Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ytterdörr’

Ett väldoftande inlägg.


 

Mugg med kaffe

En senapsmugg med kaffe är en fin belöning.

Det finns väl inget som doftar så härligt som nyperkolerat kaffe? Det skulle möjligen vara nykokt kaffe eller nybryggt, dårå. Igår när jag kom hem från min söndagspromenad slog doften emot mig när jag klev in genom ytterdörren. Underbart! En senapsmugg* (!) med kaffe blir inte enbart belöningen efter en promenad utan också efter morgonens administration och hushållssysslor. En Toffla behöver nämligen ha lite morötter på sin krokiga stig, inte enbart piska sig. Nu äter jag inte morötter, så de får anta formen av kaffe.

Dagen jag vaknade till idag är en kylig en. Termometern visade nära sex minusgrader. Nu har kvicksilvret stigit till minus tre. Dessvärre behöver jag ge mig ut i kylan, men inte förrän till kvällen och dessutom i ett roligt ärende: jag ska hämta äldste bonussonen och åka och byta en födelsedagspresent som han fick. Det är alltid roligt att träffa Johan på egen hand. Extra roligt blir det också när det inte är jag själv som behöver prova kläder utan andra! Sån är jag – det vill säga totalt ointresserad av kläder och mode. Johan är emellertid likadan, så det kan bli en intressant stund i kväll. Det är skönt att han inte är fyra år utan ett par decennier äldre.

Kakfat glas

Jag trodde att jag hade rensat Annas kakfat, men…

Innan jag träffar Johan borde jag försöka äta middag och tanka bilen – i den ordningen. Men jag hade tänkt våfflor idag och det funkar inte. Det tar nämligen för lång tid att fixa våfflor och framför allt att äta dem. Efteråt är jag så däst och fyrkantig att jag knappt orkar gå från bordet till diskbänken. Än mindre åka till Stormarknaden och byta ett klädesplagg. Nåja, det finns väl alltid nån snabbmat att tillgå om så skulle vara. Sen har jag hört att kakfaten hos Fästmön inte är helt rensade än, trots att jag gjorde mitt bästa i lördags. Kanske kan bli nån liten godbit där om det hinns med – jag måste vara hemma igen till klockan 21. Vill inte missa premiäravsnittet av Jordskott, nämligen, på SvT 1.

Jag hade en skön vilohelg, vilket behövdes. Den passerade förvånansvärt snabbt också, vilket mina ensamma helger inte brukar göra. Kanske var det för att jag fyllde den med en och annan mugg kaffe och lite så. Viss nytta gjorde jag, för jag lät min tvättmaskin jobba ett par gånger. Med hjälp av herr Muskel lekte jag sen rörmokare i handfatet i badrummet. Jag får anse mig vara nöjd med resultatet.

Nu visar mina klockor snart halv tio. Solen tittar fram och jag har hela dan på mig att..? Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag alltid!


* Jag dricker alltid kaffe i en brun mugg från Höganäs, en mugg som det var Apotekssenap i till jul ett år. På bakluckeloppis hittade jag sen ett antal likadana muggar för en tia. Kommer du till mig på fika är risken stor att du också blir bjuden på kaffe ur en före detta senapsmugg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en annandag.


 

Plan på nedgång under juldagen

En vacker vinterdag var det igår på juldagen.

Idag är det en annan dag än igår. Det är en annandag också. Jag skrattade lite i mungipan när jag nyss läste att UppsalaNyheters reporter tycks ha varit ute på vift bland orden och redan haft annandagens kväll. Men h*n måste ha menat en annan dag, juldagen. Det var inte kul att läsa att det var många som igår på juldagen omhändertogs för fylleri. Jag förstår inte att det kan vara roligt att bli så full att man inte kan klara sig själv utan måste tas om hand av polisen.

Kanske är det kylan som får människor att ta till alkohol? Temperaturen sjönk ner mot 15 grader igår kväll. Det var en fin dag igår, men mamma och jag gick inte ut. Här var inte plogat och då kan det vara svårt att rolla fram som mamma gör. Och för egen del tänkte jag på mina dumma luftrör som fortfarande inte är OK. Kyla är allt annat än bra för dem, för det sätter igång hostan. Infektionen finns fortfarande kvar, hostan likaså. Rösten är något bättre – om jag försöker spara på den. Men igår ville jag ju telefonera en stund med min kära och då bar den hela vägen.

Bokuppslag

Vi läste.

Lägenheten är fortfarande ganska kall, så när det blir vardag måste jag nog ringa vice ordföranden igen. Det är visst bara elementen åt baksidan som fungerar, medan det stora elementet i köket nästan är iskallt och sovrumselementet likaså. Det är nog inte så bra för min hosta att sova i alltför kallt rum. Men jag minns hur det var när jag bodde i England – där var det så kallt i sovrummet att det kom rök ur munnen på kvällen när jag låg under täcket. Sen hade jag kronisk luftrörskatarr när jag var där också… Annars gillar jag att ha det svalt i sovrummet. Och fryser jag om fötterna fick jag ju så fina tossor i julklapp att jag kan hålla fossingarna varma.

Det var en oerhört slapp dag i det här hemmet igår och en lika slapp lär det bli idag. Jag var inte ens ute med soporna, de står kvar i hallen innanför ytterdörren. Mamma sov länge och jag roade mig med datorn och bok i sängen – jag klagar inte! På eftermiddagen satt vi och läste och jag fick äntligen byta bok till en som mamma har läst och hade med sig, Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk (svårt att stava till det efternamnet!). Sen kollade vi på första delen om Astrid, för dels var ju hon min barndoms favoritförfattare, dels bodde hon granne med min mormor – de var visst skolkamrater också.

Idag gör vi tabberas på julmaten. Min mage och den kommer inte riktigt överens, men jag har faktiskt både ätit och druckit måttligt.

Men vad händer i DIN vrå av världen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt tramsigt inlägg.


 

Grogglas

Två dammiga grogglas kom fram liksom whiskystenarna.

Det är inte precis kaffe det bjuds på när en Toffla får oväntat besök. Ganska sent på fredagskvällen tyckte jag att jag hörde en försynt knackning på ytterdörren. Men jag var inte säker. Sen hördes en knackning till. Så jag gick och öppnade, för jag hade just inget annat för mig än att proppa käften full av choklad och glo på nån amerikansk crime-serie på Kanal 9.

Utanför stod en ung man med två flaskor han ville bjuda på mig. Och vi satte oss ner vid mitt köksbord. Jag dammade av två grogglas, tog fram whiskystenarna.

Sen språkade vi och skålade och drack. Nån sorts rävgiftsvariant av GT. Nä, det var inte så gott. Den unge mannen kunde inte riktigt följa med i det jag sa. Som vanligt var jag brutalt ärlig i mitt omdöme om dem jag gillar och dem jag inte gillar. GT-mannen tillhör favoritlaget. När samtalet började snurra alltför mycket följde jag honom hem. Återbördade mannen till den unga hustrun. Gästerna från vardagsrumssoffan hade redan lämnat den. Kanske var de rädda att jag skulle göra entré.

Trevligt och lite förvirrande och jag vet inte riktigt vad. Men det finns människor jag instinktivt gillar. Den här unge mannen var definitivt en av dem.

Nu ska jag sussa några timmar. Jag rapar gin. På eftermiddagen ska jag till Himlen. Jag hoppas att GT-mannen kommer i tid till sin match. Det var lite roligt att få vara med och leka en stund. Det var länge sen jag efterfrågades. Jag kan ta en och annan kopparslagare och sur ginuppstötning om så skulle vara. Jag fick vara med…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En orolig gravFör ett par år sen gjorde jag Elly Griffiths bekantskap – i bokform. Författaren, som skriver om arkeologen Ruth Galloway. Det handlade till en början om nyfikenhet i samband med ett ställe där jag har bott (Brighton) och ett ställe där en del av min släkt kommer ifrån (Norfolk). Och naturligtvis om min förkärlek för deckare och intresse för historia. Nu har jag plötsligt läst den femte boken i serien, En orolig grav.

Den här gången får Ruth ett dödsbud – en gammal studiekamrat, Dan, har blivit innebränd. Dagen därpå kommer ett brev från sagde kamrat. Dan skriver att han har gjort en sensationell arkeologisk upptäckt och behöver Ruths hjälp eftersom hon är benexpert. Ruth får en inbjudan från universitetet i Blackpool att undersöka Dans fynd och tar med sig Cathbad och dottern Kate. Fast hon får också anonyma, hotfulla sms. Och Dans död är ingen olycka – hans ytterdörr var låst. Från utsidan…

Spännande och mystiskt är det som vanligt. Den här gången finns även ett par HBTQ-trådar invävda i historien. Stämningen är kuslig, även om man både som Ruth och läsare letar naturliga förklaringar. Men kanske är detta inte den mest kusliga boken i serien. För mest av allt är det trivsamt och historiskt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt blandat inlägg.


 

Barnkrokar elefanter

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Vinglas och Pjoltas sorgliga på Spotify

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan.

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Yellow

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.

 

Faster E

Faster E en påsk för snart två år sen. Idag blev hon 97.

Idag var det ju som sagt en födelsedag i släkten. Faster E:s födelsedag. Jag hade nogsamt noterat datum – och ålder på damen i fråga. Nu vet jag att det senare är lite ofint, men när en dam kommer över de 90 tycker jag att varje födelsedag och år är värda att komma ihåg. Bara det att jag mindes fel. För faster E blev inte 96 utan 97… Och det talade hon om för mig när jag ringde i kväll. Som tur var hann jag inte säga fel, hon förekom mig. Men så klart jag rodnade lite, på 28 mils avstånd…

En riktigt krutdam är hon i alla fall. Helt klar i knoppen – till skillnad från sina yngre släktingar. Det är bara hörseln det är lite strul med. Fast det må ju vara hänt när man är 96. Nej, jag menar 97… Det är lättare att prata när vi ses, men tyvärr blir det ju inte så ofta på grund av just avståndet. Ska se till att det blir en träff nästa gång jag far neråt.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön också. Vi stämde av dagens nyheter och lite annat. Ja, inte precis så att vi pratade om journalister som blivit mördade. Det blir mest rapporter från våra egna små världar. Ibland är jag onekligen glad att jag är så feg att jag inte reser till kriget för att arbeta… Anna gick en demens-kurs idag och fick bland annat lära sig att en del människor faktiskt kan bli dementa redan i 30-årsåldern. Skrämmande, tycker jag!

Personligen måste jag alltid skriva kom ihåg-lappar eller sätta mobilen på påminnelse om jag ska komma ihåg nåt utanför det vanliga. I morse glömde jag till exempel att ta med mig den där jackan jag ska lämna in hos skräddaren runt hörnet från jobbet för att få hjälp med dragkedjan. Nu ligger jackeländet i en påse, som i sin tur hänger på handtaget till ytterdörren. Det vore väl själva f*n om jag glömmer den i morgon!..

Tofflan, 51, ska nu dra sig tillbaka till bästefåtöljen för att..? Eh ja… Vad var det nu jag skulle hitta på..?


Livet är kort. Det är mitt minne också.

Read Full Post »

Ett inlägg om barnsliga tankar.


När jag var barn
var jag helt fascinerad av två leverfläckar jag hade. Den ena satt på insidan av vänster knä, den andra vid höger smalben. Två bruna prickar…

I min familj sa man inte leverfläckar. Man sa

skönhetsfläckar.

Skönhetsfläckar! Det var ett sånt vackert ord för mig. Jag var nämligen så barnslig att jag tolkade ordet som fläckar av skönhet, inte fläckar skönheten.

Idag är kroppen full av bruna prickar. Särskilt sköna är de inte. De har förökat sig betydligt sen jag var barn. Men jag minns den bruna mannen som en kväll plingade på hos oss. Jag var fem år gammal och min pappa skulle intervjua den här mannen. En afrikan på besök i en liten småländsk ort vars gator knappt ens trampats av andra européer än smålänningar.

Den som öppnade ytterdörren var jag. Och jag blev fasansfullt rädd! Jag klättrade uppför pappas baksida och skrek och skrek. Den stackars afrikanske mannen blev tvungen att gå.

Sen pratade pappa med mig. Han sa att afrikanska människor är precis som vi fanns de har annan färg i skinnet. Brunare än vi.

Skönhetsfläckar?

undrade jag.

Och så omvandlades min rädsla till en stor förundran över hur otroligt skön den där brune mannen var. Egentligen. Hela han var ju en skönhetsfläck – med betoning på skönhet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare