Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.
Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.
Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga
Ni vinner!
om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.
Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!
Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!
Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.
Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.
Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:
Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!
Om den inte hjälper lär inget göra det!!!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 