Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Presentjakt och klippt

Ett jagande inlägg i vilket Tofflan också lägger huvudet i nåns kompetenta händer.

---

 

Ett svart paket och ett grönt…

När det gäller födelsedagar brukar jag inte ha nåt problem att komma på presenter. Problemet ligger för det mesta i att jag inte har möjlighet att köpa det jag vill, men det är en annan historia. Igår gav jag mig ut på presentjakt mitt på dan. Jag hade en viss plan – och faktum är att slutresultatet blev bättre (och rätt mycket mera kostsamt…) än jag tänkt. Nu tror jag inte att mottagaren jublar åt paketen, så ett litet tillägg i annan form blir det också.

Vädret var skumt igår. Det var varmt, men blåsigt, lite som en höstdag. Nån strykning blev inte gjord. I stället samlade jag på mig mer tvätt som jag ska försöka slänga över strykbrädan senare idag. Mitt på dan ska jag göra en liten utflykt för att införskaffa förnödenheter, så bräda och järn åker väl inte fram förrän till kvällen. Idag är det lite mer blött ute än igår, så det är ett perfekt väder för att mysa inomhus och läsa böcker hushållsarbete.

Man kan nästan ha med sig badankor när man går ut numera…

 

Nysnaggad fotade jag mig själv i bilen.

Framåt kvällen hade jag en träff med ett av ”mina” M. Det var skönt att få lägga huvudet i hennes kompetenta händer och bli av med lite kalufs. Men ganska mycket är sparat på toppen, så att säga. I min situation är det inte så smart att vara extrem på nåt sätt och sticka ut för mycket. På hemvägen köpte jag med mig en pizza som jag slafsade i mitt i mitt kök. Den var god, men alldeles för stor.

Senare på kvällen blev det lite TV och en väldigt bra dokumentärfilm samt läsning. Jag gillade att jag kände igen såväl platser som människor i den Maria Lang-bok jag fyndade i Nora. Efter den har jag gripit mig an en Agatha Christie-deckare ur den bokskatt jag fick av vännen Agneta. Det är en sån bra kombo – sommarregn och deckare.

Jag fick en liten förfrågan om jag ville tillbringa onsdagen med en kille, men det kom lite hastigt på och jag har eventuellt annat för mig. Fast nu börjar jag nästan ångra att jag sa nej…

I min lilla värld händer inget mer spännande än presentinköp, hårklippning och matinköp. Utanför sker det helt andra saker. I morse har Hagamannen släppts ur fängelse. Jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå. Han är ju ingen populär person och visar han sig i Umeå tror jag att det finns risk att människor som drabbats vill hämnas. Mannen har suttit nio år i fängelse, men jag läste nånstans att han inte kunde få permis under fängelsetiden för att han ansågs för farlig. Hur det ska gå nu när han är fri kan man ju då undra. Enligt SvT ska han få fortsatt ”behandling” och hans frigivning är villkorlig efter att han har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Vidare ska Hagamannen tydligen norrut i Sverige för att börja en utbildning. För denna utbildning ska han också få pengar till körkort, enligt SvT. Det är mycket i detta som både stör och oroar mig.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bo-dag, student-dag och fredag

Ett inlägg om den här fredagen.

---

 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

1. Vad händer hos DIG i helgen?
2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bodyparts den 31 januari 2015

Ett kroppsligt inlägg.

---

 

Ibland är den stängd, käften. Ibland öppen. Ibland säger den saker som jag ångrar senare. Ibland tiger den, vilket jag också kan ångra. Öron har vi två av, mun har vi bara en. Det finns skäl till det.

I hakan har jag fortfarande en grop, konstaterar jag. Jag är glad att jag inte behöver raka mig varje dag, gropar i hakan kan vara besvärliga.

Munnen kan le också. Gropen i hakan finns kvar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Besvikelse, korkat och ändå… hopp

Ett långfredagsinlägg.

---

 

Igår seneftermiddag och kväll hade jag kunnat jobba. SÅ bra var ryggen. Därför slog besvikelsen ner som en tung sten i huvet i morse när jag vaknade: ryggen värkte värre än värst. Precis som personen i huset som skrek värre än värst åt sitt barn. Jag blir nästan lika tokig på både ryggen och personen, men jag kan inte göra så mycket åt nåt av dem. Det blev till att lägga sig på köksgolvet i 20 minuter och glo upp i taket. Och fota lite.

Vinskåpet fotat från mitt golvläge.

Jag passade på att fota mitt vinskåp från det underläge jag befann mig i. Det fick jag till en födelsedag av ett gäng jag tillfälligt tillhörde. Är det nåt jag ångrar så är det att jag just lät mig tillhöra det gänget. Man ska inte blanda ihop vänskap med kärlek. Nu finns ingenting kvar – mer än lusten från annat håll att smocka till mig för alla dumheter jag har sagt och gjort. Jag har haft tur som haft skydd av andra eller inte varit hemma när den smockan har hängt i luften. Oavsett – jag tror inte på att ta till nävarna. Att prata är bättre, men kräver förstås ett visst mod. Och det har inte jag heller alltid haft.

Vinerna i vinskåpet får stanna hemma när jag far till Blåkulla Himlen idag. Det blir öl och snaps till påskbordet i morgon i stället. Vi är fyra vuxna som ska äta tillsammans och då tycker jag att det är OK att snapsa lite. När bonusbarnen var yngre var det sällan sprit på bordet vid de högtider jag deltog. En gång drack jag snaps till midsommarsillen. Därpå höll jag en lååång föreläsning om hertig Magnus i Vadstena. Den påminns jag fortfarande om – och jag skäms varje gång, samtidigt som jag ändå skrattar lite, det var ju ett ganska harmlöst beteende, att ge barnen en historielektion.

Snaps och barn är en korkad kombination. Och korkar kan man spara i en damejeanne i stället.

Jag tycker att sprit och barn är allt annat än en harmlös kombination, det är kort och gott en korkad kombination. Vid tidigare påskar letades det ägg i stället i Himlen. Och på påskafton blev det en tur ut till morfar och hans påskbord. Nu är tre barn vuxna och det minsta ska till sin pappa, så vi stannar i Himlen. Och tar en snaps, möjligen två. Det innebär att jag inte kan ta min medicin i morgon kväll. Stark medicin och alkohol är nämligen heller inget annat än en korkad kombo. Jag får försöka klara mig utan kvällsmedicinen. Alkoholen är för övrigt lite lurig vid smärta. För jag vet också att den många gånger lindrar inflammationsvärk. Tur att jag är stark nog att vara måttlig.

Det är fyra saker jag ska fixa innan jag åker och hämtar Fästmön från jobbet: bädda, gå ut med sopor, vattna krukväxter och duscha. Just nu har jag så ont att ingetdera lockar. Men en varm dusch och sen en promenad till soprummet kanske är bra. Doktorn sa ju att lätta promenader är läkande. Vidare sa naprapaten att min smärta, som ju inte går ner i benen utan i ljumskarna, tyder på att det inte är diskbråck. Däremot indikerar smärtan, som kom tillbaka i samband med en infektion, att det kan bli en lång väg till tillfrisknandet. Det ger mig ändå ett visst hopp – jag ska bli frisk! Det blir inte alla ryggmänniskor, nämligen.

Nu ska du ha en riktigt fin påsk! Datorn följer med till Himlen, men det är inte säkert att det blir så mycket skrivet. Idag är det ju långfredag och man ska hålla sig stilla (som om jag gör nåt annat…). Jag är så gammal att jag faktiskt minns hur stilla det var på långfredagarna på stenåldern. Det var faktiskt inte förrän 1969 som man lyfte förbudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet på långfredagen… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att lämna boet en liten stund

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Att sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Non, je ne regrette rien..?

Ett lite darrigt inlägg.

 

Idag har jag kanske gjort nånting som jag får ångra. Eller inte. Det beror ju på vad som är viktigast i livet. Precis som alla andra vill jag känna att jag har ett värde. Men inte till vilket pris som helst. Den senaste tiden har jag haft ganska stora problem med magen. Eftersom jag, tvärtemot vad en del kanske tror, är lösningsinriktad, har jag försökt ta ett steg i riktning mot att lösa det hela. Vi får se om det var rätt riktning. Eller ens rätt steg att ta…

Det enda jag vet säkert är att jag måste ta tag i saker och ting. Vintern 2012 – 2013 var jag sjuk och blev frisk, men hela hösten 2012 gick jag omkring och trodde att jag skulle dö. Jag vill inte hamna där igen.

Om det blir så att jag får Tiden, ska jag ägna den åt att skriva färdigt min bok. Det har jag helt och fullt bestämt mig för nu. Det är läge nu att släppa fritt det jag har burit inuti, det jag bara delvis har släppt fritt. För egentligen är det nog så att jag inte ångrar nånting. Ingenting. Möjligen hade jag kunnat göra saker och ting på annorlunda sätt idag, när jag är äldre och visare (?). Men jag har gjort mitt bästa. I alla delar och sammanhang.

Livet är kort. 

Read Full Post »

In memoriam: Karin Nordenbäck 1959 – 2012

Ett inlägg med anledning av årsdagen av en väns bortgång.

Det är inte rättvist, livet! Det är inte det! Jag kan säga det hundra miljoner gånger – och det förändrar förstås ingenting. Men det är heller inte rättvist att man glöms bort bara för att man dör. Därför skriver jag de här raderna på årsdagen av vännen Karins alltför tidiga död. För Karin är inte bortglömd!

Karin var en person som det var omöjligt att inte gilla – när det kom till kritan. För hon var minst sagt… kontroversiell. Inte rädd för konflikter, gjorde ibland, enligt mig, galna val. Mitt i allt detta hade hon ett hjärta av guld. En sann vän.

Otaliga var de gånger Karin peppade mig när jag tampades med mina demoner. När jag akut las in på sjukhus för mitt taskiga blod var hon den enda av vännerna som ringde. Påstridig som f*n men ville så väl. Så väl…

Karins omtänksamhet var lika enorm som hennes hjärta. Och hennes humor! Jag vet inte hur många gånger det kom bokpaket från Täby till postboxen i New Village. En gång kom det snorfanor i papper med roligt tryck, en annan gång presentkort på en GB-glass…

Jag glömmer aldrig maratonsamtalet vi hade, Karin och jag, när hon ringde mig från bilen just som hon passerade Uppsala. Vi pratade hela vägen upp till Sundsvall…

Det var hos Karin jag sökte råd och stöd i medicinska frågor. Det gjorde jag så sent som en knapp månad innan… det ofattbara hände: Karin gick bort. Jag ångrar så att jag inte var mer lyhörd! Om det finns nåt jag ångrar i mitt liv så är det just detta!

Jag vet fortfarande inte vad som hände den där dan för ett år sen. Och för mig spelar det egentligen ingen roll. Karin gick bort och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Det är så mycket som har hänt sen du gick bort, Karin! Men nånstans tror jag att du sitter där uppe på ett moln – FORTFARANDE! – och blickar ner och bloggar lite då och då, vasst, förstås, en och annan svordom mellan blossen på stinkpinnarna, bland de himmelska saligpellarna. Du fattas mig fortfarande. Alltid. Mina tankar går idag framför allt till J, J och M.

Kotimatka pitkä niin…

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt positiva liv

Ett inlägg om en bok om Andreas Lundstedts liv. Och hiv.

Ibland är jag så fräck att jag ger bort böcker som jag själv vill läsa – och sedan lånar jag böckerna och gör just det, läser dem Mitt positiva liv, som artisten Andreas Lundstedt har skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, tillhör den kategorin. Fästmön fick den av mig i julklapp och nu, ett halvår senare, har jag lånat och läst den.

Andreas Lundstedts liv med hiv var inte alltid så positivt.

I den här boken får vi läsare följa Andreas Lundstedts liv och karriär. Mycket öppenhjärtigt skriver han om sex, droger… och hiv-Stina. För det var tio år sen Andreas Lundstedt fick diagnosen. En diagnos han länge förnekade att han hade fått, även för sig själv. Men med det mediesamhälle vi lever i idag är det omöjligt för artister och offentliga personer att ha nån sorts privatliv. Det snackas. Till sist blev tillvaron ohållbar och med en intervju i gay-tidningen QX kom Andreas Lundstedt ut som hiv-positiv. Beslutet att göra detta har han nog inte ångrat, för livet blev mycket positivare efter detta – om jag tolkar boken rätt.

Även om livet blev lättare för Andreas Lundstedt tycker jag att det var modigt gjort att berätta. Förr eller senare hade det kommit fram ändå, för det finns, som bekant, alltid människor som vill en ont. Det krävs en inre kraft och styrka att klara av att prata om hiv, på ett helt annat sätt än att prata om nån annan sjukdom.

Trots att det är en frilansjournalist som har skrivit Andreas Lundstedts bok känns många delar av den som hans egna ord. Jag tycker att det är bra och tänkvärd bok och nånting att sätta i händerna på den som drabbas – antingen av av diagnosen eller som närstående.

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Bland gamla grejor

Ett inlägg om en utflykt till det förgångna, på sätt och vis.

En kvav dag. Vi sov inte alltför länge, jag gillar inte när det är för varmt i sovrummet. Frukosten intog vi i köket. Knäckemacka med ost. Paprikan kom från krukan på ballen*.

Knäcke med egen paprika.

Vi tog Clark Kent** och for till Ulva kvarn där det var bakluckeloppis. Och massor av människor. Fästmön och jag gick bara och tittade på allt och alla. I en låda hittade vi Kikki.

Kikki låg i en låda.

På ett bord hittade vi detta osannolika par, en naken kvinna och en munk.

Ett osannolikt par.

Sen såg vi Annas bekanting J, som stått och gjort affärer hela dan. Det hade gått väldigt bra!

Jag slog på stort och inhandlade en pocketbok för två (2) kronor. Dock inte den till höger på den här bilden.

Anna samlar på elefanter, jag på bebisböcker. Kan man tro.

Vid ett bord sålde en man sin avlidne pappas saker. Bland annat förevisade han en fin dosa för skjortknappar. Tyvärr var priset för högt för vår del. Dessutom blev jag så betagen av både berättelse och dosa att jag glömde fota asken.

En man sålde barnkläder. Det där med genusperspektiv i marknadsföringen kände han nog inte till. Eller också gjorde han det. Jag tog mig i anden för min panna.

Rosa för flickor och blått för pojkar… 

Vi for vidare till Gamlis för var sin glass. Anna bjöd. Vi tittade in till Mjödstugemannen med den arga hunden. Han säljer så många vackra saker! Idag fastnade jag för Tingeling.

Tingeling i silver.

Häftigast av allt är kristallkronorna som hänger i träden. Den ena kostar ”bara” 5 000, den andra 10 000. Inget för våra kassor. Men vackert är det med kristaller…

Kristall, vackert!

Nu laddar jag för en intervju klockan 16 med en färgrik person.

I kväll blir det middag på lokal med K och M. Jag dränker mina sorger helst i goda vänners lag. Och jag ångrar ännu inte mejlet jag skrev till prefekt 2 idag på förmiddagen. Mitt sätt kanske inte är rätt sätt, men jag står för det. Medan drömmarna fortfarande vilar ovanför regnbågen. Där ligger de bra. Jag orkar inte bära dem själv just nu.

*ballen = balkongen
** Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »