Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omtänksamhet’

Ett inlägg i vilket Tofflan uppvisar sin moders omtänksamhet.


 

En vet att en har gjort sin lilla mamma glad när hon tar det sista av korten i högen jag köpte till henne i somras att ha som lager för att skicka till jubilerande vänner och bekanta…

Kort fr mamma

Det sista kortet ur mammas lager.


… skriver nåt i det
och lägger två hundralappar i det…

Inuti kort från mamma

Hundralappar och grattis från mamma.


… och rollar sen iväg i ösregnet
för att posta det. Tack snälla mamma!!! Jag ska köpa nåt gott, men jag sparar pengen tills jag vet vad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av årsdagen av en väns bortgång.


Det är inte rättvist, livet!
Det är inte det! Jag kan säga det hundra miljoner gånger – och det förändrar förstås ingenting. Men det är heller inte rättvist att man glöms bort bara för att man dör. Därför skriver jag de här raderna på årsdagen av vännen Karins alltför tidiga död. För Karin är inte bortglömd!

två rosa rosor


Karin var en person
som det var omöjligt att inte gilla – när det kom till kritan. För hon var minst sagt… kontroversiell. Inte rädd för konflikter, gjorde ibland, enligt mig, galna val. Mitt i allt detta hade hon ett hjärta av guld. En sann vän.

Otaliga var de gånger Karin peppade mig när jag tampades med mina demoner. När jag akut las in på sjukhus för mitt taskiga blod var hon den enda av vännerna som ringde. Påstridig som f*n men ville så väl. väl…

Karins omtänksamhet var lika enorm som hennes hjärta. Och hennes humor! Jag vet inte hur många gånger det kom bokpaket från Täby till postboxen i New Village. En gång kom det snorfanor i papper med roligt tryck, en annan gång presentkort på en GB-glass…

Jag glömmer aldrig maratonsamtalet vi hade, Karin och jag, när hon ringde mig från bilen just som hon passerade Uppsala. Vi pratade hela vägen upp till Sundsvall…

Det var hos Karin jag sökte råd och stöd i medicinska frågor. Det gjorde jag så sent som en knapp månad innan… det ofattbara hände: Karin gick bort. Jag ångrar att jag inte var mer lyhörd! Om det finns nåt jag ångrar i mitt liv så är det just detta!

Jag vet fortfarande inte vad som hände den där dan för ett år sen. Och för mig spelar det egentligen ingen roll. Karin gick bort och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Det är så mycket som har hänt sen du gick bort, Karin! Men nånstans tror jag att du sitter där uppe på ett moln – FORTFARANDE! – och blickar ner och bloggar lite då och då, vasst, förstås, en och annan svordom mellan blossen på stinkpinnarna, bland de himmelska saligpellarna. Du fattas mig fortfarande. Alltid. Mina tankar går idag framför allt till J, J och M.

Kotimatka pitkä niin…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att sluta.


Min dag började i ilska.
Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna fr helvetet Nemi

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.


På morgonen svettades jag ut
min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.


Idag var det kyckling i röd curry
och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Chokladterapi

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.


Anna skulle ställa sig vid spisen
och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en snäll och empatisk människa.


Fästmön tycker att jag äter fel.
Jag tycker att jag äter fel och dricker fel, men det bryr jag mig inte så mycket om. Skönt då att nån annan visar omtänksamhet. Som igår. När Anna traskade iväg i regnet för att köpa vitaminrika bär.

Svenska bär o mjölk
Vitaminrika bär.


Jag älskar dig, Anna du!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, jag överlevde. Men jag var rätt ynklig hos doktorn, kan jag meddela. Doktorn var en rolig prick, förresten. Ingen så där tramsmaja utan rakt på sak. Sånt gillar jag!

Jag ska bli kallad på en biopsi snart och den görs under narkos. Vidare är jag uppsatt på väntelista för operation. Alien har växt två centimeter på två år och mäter nu mellan elva och tolv centimeter i diameter.

Elva, tolv centimeter är den.


Det blev provtagning idag,
bland annat för att kunna bestämma vilken blodgrupp jag har, och så kollades lite värden. Jag höll på att tuppa av, kände hur rummet snurrade, men jag tror inte att det syntes. Vidare blev det blodtrycksmätning och trycket var högt – jag var ju nervös. Längd och vikt var mindre smickrande, så det tänker jag inte alls skriva om här. Just nu blöder jag lite här och var. Trots det ska jag försöka ta mod till mig och slita bort plåsterlapparna för jag är allergisk mot klistret.

Det har trillat några tårar, men jag har snälla arbetskamrater som bryr sig och som är snälla emot mig nu när jag är tillbaka på jobbet. Och jag har fått flera sms av Fästmön och kära vänner – ingen nämnd, ingen glömd. Mammakusinen B hade skrivit ett gulligt mejl som jag nyss läste – jag behövde en stund för att samla mig när jag kom tillbaka till jobbet och då passade det fint att läsa mejl och att skriva av sig i bloggen. (På arbetstid. Jag erkänner! ) Att känna att så många bryr sig och att alla är så snälla gör att jag orkar vara här alls idag. Tack alla, för er omtänksamhet! Jag sparar den i hjärtat.

Kanske blir det så att jag skriver om min alien under lösen, framöver. Det finns ju ett antal oönskade besökare på den här bloggen och jag vill inte att de ska kunna läsa allt mitt personliga och privata. Jag orolig och jag mår inte bra och jag har egentligen inte fått några svar idag. Benignt eller malignt är ju frågan på tapeten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, så fina fönstren blev! Nu är det bara resten kvar… Fast även om det är mycket att göra känns det OK – jag har ju ingen tidspress på mig. Jag var ju ute i Himlen i kväll och kom hem strax före nio, så jag har inte gjort så väldigt mycket åt röran här hemma. Men jag har…

  1. varit ute en vända till soprummet med plast (höll på att snava och ramla nerför trappan)
  2. tagit bort lite mer plast
  3. möblerat tillbaka i sovrummet så att jag slipper rulla ur säng på fel sida

Det enda jag känner mig osäker på är persiennerna. När jag var till soprummet såg jag utifrån att de var alldeles genomskinliga trots att de var nerfällda! Provade att vinkla åt andra hållet och då blev det bättre utifrån. Frågan är om det blir tillräckligt mörkt i sovrummet… Jag har ju haft både persienn och svart rullgardin där. Nu läste jag i pappren att man inte får ha rullgardin av mörkläggningstyp eftersom glaset kan bli så upphettat att det kan ta eld när solen steker… Jisses… Kanske gör så att jag låter det bero ett tag. Då kan jag också använda de gamla hålen för gardinstången så länge i sovrummet. Ska jag sätta en rullgardin under måste gardinstången höjas. Hålen i vardagsrummet funkar också igen, men kök, arbetsrum och gästrum måste få nya hål.

Hälen är ordentligt ond nu och jag är trött som 17 efter en lång dag. Det blir en snabbrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag tandborstar och hoppar i säng.  I morgon kl. 9 ska jag vara på Sjukstugan i Backen och jag längtar inte ett dugg. Jag är bara rädd. Men det värmer att Fästmön och så många av er andra tänker på mig. Det värmer mer än ni tror och mer än jag kan uttrycka. Så jag säger det ord som bäst visar vad jag känner inför er omtänksamhet:

Tack.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »