbegreppet utvidgas så att det omfattar även vänskapskorruption. Där är jag fullständigt enig med honom! Korruption är maktmissbruk och sånt ska straffa sig. Men varför endast granska kommuner och inte landsting? Jag lovar att där finns en och annan att syna. För den som är chef ska veta extra mycket hur man beter sig och vad som inte är OK att göra.

För den som undrar påbörjade jag det här inlägget hemma i morse och ägnade förmiddagsrasten och att putsa till det.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det har varit en otroligt tung dag, på många sätt och vis. Jag orkar inte gå in på detaljer, men du som läser här kanske förstår att det inte är så lätt att dela kontor med den som fått ens drömjobb. Det är väldigt, väldigt tufft och tårarna har hängt i klasar i ögonfransarna flera gånger idag. Ja, jag har visat en del kollegor hur det känns, för helt och hållet har jag inte kunnat vara sammanbiten, men jag har INTE brutit ihop.

Idag på eftermiddag var jag så iväg på en anställningsintervju på ett bemanningsföretag. Jag träffade en urtrevlig tjej som bemötte mig med öppenhet, glädje, nyfikenhet och respekt, så troligen var jag för ärlig… Trots det fick jag intrycket att jag inte var riktigt körd…

Och när jag klev innanför dörren här i New Village stod min älskade Fästmö i hallen! Jag hade inte riktigt fattat att hon hade tid och lust att komma hit i kväll, men det gjorde hon. I skrivande stund är hon på Tokerian och köper sig lite mat, för nåt sånt har jag inte hemma.


Min ros var hos mig när jag kom hem i kväll!


Mamma skulle bli hämtad
av Riksfärdtjänsten klockan 13 idag. Jag har ännu inte fått nåt telefonsamtal från henne att hon har kommit fram, men jag vet hur hon är – att hon måste landa först. Precis som sin dotter. Så ännu är jag inte orolig.

Det har varit en tung dag och jag har bitit samman. Jag är helt slut och nu först känner jag att jag kan släppa fram tårarna. Inte så kul för Anna, men jag orkar inte behärska mig längre. Och jag är så glad att hon kom hit och gör ett bra avslut på denna ganska hemska dag! (Förutom mötet med den trevliga tjejen som intervjuade mig, dårå!)

Förutom alla känslor har jag djävulusiskt med smutstvätt och har kört igång maskin nummer ett… När Anna har ätit ska vi fika och äta Tokerians smarriga kanelbullar!

Read Full Post »

Older Posts »