Sommar, sommar, sommar – som i Midsomer och annat

Ett inlägg om några höjdpunkter i sommar.

---

 

Jaha. Nu ska det liksom vara sommar och sol och… det är regnigt och jädrigt blåsigt. Men inte stör det mig, jag häckar gärna här hemma och läser eller tittar på intressanta, nya saker så väl som gamla bekantingar.

Alldeles nyutkommen på NoNa förlag.

En sprajtans ny bok och en för mig ny författare har kommit ut med en synnerligen aktuell bok om ett årligen återkommande evenemang: Almedalen. (Hört talas om det? Äh, jag bara skojar!) Jag hoppas på att få ett recensionsexemplar (författaren är INTE den författare jag nämnde i morgonens inlägg, Erik Lewin svarade inom fem minuter!) så att jag kan både läsa och förmedla mina tankar om denna spänningsroman vidare till dig som läser här! För håll med om att titeln lockar till läsning: Almedalen har fallit. Det handlar om terrorism, till och med Sveriges värsta säkerhetskris nånsin. Författaren, som har en tjugoårig bakgrund inom underrättelse- och säkerhetstjänsten, lär veta vad han skriver om, så att säga…

 

 

 

Nelson och Barnaby löser mordfall i Midsomer även i sommar, via SvT.

Gotland, där Almedalen är beläget, har ju en fiktiv motsvarighet i England – Midsomer. Och för oss som är helt sålda på brittiska polisserier på TV kan glädjande nog avslöjas att det blir fyra nya avsnitt av Morden i Midsomer. Serien startar tisdagen den 23 juni klockan 21 i SvT1, direkt efter falsksångsprogrammet som en del inte heller vill klara sig utan under sommaren. Personligen klarar jag mig finfint utan detta elände. Fler serienyheter på SvT hittar du här!

 

 

Har Microsoft lyssnat på användarnas kritik?

Inget litterärt och inget på TV som lockar? Då kanske du är en av dem som ser fram emot att Windows 10 lanseras den 29 juli (i augusti i Sverige). Systemet ska släppas som en gratis uppdatering för användare som har operativsystemen Windows 7, 8 eller 8.1. Jag tillhör nog dem som gissar att systemet innehåller förändringar som beror på det stora missnöjet med 8:an bland användarna. För 10:an ska påminna mer om 7:an, sägs det. Bedöm själv här!

 

 

Det är numera tomt i pappas gamla cigarrettlåda.

Den som gillar att komma hemifrån en stund på sommaren kan glädjas åt att det är tio år sen rökstoppet infördes på våra krogar. Jag tycker att Jerry skriver väldigt bra om det och hoppas, liksom han gör, på ett utökat rökförbud. Bäst av allt vore ett totalförbud, anser jag. Det finns nämligen inget bra med att röka. Och det går att sluta. Min mamma klarade att sluta efter 50 år, jag själv efter nästan 30. Den 7 september i höst har jag varit rökfri i elva år. Nu vill jag ha applåder!

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilder lättillgängligare än ord?

Ett bildligt och ordrikt inlägg.

---

 

Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!

Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att några ord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massor av reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.

Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?

Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.

Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljare och som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)

Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)

Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lisas och Lottas äventyr i Toffelkäften

Klar hos tandläkaren för denna gång! Jag hade egentligen dejt med min tandhygga Sara, men hon var sjuk. I stället fick jag träffa Lisa. Och Lotta, som är tandläkare. Det gick hur bra som helst, Lotta akutfixade ju min tappade lagning i förra veckan, så jag vek ner mig i tandläkarstolen, full av förtroende med mina tänder i hennes händer.

Tänder…

Eller nja… Nu överdriver jag… Jag är en riktig bebis i tandläkarstolen! Verkligen… Först blev jag jätteorolig för att Sara var sjuk och jag skulle få träffa Lisa. Sen visste jag att jag hade en trasig tand och jag brukar knappt låta nån annan tandläkare än O ens peta på mina tänder. Men som vanligt hos Dômentandläkarna blir man väl bemött och omhändertagen. Det är värt några extra kronor (ja, de ligger lite över referensprislistan) att gå dit och få hjälp.

Dagens besök inleddes med att berätta om gamla skräckupplevelser hos tandläkaren när man var barn. Det låter ju urknäppt att både tandhygga och tandläkare pratar om sånt, men för mig ingav det förtroende. Och jag är så glad att dessa kvinnor som nu har hand om mina tänder inte är som min barndoms tandläkare:

hårdhänta, med röda, vassa naglar, utan ett uns empati grävde de i min käft, borrade så blodet sprutade och jag skrek i högan sky…

Jaa, det fanns en tandläkarfamilj i Metropolen Byhålan som var rätt… ökänd…

Det som var tänkt att göra idag var en basundersökning med röntgen och puts (det var ett och ett halvt år sen sist) samt en koll och tillfixning av min bettskena. Och så hade jag ju en trasig tand… Lisa och Lotta fixade allt och som tur var hade jag lagt i gott om parkeringspengar på S:t Eriks torg, där jag hittade den enda lediga p-platsen – för jag ville inte gå sju mil till mottagningen…

Jag var så nöjd och glad när jag gick tillbaka till bilen, även om det förstås sved att bli 2 190 kronor fattigare. Jag får ju tack och lov ett par löner till. Fick dessutom ett kostnadsförslag att ta ställning till på ytterligare åtgärder jag skulle behöva få gjorda. Det tål att tänkas på. Vill ju inte att det ska hända nåt trist mitt i semestertider eller så (tandläkarnas semestertider, alltså, jag har ingen semester i sommar vad jag vet). Men Lotta sa att

det är ingen ko på isen.

Lisa hade aldrig hört uttrycket förut, men det hade jag, så jag vet att det inte är nån panik. I övrigt fick jag beröm och applåder (närå, jag överdriver lite här…) för hur jag sköter mina tänder. Då blev Bebis-Tofflan riktig mallig!

Får man vara fräck och fråga hur mycket DITT senaste tandläkarbesök kostade och vad du fick gjort?

Livet är kort.

Read Full Post »

Paraddagen, lördag: Det började så bra eller Hur vi blev fotbollsflator

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.

Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.

Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???

Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.

Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!

Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

Vitkål

Vitkål är en rotfrukt som INTE borde få serveras på sjukhus. I vart fall inte sjukhus där man mest ligger still, där man inte dricker för att man ska ta prover och där det är som en bastu i sjuksalen. Detta leder till svårartade problem som kallas flatulens. Och om du inte begriper ordet får du googla själv, jag orkar inte och lill-datorn är rätt seg.

Jag sov typ mellan klockan ett och två och sen nån timma fram på morgonsidan. Vid halv fyra tiden störtade Tre Trallande Undersköterskor in. Eller trallande… Två var barska och en snäll och trevlig. Den ena barska nynnade dessutom på Blott en dag, min mormors favoritpsalm. Den första barska tog blodtryck, temp, puls och kollade att jag andades. Sen skulle Blott en dag ta en massa blodprover. Envisades med att ta dem… på handen. Så nu har jag TVÅ NYA plåster där, för kärlen sprack. Och jag som just rivit av det gamla plåstret… Jag tål nämligen inte plåster så bra, det börjar klia.

Två SNIGGA plåster! Notera även det supereleganta plastarmbandet till höger i bild.

                                                                                                                                                  Salen delar jag med en tant som är 90. Men jag är fortfarande så trött och orkar knappt vara uppe, så jag tror att jag är 100. Tanten, blind och tämligen hörselskadad*, skuttar upp och ner som ett jehu på toa. Dessutom ville hon ha lampan på hela natten och fönstret stängt. Ljust och varmt – det var därför jag inte sov mer än ett par timmar. Men se en av de Trallande Uskorna, den trevliga, var så vänlig och öppnade fönstret och Blott en dag släckte lampan, så det blev en liten power nap mellan klockan fyra och halv sex också!

Regnet smattrade härligt utanför och jag förekom Jerry genom att skicka instruktioner per sms om vindrutetorkarna. Älsklings-Annan har fått en morgonpuss via sms och jag har fått en tillbaka. Jag längtar efter henne, det erkänner jag villigt.

Och nu… vill jag ha applåder! Jag levererade mitt… avföringprov för en timma sen! Trodde aldrig jag skulle fixa att skita i en plastbytta, men det gjorde jag. Vilken talang!

Annars händer här inte mycket just nu, men jag har egen handsprit, så jag kanske återkommer när jag är sugen på lite raj-raj…

Skål och raj-raj med min egen sprit.

                                                                                                                                                    * Jag kan alltså fjärta utan att hon hör. Men jag vet inte hur hennes luktsinne är – det kanske är skärpt som tusan… Pinsamt för mig…

Read Full Post »

Picknick och Öppet hus med barn och musik

Vädret var osäkert in i det sista, men handlas måste det! Fästmön och jag åkte till ICA Heidan när hon hade slutat jobbet. Därpå blev det gasen i botten ut till Himlen i Förorten. Där fixade vi mat och dryck till eftermiddagens picknick. Jag blev aaaaningen grinig eftersom gårdagens baguette hade hårdnat i sin PAPPERSPÅSE! (Hur blåst får man vara, Tofflan?!)

Himlen blev allt mörkare, maten var kladdig, läpparna blev orange av kycklingbenens feta kryddning och myggen var hiskeliga. Och så baguetten som knastrade mellan tänderna som grus. En rätt typisk picknick, alltså. Elias var trött efter en lång dag och ville först inte alls vara med på bild. Men hans mamma hann inte smita från linsen.

Anna nickar pick.

                                                                                                                                              Och som sagt, brödet var stenhårt och smulorna blev till grus mellan tänderna…

Stenhårt bröd. Picknickfilten är smulig och kletig och min kylväska väldigt orange, precis som läpparna blev av kycklingen.

                                                                                                                                                  Anna hade trollat ihop en fin sallad som jag tyvärr aldrig smakade.

Fräscht!

                                                                                                                                                      När man nickar pick blir det ofta mycket skräp och det finns vanligen inga papperskorgar eller soptunnor i närheten…

Dessa skulor hamnade i en papperskorg på skolgården. Luktar säkert mums i morgon…

                                                                                                                                                  Efter picknicken gick vi på althornskonsert. Det var en intressant musikalisk upplevelse och tämligen skonsam för öronen. Därpå tog vi en tur genom skolan för att se på det Öppna Huset. En fika blev det i matsalen innan vi gick till Elias framträdande.

Äntligen fastnade han på bild, grabben!

                                                                                                                                                Vi traskade över till Elias klassrum där fröken Elisabeth stämde minginstrumenten i D, inte i A, som vanliga gitarrer. (Kom ju på att det var barnaröster som skulle sjunga och alla barnsånger, så gott som, går ju i D.) Elias pappa anslöt strax före sonens framträdande.

Ming är en sorts bygelinstrument med strängar. Barnen spelar vanligen två och två. Och inte sitter de stilla heller, därav den suddiga bilden…

                                                                                                                                            Men Elias har flera strängar på sin lyra (!). Efter spelandet bytte barngrupperna med varandra och Elias tog plats i kören. Här en stilstudie:

”Hick, rap, cha cha cha…” En sång om tre björnar som dricker, äter lök och lyssnar på musik!

                                                                                                                                             Och så blev det en av mina favoritlåtar, den om Fantomen…

”Ingen har sett Fantomen utan kläder…”

                                                                                                                                             Idas sommarvisa framfördes också.

”Du ska inte tro det blir sooommar, ifall inte nån sätter fart…”

                                                                                                                                                En mycket duktig sångare fick vara med och ta emot lååånga applåder från publiken.

Ibland var kören lite ofokuserad, men det berodde nog på hettan i det knökfulla klassrummet…

                                                                                                                                                  En härlig eftermiddag och kväll, med lite många barn, bara… 😉

Read Full Post »