Skryt eller bara fakta

Ett skrytigt inlägg eller bara ett som redovisar fakta.

---

 

Jag slutade på en åttondeplats bland de privata bloggarna i Uppsala på Bloggportalen.

En del är så känsliga för när andra människor berättar vad de har åstadkommit. De säger att en skryter. Noterar jag en gnutta avundsjuka, kanske? Jag brukar själv inte tala om hur bra jag är eller visa upp det. Nu ska jag göra ett undantag. Men undantaget handlar egentligen inte om hur bra jag är utan mest om hur bra andra är.

Vad jag förstår stängde Bloggportalen i fredags. Det har varit en samlingsplats för många svenska bloggar. För min del har den gett en signal om hur jag uppfattas i bloggvärlden. Jag slutade på en åttondeplats på listan över mest besökta privata bloggar i Uppsala. Innan Bloggportalen stängde var 1 502 bloggar registrerade i Uppsala. Hur många av dem som var privata och inte professionella vet jag inte. Men att sluta bland topp tio tyckte jag var roligt. Tack till alla besökare, för det är er förtjänst!

 

 

 

 

 

Jag recenserar böcker här ibland, som du kanske har noterat. Det var extra roligt att bli nämnd av Marielunds vänner för min recension av boken Marielund – en sommardröm från i somras. Fast att jag är en av Sveriges större bloggare är nog att ta i… Boken, däremot, är både underbart vacker och lärorik för en inflyttad Uppsalabo.

Marielunds vänner kallar mig ”En av Sveriges större bloggare”…

 

En annan bok jag har recenserat både här på bloggen och hos UppsalaNyheter är Vredens dag av Magnus Alkarp. Det är en bok i en helt annan genre än den om sommaridyllen Marielund. Likväl är det spännande läsning – det är ju en thriller med historiska inslag. Kul att min recension nämns under pressröster på förlaget Historiska Medias sidas om boken!

Jag är citerad hos Historiska Media för min recension i UppsalaNyheter.

Så. Färdigskrutet. Fast… böckerna tycker jag att du ska läsa. Det är verkligen författarna och fotograferna bakom dem som är berömvärda, inte recensenten Tofflan.

Som bonus fick jag igår en bok av min vän F. Men det är en bok som jag inte ska recensera, bara läsa och njuta av. För den handlar om Den Bästa Arbetsplatsen.

En bok om Den Bästa Arbetsplatsen fick jag i kväll av min vän Farid.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sittplatsen på veckomötet avslöjar dig!

Ett inlägg om varför man väljer en viss sittplats.

Sittplatser kan vara diskutabla grejor. Känsliga saker, till och med! På min förra arbetsplats hörde jag en historia om en person som medvetet snodde en plats i fikarummet som en annan person jämt satt på. Det slutade med att personen, vars plats blev ”stulen”, satte sig så nära ”plats-tjuven” som möjligt. Så där lite… för nära, du vet…

En fin stol hos mamma.

Läste i morse hos Aftonbladet – tro det eller ej! – en ganska rolig artikel om det här med hur vi sätter oss på veckomötena på jobbet. Du kanske är ledig i helgen och helst vill glömma jobbet. Det skiter jag, som saknar jobbet, i.

Under läsningen nickade jag igenkännande. Valet av sittplats har delvis med att göra hur het eller kall du är, men mycket att göra med dina ambitioner.

Chefens sittplats är vanligen en kortända av bordet. Det signalerar ordförandeskap och därmed auktoritet. Dessutom ger det en bra överblick över bordet och de som sitter där. Så om du också sätter dig på en kortända kan chefen bli störd – din placering signalerar att du har eller borde ha stort inflytande… Och det är, som bekant, inte så populärt hos alla chefer… En chef som sätter sig på en långsida, däremot, signalerar öppenhet och mottaglighet, främjar kreativiteten hos medarbetarna och visar att chefen är trygg i sin roll.

Här kan man ha möte. Men vilken plats skulle man välja här?

En vanlig mötesdeltagare sätter sig bredvid nån h*n känner. Men om man sätter sig bredvid chefen gör man det i chefens ”radarskugga”. Samtidigt innebär det att man vill vara nära makten och står på tur att få makten.

Man sätter sig mittemot den man vill ha koll på. Eller den man vill smajla för. Och vill man vara aktiv under mötet sätter man sig förstås så att man syns av chefen – samtidigt som man kan läsa av chefens reaktioner.

Är man förändringsbenägen byter man plats från möte till möte. En intressant grej att testa – för den som nu har ett jobb som innebär regelbundna möten…

Livet är kort.

 

Read Full Post »

I samtal med medborgarna

I stället för att ge mig ut i snön (det snöar måttligt men stora flingor) tillbringade jag lunchen vid datorn för att delta i dagens #appell #ssmw webinar, med rubriken I samtal med medborgarna. Jag lyckades skramla ihop en ostfralla, en banan och ett surt (passande nog) grönt äpple att gnaga på medan jag lyssnade.

Fyra föreläsare (det skulle ha varit en femte) pratade i ungefär fem minuter kring hur de på sin respektive myndighet samtalar med medborgarna via sociala medier. Under och efter miniföreläsningarna hade webinadeltagarna möjlighet att ställa frågor och få svar via en chatt. Lars Boström från Konsumentverket inledde med att berätta om en social kundtjänst man infört. Skälen var flera – ett var att spara tid för handläggarna eftersom samma fråga ofta kommer från flera olika  håll. Genom att samla frågorna och svaren på ett ställe minskar belastningen på handläggarna, samtidigt som flera kunder kan få ta del av olika frågor och svar. Själva funktionen är i Konsumentverkets fall integrerad i webbverktyget EPiServer, som har en frågor-och-svar-funktion.

Jag har platt frisyr nu efter att ha haft lurar på skallen. Men vem bryr sig mer än jag själv?

Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet berättade om hur man där använder Flicker (för foton) och dess community. Genom att samla fakta från massor av olika håll kan man förse frågeställaren med mycket information. En student har som ett ex-jobb gjort en app som även är GPS-kopplad.

Fredrik Andersson från Länsstyrelsen i Värmland berättade att myndigheten har ett problem med överskjutning av djur.  För att få bukt med detta har man bland annat startat en blogg där det beskrivs vad som händer ute på fältet. Bloggen är automatkopplad till Twitter. Via mass-sms får man ut information till jägarna. Vidare har man skapat ett konto på Facebook om de stora rovdjuren, nåt som många tycker är väldigt modigt. Det här med rovdjur, till exempel vargar, är ju känsliga och ofta kontroversiella frågor.

Avslutningsvis berättade Patrik Lindmark från Skatteverket om ett samarbete man har med fem andra myndigheter gentemot målgruppen personer som startar och driver eget företag. Bland annat arrangerar man en Starta företag-dag där företagarna får lyssna på föredrag av föredragshållare från de olika involverade myndigheterna. Man tänker sig vidare starta webinarer med myndighetsinformation i höst. Patrik Lindmark fick frågan om vem den typiske egne företagaren är. Inte helt oväntat är denne man och under 50 år. Inget för en gammal Toffeltant, alltså. Totalt ute här med.

Hos Havspappan kan du läsa mer om vårens webinarer! Nästa webinar ges tisdagen den 16 april och har rubriken Sociala intranät revisited.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lukter, dofter och vissa organ

Idag luktar jag citron – i alla fall under armarna. Några skulle säkert säga att hela jag är som en citron, andra skulle säga att jag doftar citron. Min pappa, född i Finland, gjorde en distinkt skillnad på lukt och doft i svenskan (han var perfektionist och ville lära sig tala och skriva svenska korrekt):

Det luktar illa, men doftar gott!

Jag tycker att det stämmer, så jag har fört arvet vidare. Det är därför jag skriver att jag luktar citron. Jag har bytt deodorant för tredje gången på kort tid och idag var det citronpremiär. Men inte tyckte jag att den luktade så här starkt när jag köpte den… Blomma vill jag varken lukta eller dofta under armarna, men eftersom jag inte använder parfym till vardags kan jag tänka mig en lite lätt kryddig deo eller fräsch citron. Fast dagens var lite …too powerful i lukten/doften. Nej, jag får nog fortsätta min jakt på ny deo! To be continued, alltså…

Luktar/doftar lite mycket citron.

På tal om det här med att lukta och dofta… Igår läste jag o en busspassagerare som fick resenärer att klaga och chaufförer att skriva till UL. Mannen luktade nämligen så illa att medresenärerna mådde illa och chaffisarna tyckte att han var ett arbetsmiljöproblem. Nu har representanter från UL hälsat på hos mannen och pratat om hans personliga hygien. Kommunen är visst också inkopplad på nåt hörn. För uppenbarligen är det nån som har problem med att klara detta med hygienen och som behöver hjälp. Inget att skratta åt alls, jag bara hoppas att mannen verkligen får hjälp – för allas väl och ve. Själv är jag väldigt känslig för både lukter och dofter. Värsta vanliga lukten tycker jag nog är rök. Jag mår illa och vill det sig illa får jag svårt att andas också. Illamående blir jag och svårt och andas kan jag även få av vissa parfymdofter, ska tilläggas.

I övrigt blir jag rätt skrämd när jag läser att polisen har gripit en bloggare blottare i Enköping och att en karl i Skokloster slog av sin grannes näsa. Det är alltså bäst att hålla vissa organ inne – så gott det nu går. Om man, som jag, är utrustad med en gigantisk kran är det lite svårt. (Den andra kroppsdelen har jag lite svårare att vifta med jämfört med män, så den håller jag instängd i jeansen).

NU ballade det här inlägget ur. Bäst att avsluta. Här.

Livet är kort.

Read Full Post »

Högkänslig? Drunkna inte i känslor…

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nöjd och belönad

Synnerligen nöjd med denna dag, har jag just intagit belöningen: Fästmöns kycklingfärsbiffar med gräddsås, potatis, lingon från Mammakusinen B och smörgåsgurka. Kan det vara godare? Nej.

Bilden, däremot, kunde ha varit bättre. Jävla Ajfån! Nokia N95:an, min pensionerade mobil, har Carl Zeiss-optik och skillnaden är tydlig!

Allt som jag hade tänkt göra idag har jag gjort. Då blir jag nöjd. Då blir jag lugn. Särskilt trött är jag inte heller, bara behagligt mätt i skrivande stund. Städningen gick galant och när jag pausade ringde jag mamma. Slog också en signal lite senare till Annas mamma, som har värk, besvärlig sådan, de senaste dagarna, berättade en liten fågel igår.

Hämtade min kära när hon slutade arbetet klockan 16. Vi stannade till vid ICA Solen där hon skulle kompletteringshandla innan vi angjorde Himlen. Jag handlade ingenting där, hade i stället fullt sjå att freda mig från att bli påkörd av  först en dum unge som absolut inte hade körkort för varuvagn, därpå av en personal. Mamman till den dumma ungen reagerade inte ens. Men hallå! Är jag osynlig, eller vad?!

Snodde några vitlökspussar från Anna innan Clark Kent* och jag åkte hemåt igen. Hoppade in på Tokerian och lämnade in Lottot hos Loppan – 39 kronor hade mamma och jag vunnit! Berättade för Anna att jag är lite sugen på en tur till IKEA – har ju 19 kronor och 50 öre i vinstpengar att spendera – nästa helg. Jag vill nog ha en svart rullgardin till sovrummet och så behöver kökssoffan få nytt tyg – det gröna tyget jag har nu är väldigt slitet. Men att åka till IKEA är en riktig utmaning för min hjärna – och min onda häl, så vi får se.

Medan potatisen kokade strök jag min hög. Insåg att jag stryker en t-shirt på under tre minuter. Detta innebär att jag inte lägger ner alltför mycket tid på strykning. Men jag gillar att stryka och dessutom pressar man ner fibrerna i kläderna, vilket gör dem mer smutståliga. Och jag vill inte ha några kommentarer om strykning. Jag stryker i princip allt – utom underkläder och lakan. Hur andra gör är upp till dem.

Nu blir det en stunds läsning i Den frusna trädgården. Jag hade tänkt tipsa mamma om dem, men jag sa inget än. Vill läsa ut den först för att se om det är lämplig litteratur för henne. Hon kan nämligen vara ganska känslig när det gäller böcker. Inte heller tog jag upp påsken, men jag har nämnt för Anna att jag kanske ska bjuda hit mamma då. Bara det inte blir tre veckor, för det orkar jag inte blir lite lång tid!..

Innan jag kryper ner mellan rena lakan ska jag förstås se den andra delen av fyra av En pilgrims död. Mamma förvånade mig genom att berätta att hon tittar på den. Hon brukar inte fixa spännande TV-serier.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och jag hoppas att jag har energi nog att klara den. Jag har en lunchdejt med ”Lisbeth”, så det blir i vart fall lite påfyllning av skrattförrådet mitt på dan.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

En kväll med både städning och kaka

Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.

Ingen mes, men respekt!

Den här kvällen skulle jag städa, hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.

Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.

Passade på att ta med mig ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.

Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.

Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!

Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!

*balle-möbler = balkongmöbler

Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…

Read Full Post »

Tro, under kompressen, mord och lite annat smått och gott

Känsliga läsare varnas för stark bild!!!

Det blev en mycket längre lunch än planerat idag, för vi, S och jag,  fastnade i en djup diskussion om tro. Och Bibeltolkningar. Och hur störd jag blev i morse när jag passerade kyrkan där min farfar var präst, kyrkan som numera är… reklambyrå… Precis när vi skulle dra dök fru Chef2 upp och joinade oss. S gav sig den på att försöka sälja Budskapet till fru Chef2, men jag tror inte han lyckades…

Tillbaka på kontoret fick jag återbud på eftermiddagens intervju. Därför blev det lite annat gjort på intranät och extranät mest. Och så tog jag mod till mig att riva bort tejpen och kompressen. Nu kommer den starka bilden:

Ett smärre blåmärke i armvecket efter sticket – och ett desto större, rött märke efter tejpen.

På vägen hem stannade jag vid Tokerian för att handla lite grejor till midsommar. Det var nog ganska smart, för där var tämligen tomt. En och annan kuf skymtades förstås, men det vågar jag inte nämna här för då anses jag så elak, så elak. Som vanligt var den största kufen jag själv.

Hemma i New Village blev jag så upprörd av ett brev från Journalistförbundet, där jag är medlem, om presskort. Mitt presskort går snart ut och för att få ett nytt måste jag ta mig till Stockholm. Vissa klockslag. På vardagar. Hur enkelt är det, liksom? Nåt ombud tycks inte finnas här i stan, så Stockholm blir närmast. Eller Västerås, tråååkiga stad. Äh, jag slängde några färskpotatisar omkring mig och sen var mitt goda humör tillbaka.

En färskpotatis på rymmen.

Jag känner mig nästan förkyld, men eftersom jag inte har varit det på över ett år, tror jag, tänker jag inte bli det nu heller. Fast jag har ganska ont i kroppen och det känns irriterat i näsgångarna.

En maskin grön tvätt snurrar medan jag har läst såväl TV-tidning som personaltidning. Enda glädjeämnet i TV-tidningen är att SvT sänder Morden i Midsomer i sommar – fast bara två (2) nya avsnitt. TV4 kontrar med att sända en annan brittisk deckare exakt samtidigt – nästa tisdag klockan 21. Men HA! Så bra! Jag pallar nämligen inte att se på TV4:s alla reklamavbrott så jag spelar in Kommissarie Thorne på DVD:n för att sen snabbspola. En timma på TV4 blir då cirka 40 minuter.

Efter TV-tidningen blev det personaltidningen och jag är fortfarande SKITSUR för att jag inte vann fototävlingen med dessa bilder:

Mina bidrag. 

Nä, i stället vann en dålig motljusbild på kossor (nååågot uttjatat motiv), en trist vinterbild på ett av husen på campus (inget liv alls i bilden) och en skitsnygg närbild på en blomfluga (vinnaren behövde absolut ingen fin kamera, h*n hade redan det). Första pris var en fin kamera. Livet är inte rättvist.

Nu ska jag ringa min mamma, för jag är rädd att hon känner sig ensam. Därpå blir det tvätthängning (jag har redan vikt gårdagens lass) och så middag samma som igår – leverpastejknäcke, allt för blodets skull.

Read Full Post »

Ett bloggpris!

Den übergulliga Maria Engelwinge överraskade en ap-trött Toffla i kväll med både telefonsamtal och bloggpris! Tyvärr bröts vårt samtal, men jag ringer nån kväll när hon minst anar det… 😉

Bloggpriset, däremot, tar jag tacksamt emot – och bereder mig att skicka det vidare!

Ett bloggpris till mig – som jag skickar vidare.

                                                                                                                                                       Marias motivering löd:

Tofflan som jag faktiskt drömde om i natt och då har man ju liksom en plats i mitt hjärta:). Tofflan är klok, känslig, varm och rolig. Jag skrattar i stort sett varje gång jag läser någon av hennes bloggar. Humorn är ofta vass och lite svart och det är den bästa humorn enligt mig:).

Tack snälla Maria!!!

Och vilka vill jag skicka priset vidare till och varför? Det finns massor av människor jag skulle vilja dela ut pris till, men ett bloggpris måste ju gå till bloggare… Här är mina fem pristagare:

Fästmön för att hon behöver all uppmuntran hon kan få! Hon sliter och släpar och jag har mest varit en belastning för henne de senaste åren. Men nån gång ska det vända och då ska jag ge igen tusenfalt. Tills vidare, detta bloggpris!

Linn, Annas äldsta dotter, för att hon är en av de mest omtänksamma unga personer jag vet. Linn ställer alltid upp för sina kompisar och är ofta villig att hjälpa till med passning av liten bror när mamma och pappa (och Tofflan, numera!) jobbar.

Siv, som har ett tungt farväl att ta på fredag. Många tankar till dig! Och du… Jag hade turstrumporna med Ior som jag fick av dig på intervjun idag! 😛

Stattinskan, som liksom jag har kämpat och kämpar i uppförsbacke. Må alla arbetsgivare inse att kvinnor som vi är guld värda! We rule! Lyckospark!

Arga Klara är en relativt ny bloggbekanting som jag tycker förtjänar ett bloggpris! Klara är ofta jättearg – och skriver lysande bitska och smarta inlägg! Om du inte följer henne redan, så tycker jag att du åtminstone ska hoppa in till henne och kika. Det är värt det! Heja Arga Klara!

Och nu är det ER tur, ni fem pristagare, att skicka priset vidare! Eller också inte! Det är helt upp till er!

Read Full Post »