Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘följa’

Ett sista inlägg. Här.


 

Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛


Allting har en ände. 
Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor.  Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann! 

Korv m bröd

Allting har en ände, men korven har två.


However… 
När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till

Tofflan – the neverending story


Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång och som inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.


Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.


 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

Do not feed the troll


I cyberspace har jag också nick.
Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

väntrumsvägg

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen TrollresanOrd i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Rött lönnlöv bland gröna i träd


Jag gillar inte uttrycket fuck cancer,
men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mätande inlägg.


 

TwitterbarometernDet spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Klout loggaDen gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett spretigt inlägg.


 

Jag har hållit på med en massa saker idag på förmiddagen. Aktiviteterna känns spretiga och påminner i det lilla väldigt mycket om det stora livet.

Twitter loggaBland annat har jag haft en intressant Twitterdialog med en journalist (på Twitter: @SusSterner) på en lokalblaska nära min mamma (på Twitter: @Correnpunktse). Vi pratade om Twitteranvändning, om att följa följare och hur man klarar av att hantera följare – och i synnerhet dem man själv följer – på ett smidigt sätt när gruppen bara växer. Jag håller inte med om ALLT kvällsblaskejournalisten Niklas Svensson (på Twitter: @niklassvensson) skriver, men på Twitter är han i särklass den vassaste. Dessutom följer han alla tillbaka som börjar följa honom – samtidigt som jag tror att han blockerar vissa som uppför sig ”trollskt”. För vem vet vad man som journalist kan missa om man inte följer sina följare. Frågan är bara, som sagt, hur man hanterar detta.

Twitter loggaEn bokpratare på Twitter (@bokprata) rekommenderade att man sorterar dem man följer i grupper. Jorå, har jag gjort. Men det funkar inte för mig – jag är alldeles för nyfiken och rädd att missa nån eller nåt så jag kollar hela flödet ändå. Och så länge det är ett överkomligt antal som jag följer går det hyfsat bra. Fast det växer ju…

Veckans brott loggaLite nytta behövde jag göra här hemma också, så medan jag gjorde det, det vill säga strök, passade jag på att se tisdagens avsnitt av Veckans brott. Roligast var det förstås i slutet när Peter Pluntky dök upp som gubben i lådan och värderade ett synnerligen ovanligt föremål i studion mycket högt… Men sen var det som vanligt intressanta och mindre roliga fall och brottslingar som togs upp i programmet.

Veckans brott loggaEtt av fallen handlade om ett mord vid Järva krog där två tonårstjejer hade lockat till sig en kille via QX Qruiser. Killen trodde att han skulle få köpa sex, medan tjejernas intention var rån. Några manliga kompisar till tjejerna dök upp för att utföra själva rånet. Men det slutade alltså inte bara med rån, utan med att mannen togs av daga med 18 knivhugg (ingen av de inblandade minns dock vem som höll i kniven…).

Polismannen som berättade om fallet sa vid ett tillfälle om offret:

[…] Killen är en skötsam kille som jobbar […]

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att hänga upp mig på detta. Dels undrar jag vad det är som säger att man är skötsam bara för att man jobbar. Dels undrar jag hur skötsam killen var som ändå gav sig ut för att köpa sex av två tonårstjejer, 15 och 18 år unga… Naturligtvis är detta ingen ursäkt för mord, vill jag dock poängtera!

Veckans brott loggaIntressant och bra journalistik – heja redaktionen på Veckans brott! – var reportaget om Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm. Det låg mycket i det Leffe sa om att den intervjuade anpassar sig efter sin publik – och, skulle jag vilja tillägga, den som intervjuar honom. De två första intervjuerna gjordes av Jan Guillou.

Intervjuerna skiljer sig mycket åt:

  1. I den första intervjun från 1982 menar Lars-Inge Svartenbrandt att han inte skjutit på poliserna för att döda.
  2. I intervjun från 1987, när Lars-Inge Svartenbrandt satt på Säter, låter han förvillande lik en viss annan känd Säterpatient.
  3. I den nyaste intervjun säger den runt 70 år gamle mannen Lars Ferm att det är mest synd om gärningsmannen när det handlar om att poliser skjuts när de utför sitt arbete.
räkor

Reker? Man eter de!

Intressant var det, programmet, och det fick tiden vid strykbrädan att gå fortare. Nu ska jag bara göra resten här hemma, för i kväll kommer Fästmön hit. Kvällens middag är förberedd – räkor. Helgen i övrigt omfattar en del ärenden. Men roligast av allt blir det att träffa yngsta bonusdottern som kommer på besök till Förorten med boyfriend! Möjligen ska vi också ta oss till ett kvinnligt födelsedagsbarn i familjen på söndag – om det har tid med oss…

 

Och nu vill jag veta följande:

  • Du som finns på Twitter, hur gör du? Följer du alla som följer dig? Använder du grupper?


Övriga:

  • Vad har DU för helgplaner?


Skriv några rader och stilla min nyfikenhet!

 


Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Ett inlägg med frisk luft, höstsol och färger.


 

Det är en helt underbar dag! Jag kunde inte motstå att gå ut, hälsporrar eller inte. Med solbrillor på näsan, gympaskor med inlägg på fötterna och träningskläder på kroppen har jag traskat ungefär tre och en halv kilometer. Jag slog inga hastighetsrekord, men det var heller inte syftet med min promenad: jag ville få ljus och luft och titta på hösten. Samtidigt noterar jag trots allt hur mycket sämre min kondis har blivit sen förra hösten.

Totalt blev det ungefär 45 minuters traskande och en massa kameraknäpp (som naturligtvis drog ner farten…). Jag bjuder dig på sex bilder, som visar en allt annat än mörk höst, tycker jag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och när jag kom tillbaka hade jag fått ett mejl från en god vän, ABBA-museet hade börjat följa mig på Twitter och inte ett enda nej hade trillat in!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Jamen dä ä ju torsdag idag! Och då vet den som följer den här bloggen lite regelbundet så där att det är dags för veckans hissning (Anders) och dissning (DLF). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Anders


DLF

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en hjärtegod människa och ett regn.


 

Igår var det sannerligen blandat väder! Jag kunde sitta en stund på ballen* och läsa under eftermiddagen, när solen hade kommit runt huset. Tålde röken ganska bra där ute, men jag satt inte mer än nån timme. Tvätten fick trängas i badrummet. Rök på båda sidor om huset och jag vill inte ha det i min rena tvätt. Jag tvättade tre maskiner igår och ändå finns det smutstvätt kvar i tvättkorgen. Jag undrar om det är många som går dit när vi sover och fyller den..? Den här veckan är vi två (2) personer här. All tvätt kan rimligen inte komma från oss. Eller..?

ryska små gummor brosch

En brosch som tillhör Den Hjärtegoda.

Framåt seneftermiddagen fick jag en väldigt stark känsla att det var dags att ringa Den Hjärtegoda. Jag har varit dålig på att höra av mig och skyller på jobb och pendling som tog mycket tid. Den Hjärtegoda, fick jag veta, har dessutom jobbat extra på jobbet, så ingen av oss har väl haft tid, egentligen. Men nu ringde jag och hon svarade! Det var som om vi pratades vid igår, fast jag insåg ju att saker och ting har förändrats och ska förändras. Den 30 september jobbar Den Hjärtegoda sin sista dag. Och jag blev så glad när jag fick en inbjudan till Öppet hus på kvällen samma dag – på en av mina tidigare arbetsplatser, ett ställe där jag trivdes bra. Därför blir det extra roligt att få återse gamla bekanta – för självklart ska jag gå dit! (Om inget kommer emellan såsom arbete, förstås.)

Elefant Var stark

Var stark-elefanten fick jag av Den Hjärtegoda våren 2013. Den står vid min dator sen dess.

För dig som inte följde mig 2011 eller som kanske missade, kan jag berätta att Den Hjärtegoda verkligen är just hjärtegod. En fredag när det var dags att åka hem för helgen hade jag varken pengar eller mat hemma. Då fick jag en hel kasse med bröd av olika slag av Den Hjärtegoda. Det var allt från matbröd till cup cakes, om jag inte minns fel. Och så överlevde jag den helgen också. Jag hade inga pengar för att jag hade varit arbetslös en längre tid. Därefter hade jag fått en praktikplats i två månader, vilket i princip innebar att jag jobbade heltid – fast gratis… Brödpåsen var mycket välkommen och jag glömmer aldrig Den Hjärtegodas generositet. Sen dess har Den Hjärtegoda varit ytterligare generös. I november 2012 bjöd hon mig och Fästmön på en flerrättersmiddag (inklusive dryck) som hon själv tillagat – för att hon tyckte att vi skulle fira vår fjärde förlovningsdag ordentligt. Och till denna enastående människa ska jag nu försöka hitta nån present som blir ett minne från mig, lika tydligt som alla fina minnen hon har gett mig. Den lilla elefanten, till exempel, har, sen jag fick den av Den Hjärtegoda, stått vid min dator som en påminnelse om att inte ge upp.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Anna och jag hann precis hem igår kväll när himlen mörknade. Det började blixtra och mullra och sen kom ett härligt regn! Jag älskar regnet när jag får höra det smattra mot taket. Det är trygghet och väldigt sövande för mig… Jag tror att jag somnade före Anna, trots att hon hade jobbat mellan 13 och 20.

Vatten på tennisbanan

Delar av tennisbanan utanför blev nästan som en pool.


Jag glodde på Whitechapel 
på TV. Det var äckligare än nånsin och jag förstår att de varnar i förtexterna för obehagliga scener… Men bra är det. Fy te rackarns! Fast det tyckte jag inte efter säsongens första avsnitt. Och nu återstår bara ett avsnitt för den här gången. Tänk att man kan ändra sig så… Ändra åsikt… Efter Whitechapel tittade vi på Uppvaknanden, en märklig film, baserad på verkliga händelser, med nyss bortgångne Robin Williams i huvudrollen som doktor på dårhuset. En stark film, som vi båda sett förut, men som är fascinerande. Och lång. Till sist fick vi stänga av TV:n i sovrummet eftersom Anna ju skulle börja jobba klockan sju idag.

I morse var jag trött. Anna också. Men hon klev upp först, jag klev upp sen och så skjutsade jag henne till jobbet. Vädret är väldigt instabilt och det är ju inte så roligt att komma fram genomblöt till jobbet för Anna. För nä. Hon har inget busskort just nu, så hon hade fått promenera annars. Och nu regnar det igen… Jag bara älskar det…

I eftermiddag åker vi ut till Himlen för att lämna och hämta grejor och ta en fika med Storbarnen. Anna slutar redan klockan 14. Jag har tagit hand om delar av gårdagens tvätt, de delar som var torra. I övrigt händer det inget spännande alls här just nu. Vad händer hos dig???


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett taggat inlägg.


twitter_logo_headerIdag är det fredag.
Tänkte upplysa om det ifall du kände dig osäker. På Twitter används då hastaggen #ff – följt av ett landsnamn i förkortad version, typ se för Sverige, no för Norge etc. Det är roligt att bli uppmärksammad av nån i Follow Friday, som hashtaggen står för i utskriven version. Det handlar om att lyfta fram nån annan, nån som man rekommenderar andra att följa. Eller åtminstone att läsa. Fast ibland blir det jobbigt när nån skickar flera #ff i ett och samma tweet. De flesta människor är nämligen artiga och vill tacka. Och då tackar man liksom alla som nämns i tweeten… Till sist blir man som mottagare smått galen, ärligt talat. Men idag fick jag ett #ff av en nyfunnen vän, som jag mött genom jobbet. Och det var i ett ensamt tweet. Jag har tackat. En gång. Jag blev glad, inte irriterad.

Sättet att få en vänJag har som vanligt den här veckan ägnat morgonen åt att skriva bok. Nu har det blivit fem färdigskrivna (?) kapitel. Jag har inte skrivit ut dem än, men jag hoppas att Fästmön vill läsa dem. Det är viktigt med hennes ögon på mina ord. Ryggen är besvärlig idag, så det tog två timmar att få till dagens kapitel. Jag fick ställa mig upp ofta, gå omkring lite. Ett av de ämnen jag skrev om idag är vänskap. Jag har ju inte bara nyfunna vänner, som på Twitter, jag har också en del gamla vänner som har valt att stanna kvar i min krets. De hyllas lite grann i dagens text, kan jag avslöja.

I min inbox på mejlen ligger ett obsesvarat mejl från en före detta kollega. Det är så roligt att hon har börjat mejla mig, det är nästan ett år sen vi sågs, i samband med hennes avtackning. Eller nej, det var i samband med en disputation! Tiden går… Jag har fått en rapport om vad som har hänt och händer, hon verkar ha betydligt mer koll än vad jag har. Mitt fokus har ju under hösten främst legat på att skaffa ett jobb och sen slutet av november förra året pendla och jobba. Man kan tycka, när man inte hörs av på ett tag, att man kanske inte har så mycket gemensamt eller så mycket att skriva om. Men jag blir som sagt väldigt glad för min före detta kollegas mejl – de är mycket innehållsrika. Det mejl jag ännu inte har hunnit besvara handlar till exempel om mitt favoritämne: böcker. Då förstår du kanske att jag planerar att skriva ett riktigt långt svar.

Som jag skrev tidigare i inlägget är ryggen besvärlig idag. Jag kände mig mer rörlig i morse än jag brukar vara när jag just har vaknat. Bland annat kom jag ner på köksgolvet snabbare för att göra mina övningar. Men det värker och hugger ganska bra idag. Det onda tycks också ha flyttat sig, från mitten och själva ryggraden ut på vänster sida. Det gör fortfarande ont väldigt långt ner, så jag hoppas att det nu är ryggskott och inte njurarna. Nyss blev jag till och med så desperat att jag grävde fram en sorts mystiska lappar som jag fick mig tillsända en gång av en person innan vi slutade gilla varandra och snacka skit bakom varandras ryggar. Jag tror bestämt att det är riktig häxsalva på lappen som jag nyss fäste på ryggen. Dikofenakgelen, som jag använt fyra gånger om dan sen tisdag eftermiddag, har tyvärr inte gett nån större effekt.

Anna är ledig idag och solen skiner. Termometern utanför köksfönstret visade över 27 grader. Jag tror att vi ska försöka hitta på nånting. Det är bra för min rygg om jag rör på mig. Bara jag kan röra på mig lite mer än i skrivande stund. Men det brukar bli bättre framåt dan.

Vad händer hos dig idag? Har du nån vän som du skulle önska att nån annan följde/läste/umgicks med eller nån du vill lyfta fram rent allmänt ur din vänkrets??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »