Uppfylla krav och sånt

Ett inlägg om krav.

---

 

Idag står det 

skriva för egen del

på min agenda. Fast först är det först ett antal

ska bara

som måste utföras.

Det började regna igår kväll och har regnat hela natten. Jag klev upp före halv sju och skjutsade min älskade till jobbet. Sen har hon bestämt sig för att idag ska hon promenera hem. Vi får se hur det blir med den saken. Promenad är kanske inte det man har mest lust med när man har varit på fötterna i vården mellan klockan 7 och 16… Jag själv, som rör minimalt på mig numera, kände av ett ont ben igår och fick smörja in mig med lite värdelös salva. Värdelös för att den knappt lindrar. Jag tänker inte be om förnyat recept på den.

Igår blev det en massa skrivet om och för andras räkning. Med förberedelsetid och efterarbete tog det ungefär totalt sex, sju timmar – och då la jag ändå inte in och ut text och bild själv. Lite svider det att jag inte får en krona för det arbetet. Men jag känner att mitt arbete uppskattas på olika håll och det blir jag förstås väldigt glad över. Fast uppskattning betalar ju inga räkningar. Jag måste ha ett jobb med lön!

Soluppgången var förstås snyggare i verkligheten i morse.

Idag på morgonen har jag ringt min a-kassa för att fråga hur det ligger till med nya ersättningsdagar eller inte. Och som vanligt när jag ringer dit blir jag konstigt bemött. Inte blir jag mycket klokare heller. Idag sades det mig att mina gamla dagar tickar på eftersom jag påbörjade en ersättningsperiod igen inom tolv månader efter att jag sist hade a-kassa (förra hösten). Men när dagarna är slut gör a-kassan en ny prövning om jag är berättigad till nya dagar. Enligt vad jag hörde från en kollega i en liknande sits skulle jag vara berättigad till en ny ersättningsperiod, men det svaret fick jag alltså inte av a-kassan. Det enda som är säkert är att a-kassan prövar min rätt till nya dagar. Inga garantier, alltså, och ny oro i magen att jag inte ska uppfylla kraven när det blir så dags. Naturligtvis är mitt mål att få ett nytt jobb SNART, men det verkar ju inte precis som om jag kan styra det själv, trots att jag söker mycket aktivt.

Vad gäller a-kassans bemötande ägnade sig personen i andra änden av luren åt att fnysa när jag berättade att jag ringde för att få klarhet och för att andra i liknande situation sagt att jag skulle få nya ersättningsdagar.

Det är så många som kan allt om a-kassan fast de inte jobbar här

sa människan bland annat. Eh ja… som arbetssökande lär man sig ju ett och annat utan att jobba vid a-kassan.

1. Det första man lär sig är att informationen på a-kassans webbplats inte är begriplig eller undermålig.
2. Det andra man lär sig är att de flesta som arbetar på a-kassan är otrevliga. Damen idag var dessutom ganska sarkastisk. Och det tycker jag är under all kritik! Man är inte sarkastisk mot en person som ringer och som uppenbarligen är i underläge eftersom den efterfrågar information om regler för sin tillfälliga försörjning.

Min dag är nu inledd med frustration och oro. Men jag har lyckats söka jobb, ringt a-kassan och snart skrivit dagens första blogginlägg. På väg till Annas jobb lyckades jag också att inte köra över en cyklist som for ut framför nosen på bilen eller in i två bilar som svängde in precis framför min bilnos. Det fick mig att undra om alla ute i trafiken i morse var potentiella självmordskandidater. Starkast kandidat för det epitetet var nog cyklisten som ju satt helt oskyddad på sin sadel och trampade, troligen med musik i lurarna, men utan nån vit käpp (det vill säga inte synskadad).

Jag ska nu fortsätta med att lätta på mina bördor genom att skriva bok. Därefter blir det dusch och så lite inköp av förnödenheter på Tokerian. Det är ju tisdag. Tofflan är vanemänniska. På tisdagar kommer nämligen TV-tidningen, det vill säga Expressens. Den är bäst. Jag måste också ett ärende in på apoteket samt inhandla skrivarpapper. Det går åt en del när man skriver…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Överlämningar och andra märkligheter

Ett förundrat inlägg.

---

 

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

• Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
• Tro inte att din chef är chef.
• En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
• En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
• En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
• Ingen vet egentligen nånting.
• Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
• Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsägningstid på teleabonnemang kanske kortas

Fru Hatt, och då menar jag inte min Sister utan IT- och energiminister Anna-Karin Hatt, vill att uppsägningstiden för abonnemang för TV, mobil och bredband blir kortare. Och det kan man ju bara hålla med om nu när man snart är tvingad att köpa en ny mobil. Men sen läser jag att det handlar om att fru Hatt tycker att uppsägningstiden på tre månader för mobiler är för lång. Själv tycker jag att bindningstiderna är alldeles för långa – hos Telia är de till exempel 24 månader för ett mobilabonnemang om man tar ett nytt sådant och samtidigt ”köper” en ny mobil. Regeringen föreslår också att låsningen ska upphöra när bindningstiden går ut.

En sån vill jag ha, men vilket abonnemang ska jag välja?

Jag vill behöver som sagt snart köpa en ny mobil eftersom min gamla Nokia N95 inte funkar som den ska. Än så länge har jag kvar mitt mobilabonnemang hos Telia för Nokian, men det lär inte vara så smart att föra över på en ny iPone. Nokiamobilen är ju varken smart eller surfvänlig vilket ju iPhonen är – men man tar för jäkligt bra bilder med den!

När jag surfar runt inne hos Telia för att kolla vilka olika mobilabonnemang de har känner jag mig inte särskilt mycket klokare. För en iPhone 5 får jag betala 500 spänn i månaden, vilket inkluderar själva telefonen samt ett mellanabonnemang. Och jag binder mig för ett abonnemang hos Telia i 24 månader. Det är två år, det. Väljer jag tolv månader, ett år, får jag betala en hundring mer i månaden – PLUS en engångskostnad på nästan 1 600 spänn. Nej, jag lutar nog åt att slänga upp nästan 6 000 spänn och sen ta noll bindningstid för 349 kronor i månaden. Eller kanske nöja mig med modellen innan, som går på lite mer än 5 00o kronor hos Telia. Spotify är jag inte intresserad av och Storytel vet jag inte vad det är är en ljudbok i mobilen och jag vill läsa böcker på ett för mig normalt sätt. Dessa två kan jag klara mig utan alltså (de ingår om man binder sig för två år).

Det är dessa bindningstider jag tycker att regeringen borde se över. Två år, det är väldigt lång tid, det. Frågan är om en iPhone ens håller så länge. Och hur kul är det att fortsätta betala på nånting som inte fungerar – KANSKE..? Vidare undrar jag hur det blir om jag hittar en billigare iPhone i nån affär och går till Telia för att fixa abonnemang. Vad får jag betala då? Och varför uttrycka sig i månader? Som om 24 månader skulle låta som kortare tid än två år… Lite kan jag räkna, i alla fall. Eftersom jag redan har ett mobilabonnemang hos Telia kan jag inte tänka mig att byta bolag, för övrigt.

Det tål att tänkas på, detta. Nån som har nåt råd att ge??? (Jaa, kors i taket, Tofflan BER om råd!)

Livet är kort.

Read Full Post »