Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stukad’

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…


 

 Mordplats Skoga
Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! 
Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.


Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spännande inlägg.


 

Den tar visst aldrig slut. Min ilska, alltså. Jag blir fortfarande så arg så arg. Och frustrerad, framför allt. Igår förmiddag satt jag i min solheta bil (nej, den är tio år gammal och inget lyxåk ifall du undrade) och administrerade. Det vill säga mobiltelefonerade. Det vill säga väntade i en telefonkö. Mina gratis minuter att ringa för på mobilen tickar sakta med säkert ner. Det känns svettigt, det är i alla fall två veckor kvar till nästa period.

Men telefonköer och mobilabonnemang är inte det jag är mest arg på för tillfället. Det är det faktum att somliga inte gör sitt jobb utan jag får göra det åt dem. Det tar mycket tid och energi. För betänk att jag fortfarande har ont i ryggen OCH vaknade med en ilsket ond vänsterfot igår dessutom. Hela foten känns ond, nästan som lite stukad. Nya skorna? Snedbelastning på grund av ryggen? Vad vet jag, vad vet jag, nån doktor är jag inte.

Matvaror

Matvaror, glödlampor och en diskborste.

Efter att ha gjort andras jobb åkte jag hem till Tokerian för att handla veckans matkasse. Råkade köpa två kilo kycklingfilé 50 spänn dyrare tack vare att nån idiot kund hade dumpat en massa tvåkilospåsar i fel frysbox. Dessutom glömde jag utnyttja min rabattkupong om 25 kronor. Men hur som, jag fick med mig rätt bra varor hem för runt 400 spänn – mat, glödlampor (fasen så dyra de har blivit!) och en diskborste.

Förmiddagssolen gick över i mulen eftermiddag och till kvällen kom regnet. Jag kände mig både övertrött och rastlös och tyvärr kunde jag inte gå ut och promenera på grund av foten. Satt en halvtimme och försökte läsa, men jag har skitsvårt att komma in i Gone girl. Ångrar lite smått att jag gick på dess upphaussning och köpte den för nån femtiolapp på bokrean. Men kanske handlar det mest om att jag har svårt med berättarperspektivet som växlar mellan bokens två huvudpersoner. Jag är cirka 160 sidor in i bokens 550. Kanske blir den bättre. Sen.

Bokuppslag

Svårt att komma in i boken…

 

 

Vattnar krukväxter

Jag vattnade alla min 50nånting krukväxter.

Nej, jag vattnade mina krukväxter i stället. Två av mina fyra pelargoner blommar och det gör mig lite glad för en av dem har jag själv drivit upp, den andra kommer från Lucille.

 

 

Till middag grillade jag kycklingchorizo i ugnen och åt potatissallad. Den senare hade överlevt en vecka, var bara lite vattning. Godast var mjölken till. Mjölk har varit slut här hemma ett tag.

Bokkassarna från A

Bokkassarna från stoppar damm.

 

 

Jag borde gå ett varv med dammsugaren, men tänk, inte ens städning ger mig energi. De två bokkassarna från vännen A står dessutom placerade i ett av lägenhetens mest dammtilldragande hörn. Smart drag av mig, måste jag säga, att ställa dem där! Böckerna i kassarna har jag sorterat i läsordning sen länge, så inte ens det finns att göra.

 Marabou mjölkchoklad

Marabou mjölkchoklad – för att få upp blodsocker och humör.

 

 

Dagarna går. Igår pratade jag med två personer IRL och två personer i telefonen. Det är mycket för mig! Försäljare som ringer på min ytterdörr öppnar jag inte för, men jag fördriver tiden med att svara bort i tok på ändlösa undersökningar via nätet – kanske i hopp om att vinna nåt pris eller nåt presentkort. Och så spelar jag Wordfeud med vännen A. För att få upp blodsockret och humöret äter jag choklad. Batteriet i datormusen tog tvärslut och jag bytte. Mitt spännande liv…

Dessutom surar jag för att jag missade Sarah Waters på Stadsbibblan här igår kväll. Jag hade gärna lyssnat på hennes walesiska accent och bokprat, förstås.

Men vännen som ville ge mig en kavaj i förtida födelsedagspresent fick mig att fälla en tår. TACK!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

sol med solbrillor

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

  • Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
  • Tro inte att din chef är chef.
  • En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
  • En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
  • En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
  • Ingen vet egentligen nånting.
  • Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
  • Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

Monday you bastard

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.


Oj oj oj, redan torsdag
och rejält med nerförsbacke till helgen! Hemma hos mig ska det vara strömavbrott av och till framöver, så det är bäst att tidsinställa så mycket som möjligt för i cyberspace är det ju aldrig helt strömlöst. Toppar och dalar från den gångna veckan kommer här, redovisade som Kanelbulle (topp) respektive Semla (dal):

Kanelbulle


Semla


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns.

 

Blad med droppar

Rubriken säger rätt mycket om läget just nu. Rejält stukad, men inte helt bruten. Än tänker jag inte lägga mig ner och dö. Eller sjukskriva mig. Men jag har väldigt ont i magen just nu. Väldigt.

I den här världen finns onda människor och goda. Och några däremellan. För allting är ju inte svart eller vitt. Dessvärre kan vi inte alltid själva välja dem vi omger oss med. Men vi kan försöka tåla varandra, visa varandra respekt och vanlig hyfs. Undvika de spydiga tonfallen, de hårda orden, de insinuanta utbrotten. De himlande ögonen, suckarna, kylan. Blickarna, som säger:

Du är ju bara dum i huvet!

Men om vi inte kan motstå längtan att nedvärdera andra på olika sätt, blir konsekvensen att andra vänder sig bort och hämtar kraft och stöd från annat håll. Från många håll. Från håll som inte har några hemliga förvaringsutrymmen utan som är öppna, tillmötesgående, vänliga, varma, inkännande, lyssnande och vilja-gottgörande. Det är dessa ljuspunkter vi ska fokusera på när de åt andra hållet visar med sina brustna blickar en avsky så stor att man nästan kan ta på dem.

Och jag är lyckligt lottad, för hemma hos mig fanns en älskling som hade lagat middag. Inga mackor i kväll, inte, ingen slaskmat, utan nyttig fisk, med sås och potatis och tomater. Morötterna var ju granna att se på, men inga såna hamnar frivilligt på min tallrik.

Lax potatis tomater o sås

Lax fick jag till middag.


Tack till Y och M och älskade Anna
för att ni är mina ljuspunkter och för att ni lyssnar på mig!


Livet är kort.

Read Full Post »