När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De underkända

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pannkakor och paket

Ett inlägg om sånt som blev pannkaka av, men också om blåa ting.

---

 

Det finns de som tycker att jag som är vuxen och därtill kvinna ska klara av att laga min mat. (Vad nu mitt kön har med matlagning att göra…) Ja, det gör jag, men jag vill inte. (Den senaste som framförde detta kan klämma några finnar i stället för att oja sig över mina matvanor, tycker jag.) Därför är torsdagar en favoritdag, för då äter jag och NK* nere i restaurangen på jobbet. Sen kan det bli lite tjatigt ibland för att jag, som är rätt ointresserad av matlagning (inte av att äta god mat), inte tänker mig för. I onsdags åt jag nämligen det här till lunch:

Crêpes, det vill säga pannkakor, med räkor i.

Idag åt jag det här till lunch:

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i.

Bara så du slipper undra kan jag meddela att det nog blir fisk till lunch i morgon. Eller kyckling. Ja, ja, nåt från Findus, i vart fall.

I övrigt blev detta lite av en mellandag på jobbet. Jag hann ikapp med en del saker och det känns skönt. I morgon tar jag itu med ytterligare två texter av de sex som jag så gärna vill förfärdiga å det snaraste. NK jobbar som sjuttsingen med lay outen, medan jag försöker få till textmassan. Ibland trampar vi in på varandras områden. Förutom att hinna ikapp hann jag också se att himlen utanför mitt kontor var lite blå. Det var härligt att skymta efter regn, snö och kyla. Men till kvällen hade vägbarnorna frusit till och det var snorhalt.

Lite blå himmel skymtade jag genom kontorsfönstret idag.

Jag hade hoppats få åka vägen förbi ICA Heidan idag efter jobbet. Men Bokus har knäppat sig IGEN! I stället för att skicka mitt paket till ICA Heidan hade de lämnat det till en brevbärare hos Bring som i sin tur inte fick ner det i min postbox. Detta får till följd att jag inte kan hämta mitt paket förrän i morgon – och då på ett utlämningsställe jag aldrig eller i vart fall sällan besöker. Jag blir VÄLDIGT IRRITERAD över detta, men minns hur några mig närstående personer nästan tvingades åka tåg förra säsongen för att hämta sina Bokus-paket till jul. HUR SVÅRT KAN DET VARA, BOKUS, ATT SKICKA ENS BESTÄLLNING/PAKET TILL DET STÄLLE SOM NI SJÄLVA ANGER PÅ ER EGEN WEBBPLATS??? Att kontakta Bokus kundtjänst om detta är för övrigt ingen idé. Där får en bara goddag yxskaftsvar. Så detta får mig återigen att fundera över varför jag överhuvudtaget nätshoppar hos Bokus… Men det finns ett kort svar på detta och det är priset. Och då är det väl så att en får det en betalar för – även vad gäller service. Så i morgon får jag åka EN STOR OMVÄG efter jobbet och hämta det där jävla paketet, vilket innebär att mitt jobbsökeri förläggs till ännu senare på fredagskvällen. 

Jag var lika röd i fejan av ilska som bokstäverna ovan när jag vittjade min postbox och såg meddelandet från brevbäraren. Men då föll mina ögon på nåt som faktiskt fanns i boxen och som inte var ett idiotiskt papper att jag får åka sju mil (en viss överdrift) och hämta ett paket eller reklam: ett blått paket!

Ett blått paket låg i postboxen.

Min sinnesstämning mildrades genast. Men jag skämdes när jag såg att det var från den bästa Ingern, hon som fyllde år igår och som inte fick mer än ett grattis via Instagram från mig… Inuti det blå paketet låg ett inslaget paket som enligt ett medföljande kort fick öppnas när som helst av mig. Jag väljer att spara det till julafton. Stort TACK till goa Inger!!!

En julklapp från Inger!  Jag misstänker att det är en bok. Men den kan inte vara från Bokus för den levererades ju till min postbox. Enligt givaren föreställer bilden mig och Fästmön… om några år…

Nu funderar jag över om jag ska stryka eller tvätta eller städa eller bädda rent eller… bara läsa en stund… Jag kan ju faktiskt ägna mig åt lite hushållsarbete i helgen, jag ska bara åka på en kort julhandlingstur IRL… Vad har DU för dig i kväll??? Skriv några rader och berätta så jag trycker ner ilskan över Bokus!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…

---

 

Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.

Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skriva, leva… vad är skillnaden?

Ett skrivande inlägg.

---

 

Frågan i rubriken är naturligtvis inte möjlig att besvara. Jag har hittills skrivit i mina jobbansökningar att jag lever för att skriva. Det är en stor del av sanningen, men inte hela, förstås. Man kan faktiskt sluta leva och man kan sluta skriva, men att leva för en handling… Jag vet inte… Det behövs nåt mer. Typ… kärlek, kanske?

För övrigt har jag slutat skriva i mina ansökningar att jag lever för att skriva. Det är mera så att jag skriver för att leva. Kan du se skillnaden? Kan du förstå skillnaden?

Den här pennan fick jag av en före detta arbetskamrat för ungefär ett år sen. Pennan ska användas när jag signerar min första bok.

I morse läste jag en BRA och intressant artikel i lokalblaskan på nätet om en skrivare i Uppsala som heter Håkan Pettersson. Han är bland annat poet och har gett ut böcker med poesi, noveller och krönikor. Sen är han med i en dokumentärfilm också.

I artikeln säger Håkan Pettersson bland annat att han inte är nånting utan skrivandet. Att skrivandet i sig är nåt han både är och gör, både ett varande och en process. Det lät så himla… fint. Och så känner jag igen mig i så mycket, förutom det där med bokutgivningen, dårå. Även där är jag ett misslyckande – än så länge. (Vänta bara…)

Den där filmen om Håkan Pettersson är jag nyfiken på. Enligt artikeln är den ärlig, men Håkan Pettersson själv tycker att den kunde ha varit både hårdare och djupare och ännu mer ärlig. Medierna inte varit särskilt intresserade av filmen. Kanske för att det är semestertider.

Håkan Petterssons texter blir jag förstås också nyfiken på. Enligt artikeln är de

[…] humoristiska och poetiska, men också dräpande, sylvassa, arga […]

Det är skönt att läsa att nån annan än jag själv har ilskan som inneboende. Annars är vi inte så lika, denne poet och jag. För mig tog det exakt sju minuter att skriva och korrekturläsa den här texten. För Håkan Pettersson tar det fyra timmar att skriva en A4-sida. Han skriver nämligen med näsan. Enligt artikeln har han en grav CP-skada. Jag hoppas bara att folk slutar se CP:t och i stället skrivaren Håkan Pettersson.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Midsomer: The Dagger Club

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.

---

 

Äntligen är midsommar passerat så att Midsomer kan ta vid! Igår kväll gick säsongspremiären Morden i Midsomer, The Dagger Club. Falsksång ville varken Fästmön eller jag lyssna till, men att glo på en och en halv timmes fiktiv mordhistoria i ett lika fiktivt grevskap, det går an, det! Synd bara att det endast blir tre gånger till i sommar som SvT 1 visar detta.

Morden i Midsomer hade säsongspremiär igår klockan 21 i SvT1. Det blir ytterligare tre avsnitt. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det första som slår en är att det numera finns en Baby Barnaby. Äntligen har det lätt åldrade paret Barnaby fått en bebis. Kommissarien och hans fru är trötta av allt nattskrik, så när ett mord dyker upp verkar John nästan lättad. Som vanligt är modus operandi av det underliga slaget: en kvinna har mottagit ett paket med ett rouletthjul. På en bifogad lapp står det att hon absolut inte får sätta igång snurran – vilket hon förstås gör. Och då dör hon eftersom hon får en elchock. Det är deckarfestival och i samband med mordet, som strax blir ytterligare ett, stjäls ett dittills okänt manus till en deckare av en avliden författare. I en av hans böcker mördas två kvinnor – genom elchocker via ett roulettehjul…

Det allra bästa med det här långfilmslånga avsnittet är förstås att det till stor del utspelar sig i en bokhandel. Redan tidigt anar man irritation, avund och ilska bland deltagarna. Det blir lätt spännande, men mest underhållande. Och naturligtvis fångas mördaren till sist. Intrigen är inte särskilt komplicerad, men just denna brittiska polisserie förlåter jag för nästan vad som helst. Morden i Midsomer hör sommaren till, så är det bara. Och by the way, Sykes rules! (Det är hunden.)

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullmånar och måndagar

Ett inlägg i vilket Tofflan funderar över fullmånar och måndagar.

---

 

Photoshoppad fullmåne fotad genom sovrumsfönstret igår kväll.

Månen var full i natt. Den är så häftig, månen, men se att fota den och försöka få en bra bild går inte. I alla fall inte med min iPhone 5-kamera… Så jag får photoshoppa lite. Bilden här intill tog jag genom mitt sovrumsfönster när jag skulle förbereda sänggåendet igår kväll.

Det är många som säger att de påverkas av fullmånen på det viset att de får svårt att sova. Jag påverkas visst – ibland. Inte i natt, dock. Det var väl ilskan och kroppsarbetet som tog ut sin rätt. Men hur som helst slutade dagen bra – jag fick ett mejl som ger mig ett litet, litet hopp inför framtiden. Och även om jag inte tror på mirakel, så…

Idag är det måndag – och det har en del människor också svårt för. Själv kan jag bara längta efter att måndag innebär arbetsdag. Men så länge den inte gör det får jag försöka fylla min måndag – och alla andra vardagar – med annat. Min dag inleds som vanligt med skriverier. Idag var det också lite rapportering som skulle göras. Vissa dar är hjärtat med i skriverierna. En sån morgon var det inte idag.

Min agenda idag är ganska tom och det är inte riktigt bra. Då blir jag rastlös och orolig. Men jag har en hög med strykning att ta tag i och det är alltid något. Vädret är tveksamt än så länge. Det är väl för att jag gjorde fint på ballen* igår eftermiddag… Sen kommer säkert en massa fina dagar – och en massa grillrök med dem så att jag inte kan sitta där heller. Det är såna dar jag önskar att jag hade pengar till inglasning och en rejäl golvfläkt. Min balle blir nämligen riktigt växthusvarm när solen ligger på under eftermiddagar och kvällar. Då vill jag helst ha alla fönster och dörrar öppna ut till baksidan, men det går ju inte när folk grillar och röker. Jaa… mest av allt önskar jag mig ett hus i skogen ibland… Ett hus där det gärna får vara både fullmåne och måndag hela veckan.

Veckan i övrigt innehåller en del nyttiga och roliga saker. Skönast blir att få håret fixat på onsdag eftermiddag, roligast blir helgen när vännen FEM kommer hit.

Hur ser DIN måndag ut??? Och DIN vecka??? Ska du göra nåt roligt/jobbigt/spännande/tråkigt? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu så. Såja. Så där ja

Ett på bättringsvägen-inlägg.

---

 

Sjuklingen Sicko vilar solig (?) på solkudden ovanpå sjuksängen (även benämnd gästsängen och Mammas säng.)

Nu är det fredag och jag börjar långsamt hitta tillbaka till de levandes värld. Men jag ska ärligt säga att jag var bra borta i ett par dar och jag är fortfarande inte frisk. Jag mår i alla fall bättre. Idag har jag varit uppe i över en timme och suttit vid datorn för att administrera. Det är segt. Jag är seg. Men det går. Allting går. Det finns inget som heter sjuk när du är arbetssökande, dessutom. Sen kan den som inte vet bättre få tro och föreställa sig annorlunda.

Det finns många som tycker olika saker om mig. En del säger faktiskt att jag är snäll och givmild. Det senare har jag nu bevisat genom att dela med mig av mitt virus till Fästmön. Det började med hosta och huvudvärk igår kväll och i morse gick det inte att komma iväg till jobbet. Så nu är vi två som stönar och hostar här hemma.

Torsdagstrollerimiddag. Men pfeferoni är inte att rekommendera för den som har en sårig strupe.

Jag är emellertid friskast och ska idag försöka hasa över till Tokerian. Det går nämligen mest åt filmjölk när man har det här viruset. Svalt slinker det ner genom hostrivna strupar. Vindruvor var ett fint och gott tips från vännen FEM. Men asken är slut för länge sen och igår var det ingen av oss som orkade handla. Igår kväll lyckades jag i alla fall trolla fram nån sorts middag bestående av olika saker från kylskåpet. Det är emellertid inte att rekommendera att äta pfeferoni när halsen är som ett sår.

Ett friskhetstecken för min del var att jag orkade läsa igår. Jag läste och recenserade Sally, jag läste ut Sonjas hemlighet och jag började läsa en bok som mycket passande heter Hat och är skriven av Inger Jalakas. Jag har läst alla Inger Jalakas böcker om den lesbiska polisen Margareta Nordin förut, men denna hade jag missat. Vilken tur att jag kunde fynda den för en Selma hos Röda Korset!

Slutligen kan jag glädja mig åt att mitt till DM-nämnden anmälda ärende om att Dagens Nyheter ringer mig trots NIX på min mobil är avgjort. Jag fick just nu beslutet. Så här står det bland annat:

[…] DM-nämnden finner att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed vid direktmarknadsföring, eftersom man ringt en konsument vars nummer var infört i spärregistret NIX-Telefon, och inga undantag från förbudet att ringa var tillämpligt. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter även handlat i strid mot god sed vid direktmarknadsföring, genom att ha kontaktat anmälaren trots att konsumenten uttryckligen begärt att inte bli kontaktad igen. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed genom att inte inkomma med ett yttrande […]

I’ve got the power! Hoppas jag…

Tofflan vs. Telefonförsäljare 1 – 0, alltså. Och det återstår fler matcher att vinna…

 

Som sagt, ilskan är tillbaka och det är ett friskhetstecken. Dessutom, hellre ilska än tårar. Nu ska jag kolla om jag kan få i mig lite fil, ta en dusch och sen hasa över rondellen.

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »