Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blyg’

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


En av de svenska favoritserier
som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2014

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den här gången
är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den senaste i raden krämpor är att jag har fått nån märklig allergi. Först trodde jag att det berodde på att jag hade gullat för mycket med mina porslinsblommor – jag klippte ju ner dem lite i söndags eftersom jag var tvungen att ta bort dem och deras upphängningsanordningar på gardinstängerna. Det kliade i ögonen och näsan. Men det har inte blivit bättre alls. Igår trodde jag att jag håller på att bli förkyld, men så känns det inte heller. Bara klådan och en näsa som av och till rinner. Synnerligen ofräscht… Jag lärde mig häromkvällen att man ska peta näsan för att bli av med bakterier. Fast min näsa är inte petbar just nu – den är bara kliig och rinnig.

Så här skulle jag vilja ligga, men se det går inte!


Jag skulle helst vilja stanna i sängen
och klia mig, men se det går inte. Just nu håller jag på att förbereda ett pressmeddelande och det ska både skickas ut och läggas ut här och var. Det gäller att ha tungan rätt i mun…

Igår när jag kom hem efter jobbet var jag så trött och slut att jag glömde kolla postboxen. Det fick jag göra i morse. Noterade då att där låg tre räkningar. Jättekul. Nån plast har däremot inte anlänt till trapphuset. Eller också är det nåt pucko som har lagt beslag på rullen. Det skulle finnas plast en vecka innan de börjar med fönstren – hos mig börjar de på måndag – men ingen plast hittills, alltså. Det hade varit så bra att kunna plasta in möbler och prylar tillsammans med Fästmön de här dagarna. Både idag och i morgon jobbar vi i kors, det vill säga jag jobbar dag, Anna kväll. Och i kväll åker Anna ut till Himlen och sover kvar där för att kunna handla på torsdag förmiddag inför barnens ankomst på fredag. Så tyvärr får jag kanske plasta det jag kan på egen hand. Men Anna är en snäll fästmö och har lovat att vi kan flytta de sista möblerna tillsammans på lördag. Det handlar om sängar och matsalsbord, framför allt, som jag inte orkar flytta själv.

Min uppfattning är att vi samarbetar ganska bra när vi gör nånting ihop. Det kändes lite märkligt att titta på ett annat par igår kväll på SvT1, Par i terapi, som hade problem, framför allt med kommunikationen. Jag skulle aldrig sitta och prata om såna privata saker på TV! Det var många känslor och en hel del gråt när Åsa och Johanna, som paret heter, satt i terapin! Nog för att jag skriver en del väldigt personliga och privata saker här på bloggen, men se terapeuta min relation skulle jag inte göra varken här eller på TV! Även om jag irriterar mig på vuxna kvinnor som har pippilotter – barnfrisyr! – blev jag och Anna också lite inspirerade av det vi sett.Vi är ju väldigt olika som personer. Anna är lugn och sansad och blyg, medan jag är hetsig och kan vara impulsiv i det jag säger och tycker, men också blyg och osäker ibland. Det vi pratade om när vi hade gått och lagt oss stannar emellertid oss emellan och är inget jag tänker skriva om här. Det var ett bra samtal, helt enkelt, med det var bara för oss.

Idag måste jag nog tanka på vägen hem. Håret är jätteskitigt, så det blir en dusch när jag har kommit innanför dörren. Ska också ringa mamma, som jag visserligen pratade med både i lördags och i söndags, men ändå. Jag vet att hon vill veta hur jag har det och jag vet också att hon är lite risig.

Men innan dess ska jag försöka åstadkomma lite arbete. Pressmeddelandet har första prio, men också det webinar jag ska delta i på lunchen. Trist nog missade jag att köpa nånting som jag kan äta framför datorn. Jag får nog spara frukostmackan och försöka roffa åt mig en banan när frukten kommer.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är återseendet på gång! FEM ringde strax efter halv åtta och jag åkte och mötte på avtalad plats. Resan hade gått bra, men jag såg nog att hon var trött. Vi beställde pizza som vi hämtade på vägen hem.

”Skål på dig, din gamla gam!”


Närå, FEM är inte alls blyg,
men just som jag knäppte kortet höjde hon vinglaset. Du ska emellertid inte vara orolig – det är en dag i morgon också och jag ska se till att mobilen är laddad så jag kan fota MYCKET. FEM är förvarnad om att det blir på det viset.

Vi satt och babblade i ett par timmar efter maten. Sen såg jag att nån var väldigt trött och vi beslutade oss för att säga god natt. FEM hade varit uppe sen just fem och jag sen före sex, så då får man vara lite trött på kvällen. Nu läses det i mitt gästrum och själv både bloggar och läser jag. Ungefär.

I morgon blir det en tur in till stan. FEM har kollat några affärer på nätet som hon vill kika på. Själv tänkte jag ta mig till Musikens Hus som är ett av stans två ticnet-ombud. Tycker att det är skitdåligt att här bara finns två ombud och ångrar mig som 17 att jag inte valde ATG-ombud i stället. Ja just det. Det är biljetter jag ska hämta. Biljetter till Stockholm Pride! 😛

Mamma hade skickat med 200 kronor till fika tillsammans med en bok hon har lånat och ett kort till min namnsdag. Vi har ju liksom alltid firat namnsdagar i vår lilla familj. Nu tycker jag att det är roligt att bara få ett kort, men om jag känner mamma rätt har det här kortet ett innehåll.

FEM har lovat att ta svängen förbi mamma när hon kommer hem med ett Mors Dags-paket. Ja, för det är ju Mors Dag nästa helg också. Jag har inte inhandlat nånting än, men funderar på att köpa ett satinlakanset till mamma. De var både fina och sköna och kvaliteten känns toppen! Vi får se vad det blir. Men det ska inhandlas i morgon.

I morgon ska FEM gästblogga på en blogg nära dig. Hon har bestämt redan ett manus, avslöjade hon och inlägget ska handla om renovering. Jag har fått se härliga bilder från FEMs övre veranda i huset. Riktigt kanonställe för läsning eller bara kontemplation om kvällarna…

Det känns konstigt att inte träffa Fästmön i helgen, men kanske kan det vara skönt för både ungarna och henne att slippa ha mig hängande där. Fast jag längtar ju förstås redan efter min älskling!..

Read Full Post »

Det fortsätter att vara grått och regnigt även om det har avtagit idag på morgonen. Det är skönt att det är fredag – och det var länge sen jag kände så. Kanske känner jag mig lite vilsen och ledsen just nu. Men det blir bättre, det brukar det bli på nån dag eller två. Vädret gör väl sitt till för humöret också.

Det regnade här även i början av året. Men då satt jag i ett annat hörn av campus, kan man säga. Nu sitter jag i dess början.


Samtidigt kan jag inte påstå att det hjälpte
när jag slog upp lokalblaskan i morse och fann personen som fick den berömda Mattan, den som rycktes från under mina fötter, placerad under sina fötter tillsammans med ett antal tusenlappar. Nu har jag lärt mig att det går till så när man kan prata för sig. Uttrycket

Mycket snack och liten verkstad

är synnerligen applicerbart i det här sammanhanget.

Jag har ont i magen idag. Kanske är det så att jag känner efter för mycket. Och så hägrar det som händer den 23 maj när en del plågor förhoppningsvis blir bättre.

I kväll kommer Fästmön till mig. Hon jobbar 7 – 16 både lördag och söndag, så nån sovmorgon blir det inte i helgen. Men jag får ju ändå tre sovmorgnar nästa vecka eftersom torsdag är Kristi Flax och röd dag. För övrigt kör jag så gärna, det är ingen belastning på nåt sätt. Och nu när jag har en lön kan jag tanka utan att bli orolig. Orolig för strejken på bilprovningen är jag emellertid. Det är mindre än två veckor till min besiktning och om jag inte får besiktiga bilen när jag ska får jag körförbud efter en vecka. Jag vet inte riktigt vad det innebär, mer än att jag inte får framföra fordonet. Då blir det problem med resorna till och från arbetet eftersom jag inte kan åka buss.

Nu börjar strax min arbetsdag, fast jag var redan igång lite smått för 40 minuter sen när jag kom till jobbet. Jag ska runda av här och säga att jag fortfarande är glad och tacksam att jag har en inkomst ända till och med juli månad. Eventuell oro kring jobbet handlar om min osäkerhet, den som är Ulrikas och inte kan döljas bakom den kyliga, vassa Tofflanmasken. (Jag tror att jag vände på mina ”personligheter” här på bloggen vid nåt tillfälle. Men det är så här, att Tofflan är den starka, vassa, smarta och kalla, medan Ulrika är den rädda, nervösa, blyga och osäkra. Den person som bara skymtar ibland eftersom jag har blivit en mästarinna på masker, allt enligt Odjurets önskemål, krav och förväntningar – jorå, jag kunde vara lydig ibland.)

Ulrika, en skugga blott, respektive Tofflan.

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »

Mårran är ett av de missförstådda monstren i litteratur, konst, film etc. Det hävdar Sara Haldert i en TT-artikel. Och när jag läser vidare inser jag att hon har rätt! Mårran, den iskalla, längtar ju efter värme.

Mårran skapades av Tove Jansson. Många tror att Mårran är ond och fryser allt till is för att jäklas. Men i själva verket längtar hon bara efter värmen. Fast hon vet ju inte hur man gör för att bli varm.

Mårran skildras som en stor och mörk figur. Ingen tycker om henne. Där hon hasar fram fryser allt till is av skräck. Mårran längtar så mycket efter närhet och värme att hon sätter sig på det varma – och släcker det.


Mårran är ensam och missförstådd och längtar egentligen efter värme.

                                                                                                                                                             Första gången Mårran såg dagens ljus var 1948 i Trollkarlens hatt. Hon är nog den mest ensamma figuren jag vet! Mårran har blivit en symbol för den stackare som inte vågar ta emot kärlek. Det är därför hon fortsätter att vara ensam – och läskig. För en del. För dem som till exempel tycker att alla som inte är Svensson är obehagliga och elak, typ.

Mitt namn, Tofflan, är snarlikt det engelska namnet för Knyttet. Toffle, eller Knyttet dårå, har en egen bok med titeln Vem kan trösta Knyttet? (Who will comfort Toffle?) Knyttet är också väldigt ensam i sitt stora hus, men ger sig ut i världen för att bli mindre ensam. Fast Knyttet är blyg och har svårt att få vänner. Till sist finner Knyttet emellertid tröst vid havet och blir modig.


Knyttet är också ensam, men finner tröst vid havet och blir modig.

Read Full Post »

Older Posts »