Mitt spännande liv: Ilska och frustration, matkasse och choklad

Ett spännande inlägg.

---

 

Den tar visst aldrig slut. Min ilska, alltså. Jag blir fortfarande så arg så arg. Och frustrerad, framför allt. Igår förmiddag satt jag i min solheta bil (nej, den är tio år gammal och inget lyxåk ifall du undrade) och administrerade. Det vill säga mobiltelefonerade. Det vill säga väntade i en telefonkö. Mina gratis minuter att ringa för på mobilen tickar sakta med säkert ner. Det känns svettigt, det är i alla fall två veckor kvar till nästa period.

Men telefonköer och mobilabonnemang är inte det jag är mest arg på för tillfället. Det är det faktum att somliga inte gör sitt jobb utan jag får göra det åt dem. Det tar mycket tid och energi. För betänk att jag fortfarande har ont i ryggen OCH vaknade med en ilsket ond vänsterfot igår dessutom. Hela foten känns ond, nästan som lite stukad. Nya skorna? Snedbelastning på grund av ryggen? Vad vet jag, vad vet jag, nån doktor är jag inte.

Matvaror, glödlampor och en diskborste.

Efter att ha gjort andras jobb åkte jag hem till Tokerian för att handla veckans matkasse. Råkade köpa två kilo kycklingfilé 50 spänn dyrare tack vare att nån idiot kund hade dumpat en massa tvåkilospåsar i fel frysbox. Dessutom glömde jag utnyttja min rabattkupong om 25 kronor. Men hur som, jag fick med mig rätt bra varor hem för runt 400 spänn – mat, glödlampor (fasen så dyra de har blivit!) och en diskborste.

Förmiddagssolen gick över i mulen eftermiddag och till kvällen kom regnet. Jag kände mig både övertrött och rastlös och tyvärr kunde jag inte gå ut och promenera på grund av foten. Satt en halvtimme och försökte läsa, men jag har skitsvårt att komma in i Gone girl. Ångrar lite smått att jag gick på dess upphaussning och köpte den för nån femtiolapp på bokrean. Men kanske handlar det mest om att jag har svårt med berättarperspektivet som växlar mellan bokens två huvudpersoner. Jag är cirka 160 sidor in i bokens 550. Kanske blir den bättre. Sen.

Svårt att komma in i boken…

 

 

Jag vattnade alla min 50nånting krukväxter.

Nej, jag vattnade mina krukväxter i stället. Två av mina fyra pelargoner blommar och det gör mig lite glad för en av dem har jag själv drivit upp, den andra kommer från Lucille.

 

 

Till middag grillade jag kycklingchorizo i ugnen och åt potatissallad. Den senare hade överlevt en vecka, var bara lite vattning. Godast var mjölken till. Mjölk har varit slut här hemma ett tag.

Bokkassarna från stoppar damm.

 

 

Jag borde gå ett varv med dammsugaren, men tänk, inte ens städning ger mig energi. De två bokkassarna från vännen A står dessutom placerade i ett av lägenhetens mest dammtilldragande hörn. Smart drag av mig, måste jag säga, att ställa dem där! Böckerna i kassarna har jag sorterat i läsordning sen länge, så inte ens det finns att göra.

Marabou mjölkchoklad – för att få upp blodsocker och humör.

 

 

Dagarna går. Igår pratade jag med två personer IRL och två personer i telefonen. Det är mycket för mig! Försäljare som ringer på min ytterdörr öppnar jag inte för, men jag fördriver tiden med att svara bort i tok på ändlösa undersökningar via nätet – kanske i hopp om att vinna nåt pris eller nåt presentkort. Och så spelar jag Wordfeud med vännen A. För att få upp blodsockret och humöret äter jag choklad. Batteriet i datormusen tog tvärslut och jag bytte. Mitt spännande liv…

Dessutom surar jag för att jag missade Sarah Waters på Stadsbibblan här igår kväll. Jag hade gärna lyssnat på hennes walesiska accent och bokprat, förstås.

Men vännen som ville ge mig en kavaj i förtida födelsedagspresent fick mig att fälla en tår. TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paraddagen, lördag: Det började så bra eller Hur vi blev fotbollsflator

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.

Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.

Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???

Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.

Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!

Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »