Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyårsafton 2015

Ett inlägg om nyårsafton 2015.

---

 

Lite mörk på nyårsafton och inget riktigt leende.

Nu kan vi skriva 2016. Kan, ja, men kommer vi ihåg att göra det när vi ska skriva datum nånstans? Det brukar ta några veckor ibland innan det blir rätt.

Det har varit nästan samma nyårsafton som förra året. Mamma är här, vi äter, glor på TV och det smälls utanför. Den här nyårsafton har haft en stor skillnad från sist, dock. Jag har nog aldrig känt mig så ensam – och ändå var varken mamma eller jag ensamma. Humöret är inte det bästa, tålamodet kort, irritationen svår att dölja. Men jag har inte hjärta nog att vara ärlig – varken till höger eller till vänster. Så jag trycker ner efter bästa förmåga och sen blir det som det blir.

För att ändå försöka göra dagen så festlig som möjligt spred jag ut det ätbara. Mamma gillar att sova länge om morgnarna, så jag fick flera timmar först som jag kunde ägna åt att vila öronen och läsa. Folk har så jädra mycket åsikter om Liza Marklund – även jag – men hennes senaste bok är verkligen spännande! Det var inte bara på nyårsaftons morgon jag läste, det blev mer under dan. Nu är jag nästan halvvägs. Frukost, bestående av julknäcke med julkalkon, intogs därför egentligen inte vid frukosttid utan snarare vid lunchtid. Eller typ en timme efter min ordinarie lunchtid när jag jobbar.

Vid 16-tiden åt vi förrätt. Jag gjorde var sin räkmacka och tog ett glas vitt till. Mamma höll sig till Ginger ale. Middagen intog vi vid matsalsbordet nånstans mellan 19 och 19.30. Jag stekte kalkonfilé och hade potatisgratäng till. Det blev visst mat för ett helt kompani. Den matlådan som jag frös in var enorm… Till maten tog jag ett glas Amarone, mamma fick några droppar i ett glas utblandat med mycket vatten. Sen kollade vi en film på TV innan vi intog desserten, minipäron i konjak med grädde. Kaffe och en och annan godisbit har också intagits under kvällen. Magen är synnerligen förvånad och har protesterat mycket.

Tolvslaget på Skansen kollade vi in. Gina Di… Malena Ernman var bäst, fast hon blev inskickad på scenen lite för tidigt. Vi har har varit ganska förskonade från smällare och fyrverkerier. Jag gillar inte sånt, för jag är skotträdd. Det har skjutits en del i området under dan och tidiga kvällen. Därför blev det nästan helt tyst vid 00.30-tiden – folk hade väl helt enkelt slut på ammunition. Annars brukar det kunna pågå ett par timmar till…

Nu börjar klockan närma sig två och jag ska strax lägga ner huvudet på kudden och läsa ett kapitel till innan jag sover. I morgon ska vi äta igen. Då blir det ett smörgåsbord med otillagade saker från julbordet samt resten av den griljerade kalkonen. Gissningsvis äter ”alla andra” pizza.

Jag lämnar dig med några bilder på nyårsaftons mat medan jag önskar dig en god start på 2016!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sov gott!

Ett nattande inlägg.

---

 

Just nu läser jag den här så ofta tillfälle ges och alltid innan jag ska sova!

Nu är det snart läggdags för somliga. Ja, utom för nattugglorna och nattarbetarna, förstås. Tofflor drar sig vanligen tillbaka till bädden nånstans mellan klockan 22 och 23. För att läsa! Jag läser alltid en stund innan jag ska sova. Just att läsa då har visat sig vara väldigt bra, enligt forskare.

Numera är det rätt vanligt att vi kollar sociala medier och mejl i sängen innan vi ska sova. Dessutom gör vi det fort – varje post ägnas typ 15 sekunder. Och det är inte bra. Det har nämligen visat sig att läsning av längre art är bra för oss på flera sätt. Bland annat blir vårt minne bättre av att läsa liksom andra mentala förmågor, enligt forskarna. Den som läser blir också bättre på att prata inför andra människor samtidigt som de blir bättre tänkare. Vissa forskare hävdar till och med att vi läsare – ja, jag räknar mig till dem av nån anledning..! – blir bättre människor. Skälen till det är att läsningen ökar vår förståelse för andra människor och gör oss bättre på social samverkan. Dessutom minskar läsning stress – och det är ju ett jättebra sätt att göra kroppen klar för sömn, eller hur..?

Renbäddning på gång!

Men… hur ofta tvättar/byter du sängkläder, ijenklien? Brittiska forskare menar att man sprider bakterier om man inte tvättar sina sängkläder tillräckligt ofta. Enligt professor Sally Bloomfield är det minst lika viktigt som att tvätta händerna och skölja grönsaker. Därför tycker hon att vi ska tvätta och bädda rent en gång i veckan – allra helst om vi har barn. Jag har inte barn, som tur är. För barnen.

Det är inte bara bakterier som hamnar i sängen. Vi tappar en hel del hudceller och svettas också och det drar till sig kvalster. Kvalster i sin tur avger avföring som kan ge oss kliande näsa, irriterade ögon och astma.

En gång i veckan låter väldigt ofta, enligt min mening, men när jag läser om bakterier, hudceller och svett är det egentligen ganska rimligt. Jag byter sängkläder oftare sommartid eftersom jag svettas mer då. Och jag byter alltid när jag har varit sjuk.

Men ärligt talat byter jag i vanliga fall sängkläder ungefär en gång i månaden. Det är alltså inte tillräckligt ofta! En säng blir ohygienisk efter två till tre veckor. En undersökning bland britterna visade att en av tio inte byter sängkläder mer än en gång i månaden. Kvinnor tycker att det ska bytas var femte vecka, män var sjätte. Bara en tredjedel byter en gång i veckan. Ju äldre vi blir desto oftare byter vi sängkläder, dessutom.

Nu har jag berättat att jag läser en stund innan jag sova varje kväll och att jag bäddar rent en gång i månaden. Men brukar DU läsa innan DU ska sova och hur ofta bäddar DU rent? Vågar du svara (ärligt) i en kommentar???

Sov gott!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex timmar och ett kryss

Ett inlägg om a-kassans detaljpetande, men ändå vänliga bemötande idag (kors i taket).

---

 

Idag fick jag ett meddelande från min a-kassa, Akassan Vision. De hade fått ett felaktigt – eller snarare inkomplett – intyg från min så kallade arbetsgivare. Ja, a-kassan och jag har ju lite olika syn på det där med mitt så kallade deltidsarbete. Jag anser nämligen att sex timmars arbete under åtta månader inte är nåt deltidsarbete. Men a-kassan tycker att det är ett deltidsarbete.

Jag försöker vara ärlig i alla lägen, allra helst i mina kontakter med a-kassan. Varannan vecka ska jag redovisa om jag har arbetat, varit arbetslös, varit sjuk, haft semester etc till a-kassan. Jag har noga angett en timmes arbete när jag har skrivit ett blogginlägg mot betalning – även om det bara har tagit mig 20 minuter att skriva. I övrigt har jag kryssat i arbetslös. Varannan vecka, som sagt, gör jag detta.

Ändå kräver a-kassan in arbetsgivarintyg där varje timmes arbete ska redovisas igen, denna gång av min arbetsgivare. HA! Det min så kallade arbetsgivare gör är skriver ut och skriver under blanketten och skickar den med snigelpost till min a-kassa. Jag får göra själva ifyllandet – annars blir det inte gjort, misstänker jag. Jag försökte så sent som idag förklara för min så kallade arbetsgivare att eftersom det nu är så att h*n anses vara min arbetsgivare så är det h*n som ska fylla i blanketten. Till svar fick jag tystnad. Så nu har jag gjort om – och förhoppningsvis gjort rätt – och mejlat till min s k arbetsgivare. Förutom att jag mobiltelefonerat med min s k arbetsgivare har jag också gjort det med min a-kassa. Det tog mig runt en och en halv timme att göra detta plus att jag fick magknip. Men nu är det fixat – från min sida.

Varför bakläxa? Jo, min så kallade arbetsgivare (alltså jag, eftersom jag gick in i den så kallade arbetsgivarens ställe) hade glömt ett kryss på blanketten när h*n skickade in den för ungefär en månad sen. Och om det blir fel hotas jag (inte min så kallade arbetsgivare…) med att inte ens få de futtiga 9 900 kronorna i månaden som a-kassan ”ger”. Det är den ersättning jag får om jag INTE skriver nåt blogginlägg mot betalning. Skriver jag ett blogginlägg mot betalning en dag dras det av ersättning – även om jag inte får ut några pengar från min så kallade arbetsgivare förrän jag har uppnått 600kronorsgränsen. Och det kan ju ta ett tag. (Majoriteten av de blogginlägg jag skriver är för övrigt inte mot betalning.)

Idag fick jag emellertid prata med en person vid Akassan Vision som inte var otrevlig. Det var flera år sen jag pratade med nån trevlig person där. Även min handläggare på Arbetsförmedlingen har drabbats av oförskämdheter i kontakterna å mina vägnar med min a-kassa. Jag skämdes! Är det för att bli oförskämt bemött som jag har betalat – och betalar även som arbetslös – såväl fackavgift som a-kasseavgift VARJE MÅNAD sen april 1986? Nej, verkligen inte!

Men idag var det alltså ett undantag och det glädjer mig. Det finns hopp även om a-kassan. Annars är det ju inte konstigt om både fack och a-kassa tappar medlemmar om man behandlar de medlemmar man har illa. Vill man få folk att vara med får man ha en bra attityd och inte förutsätta att alla som hör av sig vill luras. (Att försöka lura till sig den futtiga ersättning man får är ett skämt. Om jag har tur får jag 800 kronor kvar en månad efter att räkningarna är betalda.)

Jag fick idag möjlighet att säga vad jag tycker om de hot a-kassan ständigt och jämt kommer med i sina meddelanden till mig. Den kvinnan jag pratade med lovade att framföra mina synpunkter.

Det kan ju enkelt uttryckt handla om att ändra formuleringar så att de låter trevligare,

sa jag och berättade att jag är kommunikatör med språket som främsta verktyg.

Då förstår jag!

svarade kvinnan på a-kassan och så diskuterade vi vilka meningar som a-kassan bör titta på och kanske förändra. Det finns bättre sätt att till exempel skriva de här två meningarna på:

[…] Om du inte skickar in uppgifterna till oss fattar vi beslut på de uppgifter vi har. Det kan innebära att vi avslår din ansökan om ersättning. […]

Jag har liksom en gång ansökt om ersättning och fått min ansökan beviljad. När jag läser meningarna ovan får jag känslan av att jag ska stå med mössan i handen varje månad och på nytt ansöka om att få lite pengar från en försäkring som jag har betalat premie till i snart 30 år…

Vidare undrade jag varför ett felaktigt ifyllt arbetsgivarintyg, som min så kallade arbetsgivare har skrivit under, går tillbaka till mig och inte till arbetsgivaren som har undertecknat det. Förutsätter a-kassan att det alltid är så kallade arbetstagare som fyller i arbetsgivarblanketterna i stället för så kallade arbetsgivare? På den frågan fick jag inget annat svar mer än att så är gången.

Men tack för att jag blev lyssnad på idag, Akassan Vision! Nu önskar jag bara att ni kunde bry er om lite större ting än sex arbetade timmar på åtta månader och ett missat kryss. Jag vill inget hellre än att jobba, men ni har nu lyckats ta bort den glädje det faktiskt beredde mig att arbeta sex (6) timmar (egentligen 6 x 20 minuter) på åtta månader.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I cyberspace och i verkliga livet

Ett inlägg om våra livet – i rymden och i verkligheten.

---

 

Igår läste jag på nätet hos Breakit att svenska Instagrammare ska drabbas av annonser i sina flöden från den 1 oktober. Detta slogs upp som en stor nyhet – i alla fall i sociala medier. Och visst är det irriterande med reklam! Samtidigt har vi ju svårt att värja oss när vi använder gratisappar och dito sajter för att synas i cyberspace. För nånstans måste ju ägarna dra in pengar. På Twitter finns sen ett tag tillbaka sponsrade tweets. På bloggar, till exempel WordPress gratisbloggar, syns annonser på sidorna eller mellan inläggen när en del av våra läsare surfar in via sina mobiler för att läsa hos oss (gäller för WordPress, för andra bloggställen syns reklam även när man surfar in via en dator). Och själv skriver jag vissa texter här mot betalning. Det är inget jag döljer – det finns en STOR knapp i högerspalten som talar om hur mycket det kostar att köpa ett inlägg hos mig. Syftet för min del har varit detsamma som för alla andra – jag behöver också dra in pengar. Tyvärr har detta mest inneburit en massa strul med Myndigheten eftersom jag är ärlig. Snart upphör det – av detta skäl och andra. Hos Instagram, Twitter och bloggställen lär det fortsättas med annonser. Det är inget vi kan värja oss mot. Ingenting Inte mycket i livet är gratis, du vet…

Oskyddat nät?

Hur har du haft det annars i cyberspace och i livet i sommar? Jag läste en artikel så sent som idag om att många kör oskyddat. Ja, surfar på oskyddade nätverk. Surfat utan säkerhetsprogram i mobilen eller paddan. Ajsan bajsan, sånt kan sprida virus till och med till din arbetsplats – många surfar ju på samma utrustning både privat och i tjänsten. (Skattar ni för att ni får använda arbetsgivarens utrustning för privata ändamål, förresten..?) Enligt Intel Security är detta ett riskbeteende. Det finns kriminella som utnyttjar såväl privata uppgifter som möjligheter att ta sig in i företagens datainfrastruktur. Vid Folk- och Försvarskonferensen i vintras gjordes ett test som visade hur lätt det var att övervaka konferensdeltagarna via deras surfande. Upphovsmännen jämförde säkerheten med att slicka på en toalettsits…

Det finns hackare i verkliga livet.

Hackare är ett folk där ute i verkliga livet som av olika skäl roar sig (?) med att ta sig in i databaser och register i cyberspace. Idag läste jag om hur Ashley Madison, en otorhetssajt, har blivit hackad och information om 32 miljoner människor som är registrerade där har börjat läcka ut. (I sammanhanget kan jag ju inte låta bli att undra varför 32 miljoner människor är eller vill vara otrogna… Varför inte göra slut med nuvarande partner först?) Det som har läckt ut är inte bara namn och bilder utan även kreditkortsuppgifter och sexuella fantasier… Syftet med den här hackerattacken är att stänga den här och ytterligare en otrohetssajt.

What’s the point?

Samtidigt, i verkligheten, i Sverige, vill moderaterna ge fler barn sovmorgon, bland annat. Gruppen ”Ett modernt yrkesliv, ett tolerant och jämställt Sverige” har fokuserat på det de kallar

familjernas livspussel

och bland annat kommit fram till att sovmorgnar skulle underlätta för föräldrar. Denna fråga ska partistämman ta ställning till i oktober. Men… alla föräldrar börjar väl inte jobba fram på förmiddagen heller? Föräldrar som börjar tidigare får ju lämna sina barn på morgonfritids tidigt ändå. So what’s the point?

En sak som jag tycker att ingen ska göra är att fuska med handikapptillstånd. Det finns människor som behöver dessa tillstånd på riktigt och som behöver parkera på så kallade handikapparkeringsplatser!!! Morr!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…

---

 

Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.

Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som ”alla andra”

Ett frustrerat inlägg.

---

 

I morse kunde jag återigen konstatera att det inte är värt att jobba lite grann när man är arbetssökande och går på a-kassa – åtminstone inte om man är ärlig. Jag har angett att jag de senaste veckorna har utfört två (2) timmars arbete. I själva verket handlade det om 2 x 20 minuters jobb, det vill säga 40 minuter. För detta straffas jag av a-kassan Vision med såväl ekonomiskt avdrag som avdrag på det antal deltidsdagar jag har rätt (!) att arbeta. Det ekonomiska avdraget var på netto 300 kronor. Detta innebär att jag förlorar ekonomiskt på att jobba lite grann – jag tjänade nämligen 250 kronor netto (ja, jag skattar) på det arbete jag utförde. Fast pengarna jag har tjänat ser jag inte förrän jag har jobbat lite till – man betalar nämligen inte ut för låga summor… Vidare fick jag en halv dags (en halv arbetsdag = fyra timmar) avdrag på deltidsdagarna för 40 minuters jobb. Jag förlorade dagar när jag skulle kunna få ersättning också. Snacka om att det är ovärt att jobba – i vart fall om man är ärlig. Det blir väldigt svårt, bara, när man inget annat vill än att jobba. Som ”alla andra”…

Solnedgång i Metropolen Byhålan.

 

En ros till alla modiga metropolitaner som firar Pride idag!

Jag kanske skulle ha stannat i Metropolen Byhålan. Inte gett mig av därifrån så snart jag blev 18 och myndig. Fogat mig i en tillvaro där jag säkert haft villa, en man som försörjer mig och barn. Som ”alla andra”. Men jag började kvävas där. Jag kunde inte leva som den jag var och jag hade aldrig kunnat leva i en villa om den inkluderade man och barn. Idag är det en historisk dag i Metropolen. Jag känner att jag borde ha varit där. Idag, den 18 juli 2015, hålls nämligen Pride där för allra första gången. Tänk, jag som flydde… Idag skulle jag ha kunnat komma tillbaka… Men inte helt riskfritt. Inte helt utan problem. För i kommentarsfältet till Byhålenytts artikel om Pride hade en man lämnat en kränkande, homofobisk kommentar. Givetvis anmälde jag den och VIPS! stängdes kommenteringen av. Jag hoppas att den här mannen inte är representativ för Metropolitanerna i gemen. Jag önskar er modiga Pridefirare

Happy Pride!

Här kan du läsa mer om Pride i Metropolen Byhålan:

Pridefestivalen behövs i Motala

Det blir Pride i Motala

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar i P1: Magnus Falkehed

Ett inlägg om ett radioprogram.

---

 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)

Jag är så obildad att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »