Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vettiga saker’

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.


 

Tussilago

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

97 procents utrymme på bloggen är använt

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.


Att läsa och skriva 
är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklaration

Deklarerat och klart!

 

Tussilago kaffe och bok

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Kaffe och boken En hemlig plats

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I skrivande stund är lördagen halvt gången. 
Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.


Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ledigt inlägg.


 

Gör din egen äggkopp

Uppsala kommun informerar via Uppsala vatten om hur en kan göra sin egen äggkopp. Sanslöst!!!

Ja jisses! Blodtrycket steg igår när jag kom hem från jobbet och vittjade postboxen. Inte på grund av att jag fick räkningen för min månadsavgift – den var lägre än sist – utan för den information från Uppsala kommun som trillat ner i boxen. Alltså jag betalar skatt. Jag vill att mina skattepengar ska gå till vettiga saker, som till exempel omsorg om barn och gamla, skolor, infrastruktur (googla om du inte begriper ordet!) med mera. JAG VILL FAN INTE LÄRA MIG ATT GÖRA MIN EGEN ÄGGKOPP!!! Uppsala vatten har verkligen överträffat sig själva. De klarar inte av att ge korrekt krisinformation och använda sociala medier vid sånt som stora vattenläckor. Uppenbarligen är det ett par lekskolefröknar som sitter och knåpar ihop informationen till hushållen i kommunen. Asså, sånt här vill jag inte betala nån skatt till, så jag överväger att skattefiffla. (<== skulle jag aldrig kunna göra, men jag har god lust).

Nä, det blev till att lugna ner sig med lite middag (la dolce cheeze), måltidsdryck (starköl) och läsning under kvällen. Häromdan kom Antiktidningen och jag hade ännu inte hunnit läsa den ordentligt. Det blev äntligen en stunds läsning av vettig lektyr därför på fredagskvällen. Skit på TV som det alltid är på fredagar gjorde att jag också läste ut De underkända och började på en ny bokreabok. Bokbyte i New Village, med andra ord. Och så rundade jag av kvällen med lite dessert i form av Belgiska sjöfrukter. Den som spar hon har – julklappar från sin mamma kvar!

Här är några bilder från min fantastiska fredagshappening:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 
I morse vaknade jag av att nån i huset startade en maskin av nåt slag. Klockan var en kvart över sju. Tjolahopp, liksom… NOT! Om du visste så jag längtar till det där huset i skogen. Vissa morgnar lite extra mycket… Jag låg en stund och surade och filosoferade över det allmänna förfallet i mitt hem. Tog en selfie och la ut på Instagram som motvikt till alla snygga människor som visar upp sina lika snygga – och framför allt perfekta! – hem och liv…

Jag med knopp i näsan o dammigt bord

Jag är skitful och mitt hem är i förfall. Notera till exempel mitt dammiga sängbord.


När kaffet var färdigt intog jag det på sängen 
och min nya bok på gång. Efter 20 sidor kunde jag konstatera att David Lagercrantz inte ens är en blek kopia av Stieg Larsson. Efter att ha läst en tiondel av boken (typ 50 sidor av cirka 500) kan jag konstatera att det är skamligt att utge den här boken som en fjärde Millenniumdel. Författaren kan inte ens skriva bra rent språkligt och av Stieg Larssons rafflande spänning finns ännu inte ett spår. MEN… jag ska försöka palla att läsa ut boken. Den ingår för övrigt i mars månads bokmål om att läsa mest svenska författare. Fast… jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja kalla David Lagercrantz författare. Boken är lika pratig som den som har skrivit den, om jag säger så.

Jag har sen en tid tillbaka nu klivit upp ur sängen och tagit itu med dagens göromål. Dammningen är avklarad och ljusslingan på balkongräcket är borttagen, nerplockad och parkerad i lägenhetsförrådet. Datorn sparkade jag igång för att kolla mejlen och home.se krånglar fortfarande. Efter femte försöket lyckades jag komma in i en av mina inboxar. Så här kan jag verkligen inte ha det och därför ska jag fixa en ny mejladress under helgen, troligen i morgon. För nu ska jag dansa ett varv med snabeldraken* före frukost och sen måste jag åka och handla. Idag ska jag försöka ordna nån vettigare middag än igår. Förhoppningsvis får jag in bilen i biltvätten också, men denna soliga lördag misstänker jag att jag inte är ensam om den planen. Tänk att termometern i köket visade på över 18 grader i solen utanför!.. Och här inne sitter jag och häckar…

Här är några lördagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ha en go lördag!!! 


*dansa ett varv med snabeldraken = dammsuga lägenheten

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett levande inlägg.


 

Uppdaterat: Radio Uppland har korrigerat stavningen i rubriken på sin webbplats

 

skelett o spindelnät

På väg att rasa ner?

Den gistna gamla ryggen knakar och gör ont. Ibland tycker jag det knakar i den så det borde höras för andra. Men det kanske är tur att jag har varit ensam sen i lördags så ingen har hört nåt. Tänk om skelettet bara rasar..? Inte så kul att plocka upp den figuren från golvet…

Jag kan inte sitta långa stunder. Det gör att dagens administration blir synnerligen hattig. Och att böja sig ner och ta upp papper från skrivaren är allt annat än skönt. Att böja sig ner överhuvudtaget är inte skönt. Men svårast av allt är att sätta på sig en strumpa på vänsterfoten. Vilket spännande liv jag lever!

Att göra vettiga saker mår både min kropp och själ bra av. Därför ska jag fortsätta att putsa fönster och stryka. Båda aktiviteterna innebär att jag står och det gillar ryggen. Idag tar jag sovrumsfönstret och det är bara ett, tack och lov. Mörkläggningsgardinerna ska jag tvätta nu. De är snabbtorkande och jag kan med all säkerhet sätta upp dem till sovdags.

Regntunga skyar

Regntunga skyar…

 

Efter en regnig och grå söndag, när de flesta verkade vara griniga och sega, tittar nu solen fram. I eftermiddag ska jag till bilverkstan och få däcken skiftade från vinter till sommar. Mina axlar klarar inte riktigt det och ryggen klarar det definitivt inte just nu. Det största utmaningen blir emellertid att få ut däcken ur förrådet till bilen. Jag kan liksom inte ens böja ryggen så bra och rulla däcken. Men, men, problem är till för att lösas och på nåt sätt ordnar jag detta. Det är märkligt, ryggskott eller vad 17 det nu är, tycks komma varje gång det är dags för däckbyte…

Igår kväll gjorde jag inga som helst storverk. Jag lagade mat på rester från frysen, glodde på TV, hjälpte en vän med tekniska problem, telefonerade lite kort med Fästmön, avslutade en bok och började läsa en ny bok, ett fynd från bokrean i år. Det är den sista boken av totalt fyra som jag inhandlade på årets bokrea. Tre av böckerna köpte jag via Bokus, men jag har ännu ett presentkort kvar på 300 kronor där. Det suger jag på så länge jag kan…

Det här inlägget är i spretigaste laget. Jag skyller på den knakande och onda ryggen som gör att jag flera gånger under tiden jag har skrivit måste resa på mig och gå en sväng. Då tappar man liksom tråden. Det undrar jag om de högskoleutbildade journalisterna på Radio Uppland också har gjort. Den här rubriken har legat ute sen halv sex i morse. Eller FINNS det nåt som heter MÅN och vad är det i såna fall??? Jordmån? Kan en sån rånas? Har den ens ett hem?

Mån rånades i sin bostad

 

För övrigt, uttrycket

done is better than perfect

stämmer bra in på mitt nyputsade köksfönster. Aprilsolen är skoningslös i sitt omdöme.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet må-bra-inlägg. Efter ett tag.


 

Den här dan började inte så bra. Jag blev så besviken på människor, jag tycker att en del bara är elaka mot andra. Utstuderat elaka. Ställer utsatta grupper mot varandra i stället för att försöka se saker och ting från två håll. Men det är ju så att man inte kan älska alla. Uppenbarligen kan somliga inte heller hålla sig från låga kommentarer som

Hur kommer det sig att man hyllar en man i klänning med skägg i ansiktet, när kvinnor tvingas raka sig i ansiktet/under armarna/på benen?

Ja, jag kan säga att jag tappade förtroendet helt för vissa människor och andra ”gjorde jag slut med”. Att ha olika åsikter måste vara OK, men att försöka spela ut utsatta mot varandra är inte OK. Tycker jag. Sen får du tycka vad du vill. Naturligtvis handlar det om Conchita Wurst. Conchita Wurst, som jag skrev om i morse och som enligt mig är en värdig vinnare av Eurovision Song Contest 2014 därför (och nu citerar jag mig själv)

[…] att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. […]

Självklart tycker jag också att det är häftigt att Conchita Wurst vann efter allt det motstånd hon mött. Allt skit hon har fått ta. Ja, jag skrev hon. En del tycker ju att det är så viktigt att könsbestämma människor. Conchita Wurst är en hon precis lika mycket som Babsan är en hon. När Lars-Åke Wilhelmsson är Lars-Åke är han en man. När Thomas Neuwirth är Thomas är han en man.

För övrigt tycker jag att var och en bestämmer själv om man vill raka sin egen kropp eller inte. Personligen har jag aldrig rakat vare sig ansikte eller ben. Armhålorna rakar jag när det blir för varmt med hår där. Och det är inte ens säkert att det blir en gång om året. Skit samma, det är verkligen upp till var och en!

Sen blir jag ledsen för att det buades åt Rysslands artister. Ja, du kanske tycker att det är motsägelsefullt. Jag tycker att det var dålig stil. Bara för att man inte gillar landets president behöver man inte bua åt två ryska tjejer. En av mina kompisar är för övrigt från Ryssland. Jag skäms inför min kompis. H*n bor naturligtvis i Sverige och inte i sitt hemland av vissa skäl. Men att bua åt min kompis skulle jag aldrig göra. Att säga att kompisens hemland är skit skulle jag inte heller göra. Detta trots att min pappa, född i Finland, verkligen avskydde ryssar som han ansåg förföljde finnarna. Men även pappa var motsägelsefull. Ett av hans förnamn var nämligen Adolf, men han hade en engelsk farmor…

Godis

Gott umgänge med Anna och barnen idag.

Jag har umgåtts med min Fästmö en stund idag och det var nog det som behövdes för att mitt humör skulle bytas från fruktansvärt till gott. Alla barnena utom ett var hemma och även dem var det gott att träffa. Minstingen hade nästan pallat att se hela musiktävlingen igår. Nästan. Men så snart det stod klart att Conchita skulle vinna kröp han till kojs.

Nåt annat som har gjort mig gott idag är att ryggen har varit snudd på smärtfri. Idag på förmiddagen kunde jag för första gången på två månader böja mig ner i duschen och tvätta fötterna. Jag har under åtta veckors tid fått luta mig mot en duschvägg och lyft upp benen med ena handen och tvättat med den andra. Jag känner mig nästan normal!

I morgon är det arbetsdag. Jag ska avsluta min kväll med Bletchley circle, en spännande fiktiv serie om kvinnor som gjorde vettiga saker. Själv lever jag i verkligheten och gör inte fullt så mycket vettigt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om höstgöra – och hästgöra också, förstås.


Om det är nåt jag gillar
så är det listor! Ja, inte topplistor, dårå, utan att-göra-listor! Skälet är enkelt: jag ser vad som behöver göras och det är en underbar känsla att få bocka av en uppgift som avklarad.

Nu väljer jag att inte visa min att-göra-lista på gång här, för den är bara för mig själv och ingen annan. En gång, i tidernas begynnelse, när Den Stora Förbannelsen drabbade mig 2009, blev jag tipsad av en person om att skriva en att-göra-lista varje dag. Jag skulle själv bestämma hur många punkter listan skulle ha. Syftet var förstås att motverka passivitet och att göra vettiga saker. Det funkade ganska länge. Tills jag var på väg att ge upp helt och hållet. Men DEN berättelsen tror jag inte ens att du som har följt mig väldigt länge känner till. Den sparar jag för kommande, litterära verk.

Presenning

Vad döljer sig under presenningen???


I morse vaknade jag
av att Fästmöns hår killade mig på armen när hon böjde sig över mig för att väcka mig. Vi for till Äldreboendet där jag lämnade av henne och sen fortsatte jag hem för att ägna mig åt dagens jobbsökeri. Jag hade flyt och hittade två intressanta tjänster nästan genast. Så därefter kunde jag ägna mig åt en av punkterna på min aktuella att-göra-lista: säga adjö till sommaren på ballen* och plocka undan ballemöblerna**. Det passade väldigt bra idag, för dagen är höstlik – det vill säga kylig, grå och regnig. Jag blev riktigt blöt när jag travade iväg till kallförrådet. Det var nämligen där jag hade glömt kvar presenningen på bilden ovan i samband med att jag fick ha en del av ballemöblerna där ute förra höst-vinter-säsongen. Det skulle ju bytas fönster här på senhösten och då fick man inte ha nånting på ballarna*** eftersom fönster skulle lastas på och av där.

Men i år ska det inte bytas några fönster. Jag är mycket nöjd med mina snart ettåriga fönster, framför allt vippfunktionen. Däremot är jag mycket onöjd med persiennerna. Som jag tidigare har konstaterat är de troligen köpta på EPA. Jag har naturligtvis inte fått en enda av de utlovade (mannen som var här den 10 september lovade mig detta), extra vridpinnarna från Elitfönster. Än. Funderar på att ringa Dalkarlarna en femte gång, tror jag det blir, men det vete tusan om jag orkar. Det blir ju heller sällan aldrig alla rätt när Dalkarlkarna sen skickar min felanmälan vidare till Elitfönster… Det är väl så företagen gör nu för tiden. Köper billigt skit, på ren svenska, för att därefter hoppas på att kunderna inte orkar felanmäla gång på gång…

Mina balkongmöbler är nu ihopfällda och omhöljda av presenningen – se bilden ovan! Duken, duktyngder, matta och dynor är på vinterförvaring i låda respektive lägenhetsförråd. Och nöjd kan jag nu strax pricka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Balkongmöbler

Balkongmöblerna före inpackningen i presenningen.


Regnet tilltar ännu mer,
noterar jag. Förhoppningsvis slutar det när jag har ätit frukost och fiffat till mig för en tur till Tokerian. Ja fiffa och fiffa… Typ tvätta mig, borsta tänderna, sätta i linser och klä på mig utegångskläder. När jag går hemma är jag rätt slafsig, med adidasbrallor, linne (jaa, fortfarande!) och smutsiga brillor.

På Tokerian ska jag köpa middagsmat idag, för Anna jobbar lång dag och ska dessutom på ett ärende efter jobbet. Hon lär vara hungrig, alltså, vid hemkomsten. Därför tänkte jag slå till och köpa en grillad kyckling. Till den blir det grönsallad med fetaost och oliver. Lite hyfsat nyttigt så där, efter gårdagens mindre nyttiga dag – för min del… Jag åt…

  • fil med müsli och två rostade mackor med marmelad och ost samt löskokt ägg till frukost (om jag nu minns rätt)
  • massor av kaffe före och efter frukost
  • en 200 grams (ja, det är sant) Marabou mjölkchoklad – hälften till eftermiddagslunch, hälften till dessert efter middagen
  • en skål flingor med mjölk och morellsylt (det sista i burken som mammakusinen B kokade ihop gav mig) samt en liten ciabatta med ost till middag
  • ett halvt glas vin, vindruvor, gorgonzolaost och kex till kvällsfika när Anna kommit hem från jobbet

Snygg lista, va?! Anna har nu lovat hotat med att göra en matlista åt mig för de kommande två veckorna. Då åker hon nämligen till Himlen och är mamma på heltid, medan jag mest är i New Village samt försöker hitta ett jobb.

Efter allt detta matprat är jag nu riktigt hungrig. Det blir fil med yoghurt och müsli och två rostade med bara ost idag, tror jag…


*ballen = balkongen

**ballemöblerna = balkongmöblerna
***ballarna = balkongerna


Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

  1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
  2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
  3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

  • såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
  • minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
  • testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
  • och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ‘em or leave ‘em!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »