Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ambulans’

Ett härligt antikt inlägg.


 

Veckans höjdpunkt har kommit och gått, så att säga: Antikrundan. Som vanligt lekte jag expert från bästefåtöljen med appen.

Skrattande dam

Lika glad som denna skrattande dam i Jönköping blir jag av Antikrundan! (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Kvällens runda var från Jönköping. 
Där finns ett sjukhus som aldrig ringde tillbaka till mig efter att min pappa hade förts dit med ambulans. För den skull har jag lite svårt för stan. Men inte för Antikrundan Antikrundan blir jag bara glad av!

De här prylarna tyckte jag var mest spännande i kväll:

  • Drinkblandaren (värderad till mellan 20 000 och 30 000 kronor)
  • Soppterrinen (värderad till mellan 15 000 och 20 000 kronor)
  • Den kinesiska skålen (värderad till 20 000 kronor)
  • Dryckeskannan (värderad till 100 000 kronor; dessutom med en rörande historia bakom!)
  • Bronsskulpturen (värderad till mellan 50 000 och 60 000 kronor)

Mina värderingar då? Joråsaatte… I kväll gick jag ut hårt och satte många fullpoängare, samtidigt som jag gjorde få stora missar. Jag blev antikkunnig!

Antikkunnig i Jönköping

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll gick säsongens fjärde och sista del av Unge kommissarie Morse. Avsnittet hade titeln Neverland. Fästmön och jag kollade eftersom det följde direkt på Stjärnorna på Slottet. Det blev ett helt annorlunda program än det om Harriet Andersson trots att även Morse handlade om övergrepp på barn (vilket Harriet Anderssons program också gjorde).

Den unge Morse

Den unge Morse har nu avslutat sitt sista fall den här säsongen.


Den här gången 
hittas en journalist mördad, en liten pojke försvinner och ett gäng unga män beter sig konstigt. Som vanligt hänger allt ihop. Den gemensamma nämnaren är en före detta uppfostringsanstalt. En del pojkar skickades dit för att de var bråkiga, andra för att de bara var barn och inte hade nån som kunde ta hand om dem. Morse funderar samtidigt över sitt liv och om han ska överge polisbanan och ge sig ut på resa med sin flickvän. Ett skäl till detta är den pågående översynen av polisorganisationen, nåt som kan innebära att Morses chef Thursday får sluta. Självklart löser de båda emellertid fallet, men slutet blir en riktig cliffhanger – en av dem åker iväg i ambulans, en av dem i polisbil, som gripen…

Det var lite halvsegt igår kväll, men självklart väldigt spännande när slutet blev som det blev. En fortsättning är ju därför given!

Toffelomdömet blir lite högre än medel och det handlar mest om slutet…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.


En sak som jag har noterat
är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Sicken dag! Tror aldrig det har varit så körigt som idag. Jag hann inte gå iväg och äta lunch, så jag satt kvar på kontoret och skrev ett kort blogginlägg. Hade lite respit på nån timma (under lunchtid, alltså, och då hann jag jobba också), sen var folk som galna på både telefon och mejl. Det var så körigt att jag lyckades missa ett möte klockan 15 och jag skämdes som 17 när jag även lyckades missa telefonsamtalet från den jag skulle träffa… (Jag var på toaletten – för sjuhundrafyrtioelfte gången idag…)

Idag gick det runt i skallen…


Men vi har nummerpresentation
på våra jobbtelefoner, så det var bara att lyfta luren och ringa när jag kom tillbaka in på kontoren. Telefonen blinkade blå, vilket indikerade ett missat samtal. Jag brukar aldrig missa varken möten eller samtal och skämdes som 17. Bad tusen gånger om ursäkt… Och vilken tur att den jag skulle träffa inte var arg. Men ändå. Pinsamt! Folk förstår verkligen inte att jag inte jobbar heltid åt nån av institutionerna längre. Det blir nog så när man är van att ha mig där. Jag tycker det är tråkigt, för jag vill ju räcka till för allt och alla, men det är bara att inse att jag inte gör det.

Skulle behöva var många nu…


Hämtade Fästmön vid hennes jobb
innan vi åkte till ICA Heidan för att bland annat handla var sin bunke sallad, vår middag idag. Tänk att den där burken fiskbullar i hummersås fortfarande står kvar i skåpet trots att nån av oss ”frestar” med den varje dag…

Jag har haft en mycket besvärlig alien idag. Den har orsakat floder, den har orsakat värk och den har orsakat tarmbesvär. Ett tag på eftermiddagen kände jag mig så förtvivlad och var fullt övertygad om att jag höll på att dö mitt i alltihop. Men se DÖ har jag inte tid med!

Och vad hände när Anna och jag kom hem, tror du? Tja, inte blev det ambulans till akuten, men jag hittade ett brev från Sjukstugan i Backen. Jag har fått en tid för undersökning den 25 september – mitt i allt fönsterbytarkaos och dan före institutionsdagen, när jag VERKLIGEN hade behövt vara på jobbet och jobba… Eller kanske bara vara många Tofflor just nu…

Ringde nyss och pratade med mamma. Det var ett rekordkort samtal, bara nio minuter och 58 sekunder långt. Jag gissar att hon såg nåt viktigt på TV. Dessutom kunde hon nog inte överträffa mig idag med allting som jag har på gång – att grannarna ovanför henne envisas med att hänga mattor från sin balle* (två gånger har det hänt) överträffade inte det jag hade att berätta.

Men värst av allt var att jag inte hittade Anna när jag hade pratat färdigt med mamma! Jag ville ju berätta om det rekordkorta samtalet, men Anna fanns inte nånstans. Först pratade jag i vanlig samtalston, sen ropade jag och sist gick jag och letade. Ingen Anna i sovrummet, ingen i vardagsrummet, inte på toa och inte i köket. Jag ropade och ropade! Till sist hittade jag henne i badrummet där hon tvättade håret med stängd dörr. Hon hade inte hört mig och jag hade inte hört duschen. Suck, vilken tur! Jag trodde att hon hade dragit…

Och NU ska vi strax dricka kvällskaffe och äta upp de sista små kanelknytena…

*balle = balkong


Livet är kort. 

Read Full Post »

I kväll fick äntligen jag och Elias lite egen tid. Det var jättelänge sen och Elias sa faktiskt när jag hade skjutsat hem honom och Fästmön att

det känns som om det blir mer och mer sällan vi ses.

När jag åkte från jobbet kom jag mitt i en utryckning. Jag mötte fyra brandbilar och en ambulans, så jag var lite sen när jag kom till Annas jobb för att hämta pojken. Jag blir väldigt fundersam när det är sånt där pådrag och jag tänker alla möjliga tankar kring vad som kan ha hänt.

Efter en stunds diskussion var Elias och jag överens om att Hamburgerstället A fick stå tillbaka till förmån för Hamburgerstället B. Och det var helt rätt för de senare har världens godaste strips, tycker vi. Sen kom vi på att sist vi var här var Elias sista dag på sommarlovet. Nu blev det nästan sista dan på jullovet, fast inte riktigt. Det firade vi med glass till dessert. Sen stod magarna i fyra hörn…


Glass är gott även på vintern!


Efter maten åkte vi hem till mig.
Jag blev tvungen att kolla och besvara lite mejl en stund. Idag blev jag nämligen inbjuden till Högre Höjder igen fredagen den 27 januari för att prata lite mer. Så spännande och kul! Jag ska berätta mer om bloggande, min blogg i synnerhet och lite om Blogvertiser, så jag hade mejlat Anders för att få lite underlag kring företaget. Anders svarade snabbt som alltid! Tänk att jag ska få prata om min favoritsysselsättning – och att byråfolket är intresserat!

Mindre glad blev jag när jag såg ett kuvert från Dimsyns a-kassa.

Vad är det NU då?

tänkte jag nervöst och kände hur magen drog ihop sig i kramp. Men det var ”bara” tre inbetalningskort för årets första kvartal! Januari månads avgift var elva kronor lägre än februari och mars. Fråga mig inte hur de räknar… Jag har försökt prata med dem en gång per telefon, men fattade mindre när vi la på. Allt är som sagt… Dimsyn…

Elias och jag tittade lite i en bussbok han hade fått låna. Men där var mest

såna där gråa bilder

alltså svartvita bilder och det tyckte Elias var lite konstigt. Jag försökte förklara att det inte fanns färgfilm förr i tiden, men det var nog nästan obegripligt. Inte färg… Och så kom vi av nån anledning in på pengar. Jag berättade att guldtior fanns inte när jag var barn utan tior var blåa papperspengar. Till och med femmor var sedlar, fast gula och med Gustav Vasa på. Och bilar och bussar körde på vänster sida fram tills jag var fem år! DET tyckte Elias var jättemärkligt…


Laid back i Tofflans kökssoffa gnagde Elias på den sista Lonka-kolan medan vi pratade lite om hur det var på stenåldern förr i tiden när jag var barn.


Sen ville Elias göra en egen busstidtabell
med egna linjedragningar och han ritade och skrev så det stod härliga till. Och plötsligt var det dags att åka och hämta mamma Anna från jobbet. Jag skjutsade hem dem till Himlen och Anna var trött och hade ont i foten.

Idag var en berg-och-dalbana-dag, med lite deppigt på jobbet, lite kul på kvällen och lite deppigt igen att höra att Slaktar-Pojken inte blir erbjuden jobb där han har gjort praktik trots att han har haft fullt att göra hela tiden. Det tycker jag är jättetrist, för Johan har verkligen jobbat hårt, gått upp tidigt på morgnarna utan att klaga. Dessutom har han trivts bra. Men det är bara att inse att livet inte är rättvist. Fast hör jag en enda människa klaga på sitt jobb lär jag få ett utbrott! Idag är man nämligen lyckligt lottad om man har ett jobb. Glöm inte bort det, för f*n!!!

 

Read Full Post »

Det är sant som talesättet säger att en olycka sällan kommer ensam. Den här veckan har jag noterat och passerat tre (3) olycksplatser på väg hem från ”jobbet”. Ja, det är onekligen en farlig väg jag åker.

Idag var det nog värsta olyckan hittills. Tre ambulanser passerade med blåljus och sirener. Och bilkön var kilometerlång. Jag tror vi köade i 50 minuter. Men vad är det att köa jämfört med att få åka ambulans skitfort för att man är skadad? Nej just det!


Jag åker helst hem med Clark Kent*, inte ambulans.

                                                                                                                                                  Samtidigt slår det mig alltid när jag sitter i de vanliga bilköerna på väg hem, framför allt, att cirka 90 procent av bilförarna har ratten i en hand och mobilen i den andra. Och hur bra kör man då? Nej, inte alls bra, skulle jag vilja säga. För även om jag inte alltid har båda händerna på ratten är den ena vänstra så gott som alltid där och den högra sköter jag ju växelspaken med. Hur ska jag då kunna hålla i en mobil?

Jag har blåtand och jag har hört att somliga tycker att det är mer eller mindre larvigt. Men faktum är att det är väldigt användbart när man kör bil. Blåtanden sitter ju i örat och det enda jag behöver göra med en hand är att svara och att trycka av.

Samtidigt är det faktiskt så att man blir ganska okoncentrerad om man pratar i mobilen. Det är ju likadant när man har en passagerare bredvid sig och blir för engagerad i ett samtal med denna. Jag pratar sällan i mobilen i bilen ens med blåtand. Och när jag pratar med mina passagerare svarar jag ofta galet eftersom jag koncentrerar mig på bilkörningen eller skriker

Idiot!

till andra bilförare och cyklister eftersom ingen ju kör lika bra som jag och cyklister tror att de har nio liv.

Jag vet inte om pappas varning i drömmen härom natten var ett tecken på att jag skulle ta det lugnt på hemvägen. En morgon i veckan när jag var på toa hörde jag nån som pratade med mig utanför, men jag hörde inte vad h*n sa. Så jag svarade:

Vad sa du?

Det var bara det att det inte fanns nån där utanför. Fästmön låg i sängen och snusade och jag var ensam uppe i lägenheten. Tror jag… Var detta också en varnande röst?

Hur som helst, jag är glad att jag kom hem utan att ha krockat, även om jag kom hem nästan en timme senare än vanligt. Tack, nån där uppe, Pappi eller så!

PS På tisdag öppnas Strandbodkilen för biltrafik igen och då kan jag faktiskt köra den vägen i stället för krockiga Tycho Hedéns!..

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.


Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.


Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???


Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.


Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!


Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

Older Posts »