Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Patricia’

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.


Spritmuseets hus är häftigt.
Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.


All Absolut Vodka
var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.


En del verk var…
konstig konst…

Konstig konst, men läcker.


På museet fick man lära sig
en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.


Anna tog tillfället i akt
att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.


Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner,
bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?


Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit
efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.


Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord
eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!


Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till,
så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.


Min häl gjorde vid det här laget ganska ont,
så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.


Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi.
Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.


Efter all denna andliga spis
behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.


Så styrde vi stegen hem till hotellet
för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.


Anna var söt i sin svarta La Coste,
den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.


Framåt kvällen blev det middag
på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.


Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen,
för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.


Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.


Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???


Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.


Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!


Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

Nu har vi varit ute på vift hela dan, så vi har ont i fötter och ben båda två.

Efter den stadiga frukosten tog vi t-banan till Globen.


Vi skulle alltså åka i en av de två glaskulorna på utsidan av Globen…

                                                                                                                                        Biljetterna kostade 130 pix och det fanns egentligen inget skäl till att förbeställa biljetterna. Visserligen fick vi vänta lite mer än en timma, men då blev det en tur in i shoppingcentrumet samt lite vykortsskrivning efter att ha intagit en kladdig glass.


Jag var INTE imponerad av Ben & Jerry-glassen. Den smälte för fort och det var en massa jobbiga bitar i den.

                                                                                                                                                Vi satt utanför och sultade på våra glassar. Till sist gav jag upp med min.


Globen är en fascinerande byggnad. Vi skulle alltså strax glida uppför den…

                                                                                                                                               Det passerade ett plan ovanför, det såg väldigt litet ut…


Åka uppför… Nästan till himlen…

                                                                                                                                                    Först fick vi glo på en informationsfilm på sju minuter. Vi irriterade oss enormt på två ungar som babblade hela tiden. Pojken hade dessutom samma basröst och sjuka humor som sin medföljande farmor. Det hjälpte inte.


Inne i gondolen var det stekhett.

                                                                                                                                                Så bar det av uppåt, dock i långsam fart.


Här är vi på väg upp.

                                                                                                                                               Utsikten var enorm och vi hade tur med vädret så vi kunde se bra.


Häftig utsikt där uppe!

                                                                                                                                                 Men sen skulle vi ner igen och det tyckte somliga var läskigare…


Rakt ner skulle vi igen…

                                                                                                                                                    Vi överlevde färden och tog sen åter t-banan, denna gång till Slusken*. Vi promenerade längs vattnet för där fläktade det. Patricia låg emellertid tyst och svart vid kajen,


Patricia låg bara svart och tyst vid kaj.

                                                                                                                                                När vi närmade oss Birka Cruises såg vi att vi sannerligen hade tur med vädret… Idag visade termometern på 32 grader…


Vi hade i alla fall tur med vädret…

                                                                                                                                                Vårt mål var Fotografiska museet, där vi bland annat såg bilder av Lennart Nilsson och Annie Leibovitz. Det var sannerligen urhäftiga bilder…


Den här häftiga bilden av Baryshnikov såg vi bland annat.

                                                                                                                                            Utanför museet låg det ett huvud och skräpade, det såg Anna direkt. Själv tyckte jag att det såg ut som nåt annat.


Ett huvud som vilar på ena kinden eller vad tycker du att ser ut som?

                                                                                                                                              Efter museibesöket var vi varma och törstiga. Belöningen blev var sin MariestadBlå dörren.

 
Mariestad och jordnötter var inte helt fel efter att ha svettats ut såväl vätska som salt.

                                                                                                                                                   Anna tog potatisklyftor med vitlökssås. Eller tzatziki, somvi säger i Uppsala…


Mums i värmen!

                                                                                                                                                Därpå traskade vi Götgatan ”hemåt”. Det är alltid kul – och framför allt gratis – att studera folk. Den här frisyren tyckte vi var… intressant…


Skägget bildade en likadan tofs på karlns framsida.

                                                                                                                                                     Allt som man skyltade med var inte snyggt…


Gröna shorts och en vit topp med påsydda rosor var inte snyggt.

                                                                                                                                                Vi såg några roliga kuddar i en affär som påminde mig om några jag känner.


Två roliga kuddar.

                                                                                                                                                   I ett skyltfönster såg vi härliga kräftor. De var inte bara svenska, de var östgötska!!!


Hemkokta östgötska kräftor…

                                                                                                                                              Jag shoppade endast en bok till mig själv idag. Det blev Mons Kallentofts senaste, Vårlik. Måste ju ha nåt spännande att läsa framöver… Och Mons är ju för övrigt östgöte ursprungligen!


Köpte boken på en riktig bok- och pappershandel!

                                                                                                                                                      Nu blir det en liten siesta och benen ska vilas. Jag har smort in mitt onda elände med såväl gel som salva och hoppas att det håller för en tur ut i afton på jakt efter föda.

                                                                                                                                            *Slusken = Slussen

Read Full Post »