Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jobbig’

Ett jobbigt inlägg.


 

 Koala i krukväxt

Tofflan i djungeln..?

Oj va jag har jobbat idag! Och så härligt det var! Det har varit fullt ös hela dan, med stort som smått. Och det trillar in saker hela tiden. Känslan av att jag befinner mig i en djungel, en skön djungel, är stor. Mitt självförtroende har inte varit på topp på länge, så det kändes så gott att jag baske mig har fixat allt jag gett mig på. Sen är naturligtvis inte allt färdigt än – det tar längre tid än en dag. På fredag är det premiär för… en blogg med nyheter från ledningen som jag ska skriva. Det uppdraget fick jag av stabsmötet igår. Lustigt nog hade jag ungefär detta som egen idé i ett dokument med anteckningar kring avdelningens interna kommunikation, ett dokument som bara är ett arbetsmaterial hittills. Det var roligt att avdelningschefen och jag hade nästan samma tanke och idé. Nu gäller det bara att försöka göra nåt bra av det, att värdera rätt när det gäller ämnen i underlaget som bara drööösar in… Och INTE använda Toffel-språk utan korrekt svenska dessutom!

Dessutom har jag fått lön idag samt besked om att ingen har överklagat beslutet att anställa mig. Nästa milstolpe vad gäller jobbet är att klara provanställningen…

Gräs och små blommor

Livet känns både skönt och grönt idag.

Inte ett möte hade jag idag, så jag kunde verkligen jobba. Största delen av dan har gått åt till redigering av materialet för nyanställda, ett mycket bra ursprungsmaterial, för övrigt. Sen har jag gjort uppdateringar på intranätet, haft synpunkter på en text till studenter, granskat tre översatta sidor och skrivit ner synpunkter, gjort en liten skylt, planerat för och skrivit ingressen till det första nyhetsblogginlägget… På förmiddagen fick jag fin-besök av en bekanting som jobbar i huset, fast inte på min avdelning. Vi tog en kaffe på mitt kontor och hade ett trevligt samtal… Livet känns både skööönt och grööönt! Tacksam! 

Samtidigt med allt detta har Sverige fått nya ministrar. Fast om de är så särskilt nya vete tusan. Frågan är vad de kan tillföra. Och jag fattar fortfarande inte varför sossarna vägrar samarbeta med vänstern och bara gör det med miljömupparna – som det ju inte går så bra för… (<== understatement of the year..?) Förresten kan jag inte låta bli att fundera över varför Åsa Romson fick gå men Fridoletten vara kvar. Det säger ju en del om hur miljöpartisterna inte tänker… Eh ja… Nu är detta ingen politisk blogg, men så här i bloggens sista skälvande minuter kan jag ändå tillåta mig att framföra de här åsikterna.

 Getostpaj och rötbetsrårakor

Dagens fantastiska lunch.

Mitt på dan åt jag en fantastisk god grön lunch (ja.. ehum…) bestående av getostpaj och en sorts rödbetsrårakor. Fint upplagt som vanligt även om jag börjar bli liiite trött på den där återkommande persiljekvisten på toppen. Nu är mina första lunchkuponger slut, så i morgon ska jag inhandla nya. Det har jag råd med, trots att jag satt med mina räkningar när jag kom hem. Alla är betalda och jag har pengar över. Tacksam!

I kväll har jag också skrivit en sista text mot betalning. Efter detta uppdrag tänker jag avsluta den ”anställningen” och i stället ägna mig åt att sälja eventuella skrivna saker för egen hand. Senare. Inte just nu. Nu vill jag bara jobba som anställd av staten.

Den här dagen har också fört med sig ett samtal från mamma för att meddela att paketet till Mors dag har kommit fram! Å va skönt, då slipper jag ängslas och mamma bli ledsen. Det är ju böcker i paketet (skvallra inte!) och det blir lite kul eftersom mamma sa att hon är på väg att avsluta sin sista olästa bok.

För egen del har jag lämnat en mycket svart bok och gripit mig an en mycket… ehum… eroootisk bok. Men den är spännande också och jag ser fram emot en häftig läsupplevelse!

Tunneln i slutet av ljuset och Dödligt dubbelspel

Den översta läste jag ut i morse och den understa har jag just börjat läsa.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I fiendens närvaroJag travar vidare bland brittiska deckare eftersom det är mitt bokmål för april månad. Nu lärde jag mig för ett tag sen att Elizabeth George minsann inte är brittisk, men hon skriver om brittiskt polisarbete. Hennes huvudkaraktärer poliserna Thomas Lynley och Barbara Havers arbetar vid Scotland Yard. I fiendens närvaro är ytterligare en ganska omfångsrik bok, men jisses så spännande den är – mot slutet! Tack Agneta!

Den här boken kom ut redan 1996. Detta till trots tar den upp ett ämne som fortfarande är högaktuellt: medias bevakning av politiker. I det här fallet är bevakningen emellertid föregången av en förbindelse mellan en minister och en tidningsmakare, en förbindelse som resulterat i en dotter. Faderns namn är en hemlighet och är bara känt av de tu inblandade i själva görandet av barnet. Men när flickan Charlotte, tio år, kidnappas, kräver kidnapparen att tidningsmakaren berättar sanningen om faderskapet. Detta skulle naturligtvis krossa båda föräldrarnas karriärer. Det blir en kamp mot tiden, som vanligt. Inte minst sen ytterligare ett barn försvinner… Samtidigt kämpar Lynley med sin icke helt okomplicerade relation med Helen Clyde. (Jag tycker mest att hon är jobbig…) Och i den här boken drabbas även Havers av lite passion.

Den första halvan av boken, det vill säga lite mer än cirka 250 sidor, tycker jag bitvis är lite seg och långsam. Men sen sätter det fart! Vissa kapitel avslutas med riktiga cliffhangers och en vill inte sluta läsa. Mot slutet är det så rafflande att jag sträckläste de 100 sista sidorna.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer min lilla recension:


Millie Birds bok om döda sakerDet är februari 
och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?

Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.

Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:

[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]

Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andra halvan av helgen.


 

Ett par meningar ur mitt manus

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

 Caldora multepulciano dabruzzo 2003

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bäddad dubbelsäng

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det kroppsliga.


 

Jag med läsglasögon och bok

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

Kapsyler med mustasch


När män blir äldre 
förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Pincett med strå

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som inte är så mycket.


 

Vatten himmel och sol

En bleknad dag.

I morse var det sol, men nu har dan bleknat. Inte mig emot. Jag gillar inte den stekheta solen. Samtidigt var det lite typat igår att det började regna just som vi slagit oss ner utomhus för att inta glass och kaffe. Idag tänker jag inte slå mig ner utomhus. På agendan står att hasa över till Tokerian och handla. Det ska jag väl klara av oavsett väder. Men det är svårt, det här med mat. De senaste dagarna, förutom i lördags, har jag hittat rester i kyl och frys. Idag har jag inte hittat nåt mer än 800 gram kycklingfärs i frysen. Det är ju inte precis nåt jag tar fram och lagar till när jag är ensam. Tokerian har slutat med sin salladsbar, annars hade det varit ett lagom slött alternativ till idag. För att köpa ingredienser och blanda till en sallad själv är ju lite jobbigt (<== jag hånar mig själv).

Det är tisdag idag och det är ju, som bekant, inte min favoritdag. Jag har två dar framför mig med ingenting och i skrivande stund känns det lite jobbigt, minst sagt. Jag är ledsen och jag tycker inte om att vara ledsen. Människor omkring mig lyckas förändra sina liv, på små eller större sätt. Här händer ingenting mer än att jag försöker hitta energikarameller. Tyvärr ger dessa mig inte nån betald sysselsättning. Mina teoretiska väggar är fulla av rivmärken efter min klättring. Jag vill, jag försöker, men ingenting händer.

Huset och gården är märkligt tysta idag. Kanske sover sommarlovs- och semestermänniskorna ännu. Själv vaknade jag halv sju efter cirka sex timmars sömn. Jag grät tills jag somnade. Det blir så vissa nätter när verkligheten och min egen intighet blir alltför påtaglig. Det är så många år nu som jag har tvingats vara stark. Om jag bara såg en ände, om jag bara såg ett ljus skulle det vara lättare att hantera det så kallade livet.

Nästa vecka är det Pride i Stockholm. För en gångs skull har jag biljett, men jag ska inte åka dit av olika skäl. Möjligen till paraden på lördagen. Fast hur kul är det att delta i avslutningen av en fest man inte har varit med på? Nä, det får nog vara som det känns idag. Jag kanske har tur och kan följa kvällsfesterna via nån kvällsblaskas TV-sändningar. Det gjorde jag ett år när jag inte kunde åka till torsdagens schlagerfest. Med en öl vid datorn blir det nästan som att vara där och samtidigt slippa det jobbiga, det som känns för mycket för tillfället.

Jag undrar hur länge jag orkar roa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »