Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ond’

Ett inlägg om en bok.


 

HelveteseldenKarin Fossum är en av mina norska favoritförfattare. Hon skriver alltid spännande, psykologiska thrillrar. Inte direkt deckare, men en dutt polisroman, en dutt psykologi. När Helveteselden kom ut i pocket slog jag till och köpte den.

Boken handlar om två ensamma mödrar som lever med var sin son. Den ena sonen är fem år, den andra 21 år. De båda berättelserna skildras med nåt halvårs mellanrum. Och början är slutet för mamman med femåringen: de båda hittas mördade i en gammal husvagn. Polisen Konrad Sejer får fallet på sitt bord. Det enda spåret är en en kniv och ett skoavtryck.

Författaren bygger upp berättelsen fenomenalt. De två historierna löper parallellt, om än med ett visst tidsglapp. Läsaren förstår ganska snart att historierna ska mötas, men jag kan inte räkna ut hur! Och det är för mig ett gott betyg på en deckare. Jag spekulerar och fantiserar. Trots det blir slutet en riktig överraskning.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Den här typen av deckare tilltalar mig otroligt – för att den känns så realistisk, för att den skildrar människor som drabbas av omständigheter och för att mördare inte nödvändigtvis är alltigenom onda.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Häromdan läste jag i DN på nätet om hur konsumtion av kultur kan ge ledtrådar när ondska ska förklarasAnders Utterström, som har skrivit artikeln, fascineras en del av att en viss terroristperson läste konspirationsböcker om de dåd han låg bakom.

Men att använda bokhyllans innehåll som en väg in till en persons psyke är inget nytt. Det räcker med att se vissa polisserier på TV så är poliserna och snokar bland nån misstänkts böcker. En misstänkt som äger mycket litteratur kring allt från böcker om gifter till litteratur om sprängämnen är kanske skyldig till att inte bara ha ett teoretiskt intresse.

Av artikeln framgår att Mao, Stalin och Hitler läste så kallad fin litteratur. Man kan väl knappast säga att det ledde till att de utförde goda handlingar. Hitler gillade för övrigt också westernböcker och stod på indianernas sida, enligt Bengt Liljegren som skrev biografin om Hitler 2008.

Jahaja… Hemma hos mig finns ju numera en deckarhörna i hallen med två hyllor och ytterligare en deckarhylla i gästrummet. Tyder det på att jag är en mordisk person? Kanske det. Själv förklarar jag mitt deckarintresse med att jag är intresserad av gåtans lösning, alltså vägen fram till mördaren. Men jag har också nån sorts önskan att försöka förstå en mördares motiv och vad som gör att vissa personer inte har några spärrar. För spärrar har jag! Kanske inser eventuella brottsutredare det när de tittar vidare in i mitt arbetsrum och finner skönlitteratur av ordinär art, lyrik, biografier, böcker om tro, skrivande, litteraturvetenskap och ganska många biblar…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Så nu måste jag ju bara få veta vad DU har i dina bokhyllor! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Tror jag…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en skön julklapp.


 

Julklappen från bonusbarnen.

Julklappen från bonusbarnen.

En av mina bästa julklappar förra året (förutom alla böcker, förstås!) var en batteridriven fotfil, Scholl Velvet Smooth. Jag fick den av mina bonusbarn, som säkert har hört mig klaga ett par gånger över mina onda och framför allt torra och hårda fötter. Dessutom har jag uppenbarligen rätt starka nävar, för de manuella fotfilar jag använde före julafton 2014 har jag lyckats ha sönder. Jag har liksom brutit av skaftet på dem.

Fotfil (och ny uppladdningsbar tandborste) stod högt på önskelistan till förra julen. Den mentala önskelistan, alltså. Den som fanns inne i mitt huvud. Därför blev jag väldigt glad när mina bonusbarn var så fyndiga och hittade denna perfekta fotfil till mig. (Det finns en viss misstanke om moderlig inblandning, dock.)

Jag har tidigare kört med fotkräm och manuell fotfil, som sagt. Varje kväll brukar jag smörja in fötterna i sängen med nån bra kräm som gör dem mjuka. I flera år har jag använt CCS fotkräm, men tyvärr bytte de doft på den till nån hemsk blommig historia som luktar parfymaffär. Därför har jag provat lita olika krämer den sista tiden. Dessutom vill jag också fila bort det hårda och torra på fötterna då och då. Med manuell fotfil blev fötterna OK just direkt efter filandet och insmörjningen. Dan därpå var de lika hårda och fnasiga som innan.

Ingen var väl så där jättesäker på hur bra den här batteridrivna fotfilen från Scholl skulle vara. Och kanske ska man inte ”recensera” sina presenter. Men när presenterna är så bra som den här har varit och är kan jag inte låta bli! Faktum är att mina fötter verkligen har blivit sammetslena och mjuka på knappa fem månader. Jag brukar fila fötterna och smörja in dem efter varje dusch och det blir ju några gånger i veckan (jag brukar duscha ungefär varannan dag).

Själva rollerhuvudet börjar först nu bli lite slitet och bör bytas ut. Kanske passar jag på just nu när Apotea, ett apotek på nätet, har kampanjpris på rollerhuvuden (två huvuden, ett extra grovt och ett soft för totalt 119 kronor). De är nämligen ganska dyra och ordinarie pris ligger närmare 150 kronor för två stycken. Samtidigt räcker dessa rollerhuvuden länge – jag har ju haft och använt mitt i snart fem månader. Även batterierna har räckt och det är vanliga freestylebatterier, som jag brukar kalla dem.

Jaa, jag är verkligen helnöjd med min fotfil! Ska jag komma med nån negativ kritik är det att den låter väldigt högt och illa när man använder den, typ i klass med en smärre borr.

Som guldkant på fottillvaron har jag hittat en fotkräm som funkar toppen ihop med filen. Det är Scholls dagliga fuktkräm för torr hud. Jag såg först när jag kollade noga på förpackningen att krämen är för torr hud på fötterna och ingen annanstans. Krämen funkar jättebra för mina fötter, den doftar OK och priset är kanon – jag betalade 33 kronor för en tub för ett tag sen på Tokerian.

Scholl fotfil och daglig fuktkräm för torr hud

Den dagliga fuktkrämen för torr hud och fotfilen, båda från Scholl, har gjort mina fötter sammetslena.

 

Toffelomdömet kan därför inte bli annat än det högsta. TACK, bästa bonusbarnena!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pratsamt inlägg.


 

Kärleksfulla ögon emoji

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Munskydd emoji

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Skithög emoji

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)


Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???


Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas!
 
❤ ❤ ❤

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett varierat inlägg.


 

Igår slutade Fästmön jobba klockan 16. Jag åkte och hämtade henne och sen började det… storhandlingshelvetet på Tokerian. Alltså vi var inte hemma förrän klockan 20. Fast då hade vi förstås också levererat alla kassar och ställt in mat i kylen i Himlen, hämtat ett paket, tankat och ätit snabbmat också.

Men ändå. Snabba ryck är det inte när vi storhandlar. Anna går omkring med en roman över de varor som ska inhandlas. Jag, som ju är mannen i familjen (<== ironi av det interna slaget), sköter framförandet av fordon, det vill säga varuvagn inne i affären, fullastad bil utanför samt pistolen. Med pistol menar jag scanner. För att roa mig själv ibland låtsas jag att scannern är en vattenpistol som jag riktar mot folk som står i vägen för vår framfart. Anna skäms. Jag utbrister i onomatopoetiska ord, passande en vattenpistol.

Igår tror jag Anna slog rekord. Jag misstänkte starkt att vi hade fått med oss hela affären hem. Det hade vi inte. Det var ett bröd som smet, så det lämnade vi kvar. Nån bärhjälp i Himlen fick vi inte heller. Storbarnen jobbade, de yngre var hos sin pappa. Inte konstigt att vi har aparmar.

Bröd på rymmen på Tokerian

Bröd på rymmen på Tokerian.

 

Aparmarna till trots så har jag inga större problem med dessa lemmar. Det är fötterna som är ONDA just nu. Hälsporren på högerfot, som jag trodde jag hade lyckats hålla i skick, dunkar nu med full styrka. Ungefär som Sabaton igår kväll på Vaksala torg, metal, som vaggade mig till sömns tack vare rätt vindriktning. Skillnaden är bara att Sabaton, som lustigt nog i sammanhanget är den del av en rustning som täcker foten, är ljuv musik i mina öron. Hälsporre är a pain in the ass foot. Jag stretchar och gör tåhävningar och rullar med tennisboll i fotvalvet och använder skoinlägg sen 2012. Inget hjälper. Som grädde på moset har jag fått ont i vänsterfoten också, fast på ovansidan. Märkligt. För du ska veta att jag går i rejäla gympadojor, inga fjantiga pumps eller så. (Pumps är fjantiga på mig. På dig kanske de inte är det.)

Därför tänker jag unna mig ett skönt och masserande fotbad i kväll. Jag köpte ett härligt fotbad för fem och ett halv år sen, strax före Katastrofen. Man kan inte påstå att jag har överutnyttjat det. Jag längtar redan… Du som inte har ett fotbad att njuta av kan i stället njuta av fina bilder och en recension av Sabatons konsert igår av Uppsalanyheters utsända. Om du vill.

Men nu måste jag ge mig ut i cyberspace och leta lediga jobb. Idag har de inte precis landat i mitt knä med ilfart idag. Det gjorde däremot skrivartonern från inkClub! Jag beställde toner i onsdags och igår, torsdag, låg en svart toner och en färgtoner i min postbox. Det kallar jag ilfart!

Vilken kraft Fortune cookie

Kan denna vara ett tecken på att det sker ett mirakel i jobbsökeriet idag..?


Dags att pytsa upp
en senapsmugg java till sällskap på jobbletarresan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hastigt, men reflekterande inlägg.


 

Kors i taket

Ritat av nån där uppe.

En halv arbetsdag har snart gått. Jag har avverkat den. Jag har jobbat, jag har lunchat, jag har också över-levt. Ryggen är stel och ond, men den kunde ha varit ondare! Jag ska inte beklaga mig för mycket. Det är som om Gud ibland ritar ett stort kors i taket. Det funkar att jobba. Hyfsat. Jag utför, levererar och nu återstår mest en massa mejl att läsa. Bäst av allt var att finna att min plats hos Kurre fanns kvar. Vänligheten jag sökt mig till när ingen annan har funnits nära.

Gul tulpan i buskarna

En utblommad gul tulpan i buskarna.

I eftermiddag har min chef anhållit om ett kort möte. Vi får se om det blir av eller om det blir som sist – det skjuts till den sista minuten. Jag har inga förhoppningar, ingen längtan. Det går att leva utan att brinna, men jag kan det inte. Och frågan är om jag nånsin skulle få brinna här. Möjligen som en utslagen gul tulpan i buskarna..?

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försökt till ett vardagligt inlägg.


 

Sopra Sasso 2009

Sopra Sasso 2009.

Idag tror jag ryggen har fått spel. Den är värre än värst. Jag trodde först, i min enfald, att den skulle bli bättre med tiden, men min rygg verkar inte ha fattat att det är så det ska vara. Till värk nedtill på vänster sida har nu adderats värk nedtill till höger. Spänningarna i övre delen i ryggen är kvar, men inte lika onda. Min snälla Fästmö masserade mina knutor lite igår kväll, för upptill får man ta på mig. Det är nedtill på ryggen som ingen, knappt naprapaten, får vidröra mig. I morse gjorde det så ont att jag till och med bankade i sovrumsväggen när somliga skrek åt sina barn. Att skrika åt barn verkar inte hjälpa. Att banka i sovrumsväggar hjälper något. För stunden. Och att dricka vin. Igår när Anna hade slutat jobba åt vi goda ostar, kex och druvor som var kvar sen påsk. Till det öppnade jag ett femårigt Amaronevin. Var sitt glas, inte mer.

Gul lampskärm

Påsk.

Solblekt terracottafärgad lampskärm

Inte påsk.

Påsk är det inte mer i år. Jag har tagit bort mitt påskpynt nu på morgonen, det vill säga de gula skärmarna på lamporna i köket. Annars tyckte jag att de var ganska fina, nästan som två små solar där i fönstret. Men nu har vi ju sol utanför, så jag får väl masa mig ut idag på en lätt promenad för att få lite D-vitamin etc.

Nån som tog en… ehum lätt promenad i morse var visst Anna. Jag hade erbjudit mig att försöka skjutsa, men hon föredrog att gå, hade hon skrivit på en lapp i köket. Det var nog tur det, för ryggen vill inte alls vara med idag. Tanken på att vika in sig i bilen är inte särskilt lockande just nu.

Myggbett

Årets första myggbett.

På min agenda idag står att duscha och att trippa över till Tokerian och apoteket. Jag ska handla nånting till middag, annars bara lätta saker. Det här med att bära är inte min grej just nu. Det finns en strykhög i gästrummet, men den får vänta. Just nu har jag inte bara svårt att sitta och gå, jag kan knappt stå heller. Framåt eftermiddagen/kvällen brukar det ryggonda lätta lite. Då ska jag försöka sätta upp myggnätet vid balledörren*. En av oss fick nämligen ett myggbett igår…

Min balle** är för övrigt inte iordninggjord. Jag orkar inte lyfta möbler, rulla ut matta, skura (fel ordning, jag vet). Men den som vill kan slita fram en stol och sitta i dörrhålet när solen tittar runt hörnet nån gång vid 17-tiden.

Tisdag är det idag och vardag på rikt(igt). Jag oroar mig över att jag ska kunna jobba om mindre än en vecka. Det här ryggeländet gick in på sin femte vecka i lördags och det verkar inte bli bättre, medicinering och behandling till trots. Lite halvdeppigt, faktiskt…

Hoppas i alla fall att DU får en bra vardag idag!


*balledörren = balkongdörren

**balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »