Att det ALLTID ska vara nåt

Ett gnällinlägg om tillvaron.

Det är ta mig tusan omöjligt. Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Stukad, men inte bruten

Ett inlägg om hur det känns.

 

Rubriken säger rätt mycket om läget just nu. Rejält stukad, men inte helt bruten. Än tänker jag inte lägga mig ner och dö. Eller sjukskriva mig. Men jag har väldigt ont i magen just nu. Väldigt.

I den här världen finns onda människor och goda. Och några däremellan. För allting är ju inte svart eller vitt. Dessvärre kan vi inte alltid själva välja dem vi omger oss med. Men vi kan försöka tåla varandra, visa varandra respekt och vanlig hyfs. Undvika de spydiga tonfallen, de hårda orden, de insinuanta utbrotten. De himlande ögonen, suckarna, kylan. Blickarna, som säger:

Du är ju bara dum i huvet!

Men om vi inte kan motstå längtan att nedvärdera andra på olika sätt, blir konsekvensen att andra vänder sig bort och hämtar kraft och stöd från annat håll. Från många håll. Från håll som inte har några hemliga förvaringsutrymmen utan som är öppna, tillmötesgående, vänliga, varma, inkännande, lyssnande och vilja-gottgörande. Det är dessa ljuspunkter vi ska fokusera på när de åt andra hållet visar med sina brustna blickar en avsky så stor att man nästan kan ta på dem.

Och jag är lyckligt lottad, för hemma hos mig fanns en älskling som hade lagat middag. Inga mackor i kväll, inte, ingen slaskmat, utan nyttig fisk, med sås och potatis och tomater. Morötterna var ju granna att se på, men inga såna hamnar frivilligt på min tallrik.

Lax fick jag till middag.

Tack till Y och M och älskade Anna för att ni är mina ljuspunkter och för att ni lyssnar på mig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hurvet, råddigt och felet är mitt

Ett inlägg om positivt tänkande och belöningar för uselt utfört arbete.

Nog har jag sagt det förr, men det förtjänar att upprepas:

Det bästa med huvudvärk är att man då vet att man har ett huvud.

I morse var det skallebank som hette duga. Fick ta tablett. Den hjälpte ungefär halva dan. Sen kom värken tillbaka. Ögonen känns irriterade, musklerna stela och värkiga. OCH FY SÅ JAG GNÄLLER! Men jag känner mig hurven och det är råddigt i skallen. Så råddig att jag lyckades göra

ett fel

som har ältats större delen av arbetsdan. Nej, jag är inte felfri och jag tar på mig skulden: felet är mitt. Och även om det är ett mysterium varifrån jag fick den felaktiga uppgiften tänker jag inte skylla på nån annan. Felet är gjort, ingen avled och till nästa gång ska jag trippelkolla. Varför älta det in absurdum? (<== retorisk fråga)

Och nej. Jag tänker inte sjukskriva mig som väldigt många gör när det är allmänt jobbigt. Det löser inga problem. I stället tröstar jag mig med en riktigt god bit från Schweiz.

Mousse chocolat – grymt god, väldigt söt och inte en kalori i. Ha ha haaaa…

Det pågår spel runt omkring mig. Jag gillar inte det. Men det är svårt att låta bli att låta sig bli indragen. Skitsvårt när man vill vara både lojal och omtänksam, men ändå välja den bästa sidan.

Ingen bra dag idag heller, med andra ord. (Fast jag har gjort fler bra och uppskattade saker än dåliga idag. Faktiskt!) Min intention när jag kom hem var att jag skulle gå raka vägen in i duschen. Ha! Först bytte jag ett par trasiga glödlampor. Sen dammsög jag upp lite grus i hallen. Därefter vattnade jag samt sparkade igång en maskin tvätt. Och så ringde jag mamma. Där fick jag bland annat höra saker om upphittade ting som varit fördolda och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Är det nån som håller på att bli alldeles råddig eller är det Nån annan som har..? Äh, det går ju inte att skylla på Nån annan i det här fallet. Det är bara att inse.

Sen tog jag en lång och varm dusch och tvättade håret. Det kändes lite bättre även om jag inte får till barret som jag vill. Tre rostade mackor åt jag innan jag hängde tvätt. Nu ska jag kolla om det har hänt nåt i sajbärspäjs innan jag häller ner mig i fåtöljen med Flaskpost från P, som är min bok på gång. Kanske att det blir nån liten virre eller några droppar konjak för att motverka hurvenheten. Men jag brukar inte tåla sån sprit så bra, jag får ont i magen. Och nån mer jävla krämpa vill jag inte ha just nu!

Hur mår du då???

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blir bara så ledsen…

Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.

Jag blir bara så ledsen på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen

byråkrati.

På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)

Chokladpengar betalar inte hyran.

För att överhuvudtaget kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.

Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!

En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG…  Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.

Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.

Det är ganska omöjligt att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.

Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.

Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.

Jag blir så ledsen.

Ovanpå detta har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!

Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.

Och allt detta, kära läsare, hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.

Livet är kort.

Read Full Post »