Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘presentera’

Ett inlägg i vilket Tofflan redovisar sin syn – och hörsel – på de resterande åtta bidragen hon ännu inte har hört.


I kväll gick det sista Inför Eurovisions Song Contest 2013
-programmet. Detta program var reserverat för de åtta återstående. Niklas Strömstedt och Malin Roos gästades av Robin Stjernberg som alltså ska representera Sverige i tävlingen. Jag kom inte ens ihåg vad Robin Stjernbergs låt hette före programmet, minns bara att jag tyckte att han ylade.

Robin Stjernberg Malin Roos Niklas Strömstedt
Robin Stjernberg ska yla sjunga och tävla för Sverige på lördag. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Det var alltså de återstående åtta låtarna
som presenterades i kväll. Semifinalerna går på tisdag respektive torsdag. Och vad tyckte vi om kvällens låtar då?

När Robin hade slutat joddla (Robin gav annars ett mycket sympatiskt intryck.) fick vi lyssna på Schweiz låt. Ett gäng i vita skjortor satt ihopklämda i en bil. Låten var ganska intetsägande.

Från Rumäninen kom en sopr… nej en tenor. Eller vad man nu ska säga. Han låter som en operatant. Och det här inte Eurovision Opera Contest. Så nej tack. Hade han sjungit normalt hade låten varit rätt OK.

Frankrikes låt med tillhörande video är konstig. Liksom… mardrömslik. Den lossnar aldrig.

Artisten från Italien sägs vara inspirerad av The Beatles och David Bowie. Det är en ballad som känns rätt OK – tills han slutar sjunga. Och varför sjunger han under vattnet? Idiotiskt, för det går ju inte! Dessutom har han min sovfrisyr när han sitter vid pianot.

Barfota från Spanien. En trallirallig låt, som byter tempo. Men jag klarar inte sångerskans ylande röst. Jag gillar inte tatueringar och vad har hästen med saken att göra?

Walesiska Bonnie Tyler representerar Storbritannien. Och hon raspar lite fortfarande, men inte så mycket. Påminner om Hanna Pakarinen. Jag gillar tanten! Den här låten tilltalar mig! Powerballad.

Tysklands bidrag skulle ha kunnat vara en riktig danshit. Men precis när man tror att låten verkligen ska braka loss stannar den liksom upp. Och går tillbaka.

Och så Sveriges låt. Robin Stjernberg ylar och låten är tråkig.

Min vinnare i kväll är helt klart Bonnie Tyler och som det känns nu blir hon min totala favorit också. Gänget i studion valde Spaniens låt som kvällens bästa och som vinnare totalt sett Danmark. Jag undrar bara stilla varför sångerskan är barfota. Uff…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…


Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag
har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

frågetecken
Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.


Det som lämnade mig som ett frågetecken
och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. [...] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nä inte precis. Inte precis att det blir några barn gjorda när datorerna bara krånglar. Jag har i alla fall fått motion eftersom jag har sprungit mellan institutionerna några gånger för att kunna skriva ut. Tjolahopp! Nu har jag tagit lite rast bara för att.

fötter med hundar på strumporna
Har lagt upp fötterna en kort stund – det är ju eftermiddagsfikarast.


Det regnar ute.
Smattrar mot fönsterblecket. Jag undrar var den där solen och värmen är som skulle komma den här veckan. Men det kanske var en helt annan vecka?

En sen, kvick och lätt lunch blev det idag med S och C. Jag fick ett enkelt uppdrag av C idag på förmiddagen. Fixade det nästan på två minuter – sen började datorn att trilskas. Nu har jag åtminstone fått fram nånting som kan presenteras för ledningsgruppen. Lite sjuk väg, tycker jag, att ledningsgruppen ska ha en åsikt om en layout, en enkel formgivning som följer vår grafiska profil. Men så är gången när somliga inte vill/kan utföra den här typen av uppdrag utan de hamnar på mig. Jag upptäckte att jag trampade i ett getingbo, nämligen. I stället för att stanna kvar lyfte jag på foten och gick till prefekten. La fram ärendet i korta drag. Sen beslutade prefekten hur gången ska vara. Fine!

argt bi
Jag tänker inte stanna kvar och bli stungen.


Här på institution 1
är annars alla vänliga. Tänk att det tyvärr finns såna som inte kan vara vänliga på varje ställe! Såna som ger en klumpar i halsen med sina ironiska uttryck och menande blickar! Jag gör mitt bästa för att se bort från såna… getingar. Vänder mig mot de snälla, varma. Som B, som tyvärr, tyvärr slutar om ett par veckor. B frågar alltid hur läget är med mig när jag kommer. Bryr sig, undrar, oroar sig. Medan jag bara är luft för andra…

Jag fick ett erbjudande om ett mindre uppdrag idag, typ nån veckas jobb för att bygga en webbplats. Gratis skulle jag jobba också. Så nej, jag tackade nej, faktiskt. Men föreslog att vi kanske kunde luska finansiering på var sitt håll. Jag har ju liksom räkningar och lån att betala, till exempel. Jag tog inte ens illa upp. Jag förklarade i stället min situation och jag tror att man förstod att även såna som jag behöver en inkomst. Och webbplatser bygger man inte på en kaffekvart, heller. Den kvarten som nu är till ända. Blogginlägg, däremot, kan man skriva på så kort tid.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

surt äpple
Typiskt surt äpple.


Inte har jag fått några som helst svar
på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Johan på Logen 22 mars 13
Sista lunchen tillsammans på jobbet?


Det är så tufft och ledsamt
och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?


Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan - och ändå inte! - för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! - för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

  1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
  2. tidningen innehåller för många reklambilagor
  3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
  4. artiklarna är dåligt skrivna
  5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
  6. tidningen är för dyr
  7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det kommer titt som tätt undersökningar som presenterar resultat kring hur arbetsgivare rekryterar och vilka de rektryterar. Den senaste i raden, från IFAU,  Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, har just presenterats. Och den visar det vi egentligen redan visste: att arbetsgivare väljer bort överviktiga, lite äldre, personer med hög sjukfrånvaro, etniska minoriteter, såna som tillhör religiösa minoriteter eller har för många flera barn.

Den här magen är ännu större idag, men jag tror inte att just den kroppsdelen har hindrat mig från att få jobb…


Skälen till diskrimineringen
, tror IFAU beror på att arbetsgivarna bedömer de sökande efter vad de tror om människors möjligheter att prestera, men även vad de själva har för preferenser när det gäller vissa grupper. Samtidigt anser IFAU att arbetsgivarna ibland inte är helt säkra på hur de ska bedöma vissa sökande.

För att komma fram till dessa resultat (som vi redan, som sagt kände till) lät forskarna göra ett experiment. Totalt 1 000 arbetsgivare vid företag i Stockholm valdes ut. Rekryterarna fick välja mellan två hypotetiska sökande som antingen skulle kallas till intervju eller anställas. Svarsfrekvensen blev 46 procent. För mig låter det lågt, men jag är inte expert nog att bedöma det.

I kommentarerna till lokalblaskans artikel om undersökningen noteras en del tankar om att det skulle vara ett beställningsverk. Må så vara, undersökningen talar dock för mig sitt tydliga språk. När jag var aktivt arbetssökande skulle jag fylla 47 år. Jag tycker inte att det var så gammalt, men det är ju för att jag känner mig och vet hur barnslig jag kan vara. Jag vet också vilken kompetens jag har, vilka mina goda egenskaper är och, tro det eller ej, har jag en viss insikt om mina mindre lysande förmågor. Så sent som idag diskuterade jag med en av cheferna på jobbet. H*n tycker det är solklart så att män oftare än kvinnor tiger om sina brister, medan kvinnor oftare än män förminskar sina talanger. Intressanta tankar, särskilt som tankarna kommer från en person som rekryterar personal…

Jag VET att jag har blivit utsatt – och blir! (för jag söker fortfarande jobb) – när jag söker jobb. Mest för min ålder, men också för att jag tillhör en minoritet (som om sex har med jobb som kommunikatör att göra…) och nån gång för att jag är kvinna. Men hur är det för din del? Har DU blivit diskriminerad av arbetsgivare i jobbsökarsammanhang nån gång???

Read Full Post »

I kväll var det dags för den andra hälften av första semins låtar i Eurovision Song Contest 2012 att presenteras, avlyssnas och kommenteras. Som vanligt skiter jag i Lena, Måns & co, även om jag höll med dem starkt i vissa lägen.

Så här tycker jag:

  1. Israels låt var nån sorts konstigt cirkusnummer med en massa hoppjerkor bland musikerna. Nej tack.
  2. San Marino – men vad är det här? Jo det ska jag berätta! Tysk töntpop på dålig engelska.
  3. Cypern och äntligen en låt jag gillar och vill dansa till. Fast jag gillar inte riktigt det där lallandet…
  4. Danmarks låt = tråkig. Låten framfördes av en Anna Bergendahlstrist tjej med gitarr.
  5. Ryssland – sex babusjkor (mer eller mindre) trallar fram en ganska enformig låt. Man blir lätt mållös. Låten lär man tröttna på ganska snart, men tanterna RULE!
  6. Ungern. Aha. En låt med ett budskap. Tråkig och entonig.
  7. Österrikes låt och jag utbrister NÄÄÄÄ så hemskt! Rap på österrikisk tyska. Jag får ont i huvet och blir trött.
  8. Moldaviens bidrag – hemsk scenklädsel, jobbiga hoppetossor, vidrig engelska, knäpp låt.
  9. Irland och åter igen Duracellkaninerna med tioliter spray i håren. Men låten är rätt OK och jag blir liiite danssugen ändå.

Njae, dagens halva av första semin var sämre än den första halvan – förutom Cypern som jag gillar starkt! Vad tyckte du???

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Idag är det dags för mig och Clark Kent* att vända hemåt. Jag kan inte förneka att det ska bli skönt, det där jag skrev om i ett låst inlägg härom natten har satt sina spår. Det kostar på att inte falla för tårar, men det är inte svårt när man ser att tårarna inte är äkta. Mina egna tårar finns inuti och min sorg tycks aldrig minska mer än stundtals – för att sen återvända.

Här finns sorgen.


Jag ser fram emot att jobba igen
i morgon. Jag vill att allt ska vara

som vanligt,

men det blir det ju aldrig igen. Att ha ett jobb att gå till, ett jobb som dessutom är stimulerande, det är få förunnat. Jag är en av dessa få och jag är så glad och tacksam för detta.

Det är en lite pirrig vecka denna som kommer eftersom jag ska ha avstämning med cheferna på onsdag förmiddag och dragning för ledningsgruppen torsdag eftermiddag. Då ska jag alltså presentera det dokument jag har jobbat på sen den 1 februari. Det känns som att detta är avgörande för framtiden och om jag inte lyckas misstänker jag att framtiden blir skakig igen, i alla fall efter den 31 juli…

Igår kväll fick jag ett mejl från pojken på stranden. Jag blev självklart glad för mejlet och livstecknet, men inte för allt som stod i mejlet. Åter kan vi konstatera att livet inte är rättvist och att somliga prövas hårdare än andra. Vi ska i alla fall försöka fira min födelsedag nån gång, troligen i maj. Ibland måste man tänja på tiden för att få den att räcka till. En helg i maj är bokad för firande med familjen, en annan för FEM och nu vill jag gärna boka in en tredje. Vardagarna är ju rent omöjliga att boka in just nu!

En vardagskväll som jag har inbokad nästa vecka är förstås Fästmöns födelsedag! Den unga Annan som nån trodde var nästan tio år yngre än hon är! Jag har ett par släpbara paket i mina gömmor nånstans…

Idag vet jag inte riktigt när jag kommer iväg, jag har tänkt mig runt lunchtid, men vi får se. Jag tror inte det spelar nån större roll vilken tid man åker en sån här dag – vägarna är helt enkelt fulla av bilar. Hoppas bara att snön håller sig borta!


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Jag såg för mitt inre öga att dagen idag skulle bli lugn och mysig på jobbet. För bara nån vecka sen hade jag ett litet ”studiebesök” inbokat idag på förmiddagen. Resten av dan tänkte jag ägna åt att skriva på min kommunikationsplan som jag ju ska presentera veckan efter påsk. (Ursäkta om jag tjatar om planen, men jag är nervös! Att ta fram den här planen har varit mitt huvuduppdrag här på institutionen. Nu när jag får förlängd anställning till och med juli i sommar ska jag delvis jobba åt en annan institution här i huset.)

Men så blev det förstås inte… Min besökare kommer klockan tio. Klockan elva har jag en intervju på engelska med en rysk forskare. Klockan tolv bryter vi för påsklunch, annonserad som

Swedish Sandwich Cake.

Klockan 13 har jag min andra intervju med en forskare, dock på svenska. Efter detta tänker jag skriva ner resultaten av intervjuerna, peta in det som ska petas in i planen samt lägga planen på en USB-sticka och ta med. För sen bär det av söderut, ner till mamma, för några dars påskledighet.

Pippina är så glada att de inte blev kokta till påskägg att de sjunger.


Clark Kent* är fullpackad
med väskor och kassar och till och med en matta som jag har köpt till mammas hall. Det lär ta en stund att lasta in allt hos mamma, men i kväll finns inga andra planer mer än att fika och ta det lugnt. Fika gör jag nog för resten också på vägen ner, för att få sträcka på benen och skutta in på en toa.

Inför morgondagen har mamma gjort en att-göra-lista:

  • storhandla påskmat
  • diverse ärenden på stan
  • titta på och eventuellt köpa presenter till mig
  • inhandla påskblommor, bland annat till graven

Och så klockan 15.30 ska mamma till sin frissa. Hejåhå, mamma brukar inte vara raketsnabb, så vi får se hur detta går… På lååångfredag ska vi i alla fall ta det lugnt och fira min födelsedag fast jag inte fyller förrän om 20 dar då. Troligen superar vi på kinakrog. Det beror lite på vädret, enligt senaste rapporten skulle det komma en snöstorm. Då får jag kanske lägga till

  • skotta fram bil

på att-göra-listan… Vidare ska vi ut och plocka påskris – det är tradition – och så vill jag upp till graven och göra fint med penséer till pappa.

Fästmön har barnen lite av och till i veckan, men till påsken är endast killarna hos henne. Jag saknade henne redan i måndags och det är aldrig roligt att fira storhelger – eller ens några helger – på var sitt håll. Anna ska emellertid jobba lite också och som sagt, sen har hon sällskap av sina två söner. Men ändå. Ibland önskar jag att jag kunde klyva mig och vara på två ställen samtidigt. Fast det är ju omöjligt eftersom mamma bor 30 mil härifrån, ungefär…


*Clark Kent = min packade lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 253 andra följare