Vecka 35: Laxar och Läxor

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Redan torsdag och rejäl nerförsbacke mot helgen. Här redovisas andra höjder (laxar) och dalar (läxor), nämligen de Tofflianska. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Laxar 

• Pe (Han gillar sin mobil MYCKET och jag gillar honom!)
• Undeniable (Spännande brittisk thriller på TV i två delar.)
• Min mormor hälsar och säger förlåt (Den boken är minst lika bra som Ove-boken. Tycker jag.)
• Kloka mor- eller farmödrar (Såna som vet att barnbarnet egentligen ber om en skyffel…)
• Fotbubbelbad med massage (Å, så skönt!)
• Fredrik (Han är så trevlig. Och smart!)

Läxor

• Inställd intervju. Igen (Jag börjar tappa sugen…)
• Birgitta Stenberg har gått vidare (Och nu kommer det inga fler bra böcker från henne…)
• Hälsporre (Det gör så jävla ont, kort sagt.)
• Arbetslöshet (It sucks.)
• Valfjäsk (Stå för det ni lovar!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland gamla grejor

Ett inlägg om en utflykt till det förgångna, på sätt och vis.

En kvav dag. Vi sov inte alltför länge, jag gillar inte när det är för varmt i sovrummet. Frukosten intog vi i köket. Knäckemacka med ost. Paprikan kom från krukan på ballen*.

Knäcke med egen paprika.

Vi tog Clark Kent** och for till Ulva kvarn där det var bakluckeloppis. Och massor av människor. Fästmön och jag gick bara och tittade på allt och alla. I en låda hittade vi Kikki.

Kikki låg i en låda.

På ett bord hittade vi detta osannolika par, en naken kvinna och en munk.

Ett osannolikt par.

Sen såg vi Annas bekanting J, som stått och gjort affärer hela dan. Det hade gått väldigt bra!

Jag slog på stort och inhandlade en pocketbok för två (2) kronor. Dock inte den till höger på den här bilden.

Anna samlar på elefanter, jag på bebisböcker. Kan man tro.

Vid ett bord sålde en man sin avlidne pappas saker. Bland annat förevisade han en fin dosa för skjortknappar. Tyvärr var priset för högt för vår del. Dessutom blev jag så betagen av både berättelse och dosa att jag glömde fota asken.

En man sålde barnkläder. Det där med genusperspektiv i marknadsföringen kände han nog inte till. Eller också gjorde han det. Jag tog mig i anden för min panna.

Rosa för flickor och blått för pojkar… 

Vi for vidare till Gamlis för var sin glass. Anna bjöd. Vi tittade in till Mjödstugemannen med den arga hunden. Han säljer så många vackra saker! Idag fastnade jag för Tingeling.

Tingeling i silver.

Häftigast av allt är kristallkronorna som hänger i träden. Den ena kostar ”bara” 5 000, den andra 10 000. Inget för våra kassor. Men vackert är det med kristaller…

Kristall, vackert!

Nu laddar jag för en intervju klockan 16 med en färgrik person.

I kväll blir det middag på lokal med K och M. Jag dränker mina sorger helst i goda vänners lag. Och jag ångrar ännu inte mejlet jag skrev till prefekt 2 idag på förmiddagen. Mitt sätt kanske inte är rätt sätt, men jag står för det. Medan drömmarna fortfarande vilar ovanför regnbågen. Där ligger de bra. Jag orkar inte bära dem själv just nu.

*ballen = balkongen
** Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå igång och erkänna att man berörs

Nu kommer en sån där vardagsbetraktelse som en del tror att vi bloggare skriver för att bli nätkändisar. Faktum är att jag har skrivit det nedanstående eftersom det är tankar och ord som bara bubblar i mig och vill ut. Att det sedan råkar vara mina vardagsbetraktelser som är de mest lästa inläggen på den här bloggen kan jag faktiskt inte rå för. Ska jag skriva DÅLIGT, eller?

Den här förmiddagen har jag funderat på sånt jag går igång på i den meningen retar upp mig på eller blir irriterad eller till och med arg på. Skälet är förstås att jag har gått igång på nånting – logisk logik, oder was?!. Det handlar om sånt jag hör eller sånt jag läser. Och plötsligt slår det mig, mitt i irritationen, att anledningen till att jag går igång naturligtvis är att jag berörs. Ja, jag berörs och jag tar åt mig.

Nä, nån teflonpanna har jag aldrig varit, snarare tvärtom: jag har ofta tagit åt mig av andras sorger, missförhållanden eller problem. Vad jag förstår är det vanligt att man gör i stället för att ta tag i sitt eget.

Människan är utvecklingsbar och så även jag, tro det eller ej. Jag bär inte längre andras bördor, men jag är tydligt med att jag finns tillhands om jag kan vara till nytta. Igår gjorde jag det ett antal gånger och det kändes bra. Inte för att jag är nån genomgod människa – far from it! – utan för att dessa människor har farit eller far illa för att andra människor är… elefanter eller kanske snarare har bockfötter.

I samtliga fall handlar det om bristande förmåga till kommunikation och till insikten om att vi människor är komplexa och inte särskilt homogena. Det gladde mig särskilt då att tre av tre personer, trots att de var hårt åtgångna, inte gav med sig på den punkten: de ville kommunicera, diskutera och komma till rätta med. På olika sätt. En av dem är jag alldeles övertygad om att det går bra för, en annan har andra saker som måste vägas in i sammanhanget och en tredje tror jag får träna på såväl flexibilitet som att stå på sig.

Alla blad är inte gröna. Julstjärnans blad är inte heller homogena. Den här har ett rött blad kvar och står i mitt köksfönster.

Jag vet att en del går igång på det jag bloggar om. Jisses, om jag hade fått en smäll för varje gång jag skrivit nåt som misshagat nån, då hade jag varit död för länge sen! Det finns ständigt små, mycket små, människor som talar om för mig vilka ämnen jag får använda i mina blogginlägg. Vissa gånger blir jag till och med hotad. Jag kan sträcka mig så långt att jag ibland har varit som ovan nämnda elefant, men jag står för det jag skriver. Jag backar inte en millimeter förrän du, med argument men utan hot, kan övertyga om att jag borde ändra åsikt.

Hur det än är, tror jag att inte bara jag själv utan även andra kanske borde fundera lite mer över varför de blir så arga och upprörda av vissa saker de ser eller hör. För det kanske är så att de i själva verket berörs… Känner sig träffade av ett uns av… sanning..?

Min pelargon blommar. Jag har försökt beskära bilden så att inte nåns flerfamiljshus, cykel, husdjur etc har råkat komma med – folk kan ju till och med bli arga på sånt.

Förutom att gå igång idag har jag ägnat mig åt att skura badrum och duschrum här hemma. Det behövdes, om jag säger så. Efteråt skurade jag mig själv under duschen. Även det var behövligt. Det är ju lögaredag idag, passande nog. Men resten av hemmet tar jag i morgon.

Jag ska telefonera med mamma och borsta min tand. Ryggan är packad för snart bär det av för att hämta upp slutarbetad Fästmö och fara ut till Himlen. Gissar att kvällen tillbringas i TV-soffan, lyssnades på den tredje delen av den däringa tävlingen som pågår just nu i europeisk musik. Inte heller den här gången tänker jag blogga, utan sprider i stället omgivningens kommentarer i annat socialt forum (annars blir folk så arga så eftersom jag har en tendens att vara övervägande negativ). Kolla i stället in vad den här mannen skriver om tävlingen, för han gör det som vanligt på ett synnerligen kompetent och insiktsfullt sätt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Högkänslig? Drunkna inte i känslor…

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.

Livet är kort.

Read Full Post »